Filosofiskt flumm blandat med vardagligt tjafs

Detaljerade filmer är så otroligt roliga. Men man undrar hur folk verkligen får tid att göra alla de där detaljerna. Antar att de på samma sätt som progressiv musik jämfört med vanlig musik skiljer sig åt. Medan vanlig musik gör en skiva med 13 låtar gör den progressiva musiken en skiva med 5 låtar, där den första låten innefattar hela 3 vanliga låtar. Nu låter det som jag bara jämför längden men när de båda artisterna producerar sina låtar så gör det de utifrån olika ramar. Till min tanke. Att folk orkar skriva texten till flera sidor som ändå bara kommer visas 2 eller 4 sekunder i filmen. Och de man läser är inte bara ord uppå ord uppå ord, utan det är riktigt intressant. Att folk orkar? det är väl för härligt?

Visst borde det vara lika många som dör av värmeslag på sommaren som dör på grund av att det är mörkt, deppigt och nedstämt kallt på vintern?

En tydlig likhet med det rituella värde som framför allt film och musik har förlorat i dag via fildelningen kan liknas med samma rituella värdeförlust vilken skedde då filmen tog över det levande scenskådespeleriet.

Det känns svårt att föreställa sig att det sker samma andaktsfulla engagemang för dagens artister när de skall lansera ett nytt album då de vet att detta främst kommer att spridas utan vare sig omslag ? som artisten lagt ner arbete på för att illustrera och representera albumet ? eller texterna till de låtar som komponerats och samlats i en bestämd följd på cdskivan vilka kommer skingras från dess sammanhang. Samma engagemang som Walter Benjamin förstod att filmskådespelaren kände när denne ?verkar på andra visserligen med hela sin levande person men berövad den aura som omger den?.

Att detta har att göra med samma utveckling av tekniken nu som då blir tydligt då de forna värderingar som traditionellt har etablerats ? reformeras till nya ? och artisterna och producenterna kommer onekligen att få omvärdera sin status och verksamhet i denna nya form av reproduktionsålder. Den ökade lättillgängligheten kommer kanske att kräva en högre kvalitet på musiken i sig när denna inte kan förstärkas av ett snyggt omslag eller en ytlig och designad image. Detta ?hopskrumpnande av auran? som sker med konstutövarnas prestationer vilka framförs på löpande band inför filmkameran eller i musikstudion ger dessa ett lika renommerat värde så som vilken annan död merchandise som helst ? idag är till och med en större del av deras prestationer datorgenererade ? skådespelarnas agerande justeras digitalt och musikers falsksång justeras likaså digitalt till skönsång. För att göra upp med detta hopskrumpnande av den forna underhållningens aura vilken denna fortfarande är så beroende av för att kunna trollbinda sin publik ? så har industrin löst detta med ?att på konstlad väg bygga upp en ?personality? utanför ateljén?. Den karisma som skådespelarna och artisterna tidigare fängslade sin publik med från scenen ? har idag substituerats med en kommersiellt lanserad stjärnstatus ? en ny och modern sorts kultföremål ? vilken i stället för att fängsla med en agiterande utstrålning ? kommit att verka så som ett schablonmässigt dragplåster i filmens eller albumens massmediala marknadsföring med en aura ?som sedan länge bara består i den unkna magin hos dess varukaraktär?.

Eller kommer vilken musik som helst ? utan några kriterier på kvalitet ? att marknadsföras så som glamoröst övervärderade objekt ? till de med för mycket pengar ? då det inte längre finns någon marknad för den ursprungliga musikrörelsen i den kommersiella underhållningsbranschen. Nog för att det ladda ner mer musik än för - ?men skivaffärerna finns fortfarande kvar och vad bryr dom sig egentligen om vad de säljer.

Denna nya reproducerbarhet som filmen, musiken och även litteraturen fått idag ? sina nya digitala format ? vilka emanciperat sig från dess tidigare fysiska bundenhet samt försämrat deras kommersiella värden ? kan klargöras i att detta har skett på branschens eget bevåg.

Åtminstone film och musikindustrin kunde leva gott i ett antal år på den ökade lukrativa omsättningen denna vann på att byta formatstandard på sitt utbud. Att sälja något dyrare som samtidigt kostar mindre att framställa ? och detta i en monopolposition ? är ytterligare ett bevis på att ny teknik föder nya traditionella värderingar precis som dadaisternas nya värderingar på sin tids traditionella konst.

Det kulturella är avhängigt det kommersiella likväl nu som förr ? ingen biljett ? ingen åktur. Den kommers som filmen underställde sig redan i sin vagga i stället för att kunna etablera sig som ett kulturellt eller politiskt verktyg råder med ett försprång idag.

Om fildelningen ställer upp samma annalkande hot emot filmindustrin som den redan förverkligat för musikbranschen så kan den tidigare affärsmässiga filmproduktionen i framtiden kunna lämna utrymme till de mer ideologiska och praktiska ändamål vilken filmen så som medium ursprungligen hade så god potential till. Samtidigt som även dessa ändamål kommer att behöva ha tillgång till en oberoende struktur vilken har det nödvändiga kapital som behövs för att filmen skall kunna fullfölja dessa ideologiska och kulturella syften.