Filosofiskt flumm blandat med vardagligt tjafs -

Like a rush through... vänta har jag inte redan använt denna titel?

Stackars Dokken/Kingdom Come. De blev nedputtade så fort första riffet från Rush spelades. Och det som gjorde den här konserten så speciell - förutom att de var tvungna att köra alla såsiga låtar från senaste given "Snakes & Arrows" som rätt igenom suger. Eller så hård mot dem ska jag inte vara för efter konserten störtdiggade jag "The Larger Bowl" och de datagjorda filmerna i bakgrunden som i den högra skärmen visade en välbärgat nästan Vita Husen-liknande byggnad och på den andra något fallfärdigt fängelse i Afrikas fattigaste område. Och visst att progressiv musik brukar ha lite mer filosofiska textrader än viss kängpunk har, men jag tyckte att det var att fall för mycket för grupptrycket av Neil Peart att skriva en låt om den globala uppvärmningen. Å tänk vilken tur han har som hittade Geddy Lee som med sin så speciella röst kan framföra Pearts smått poetiska texter ? var att de spelade inga långa 10-minuters låtsjok, utan hade valt att specialisera konserten på de små, enkla, riffiga,i vissa fall rätt så AOR-doftande låtarna. Så vill jag att två konserter med ett band ska vara, de ska vara så uttömmande att du får ut så mycket av en artists diskografi på dem och det har jag fått nu när jag såg Rush för andra gången. Låt oss prata mer om filmerna ? tänk att såhär ser konserterna ut 2007 med datagjorda mönster och färgspektra på skärmarna eller bara härliga berättelser till låtarna, och konsertupplevelsen som sådan kommer att utvecklas och jag är så himla glad att jag får vara med om utvecklingen ? jag tycker att de dataprogrammare som skapar dessa filmer ska ha en fjäder i hatten för sina insatser. Några av de minnesvärda filmerna var självklart ? eftersom jag är ett stort fan av South Park ? den lilla South Park-film som spelades innan ?Tom Sawyer? där Cartman stod bakom ett keyboard med Geddy Lee-långt hår :P Eller på slutet av konserten hur den gamla mannen som är deras 2007-maskot säger åt publiken att gå hem och att han ska på en dejt med en kyckling. Det är så mycket småsaker som gör att en konsert blir perfekt. För att inte tala om de gröna laserljus som skulle gjort Pink Floyds lasershow grön av avund. Vi fick också vara med på Geddys personliga videofilm där han ville visa ?the folks back in Canada what a beautiful city Stockholm is? ? aja, hur många artister är inte artiga. Jag har snart tappat räkningen på alla artister som påstår att just den publik jag deltog i är den absolut bästa ? och vi fick skrika ?Hello Canada? unisont. Lifeson ser bara gubbigare och gubbigare ut för varje konsert, men killen kan spela och under hela konserten förbrukar man inte minsy 5-6 Gibsongitarrer samt Mandola. Neil körde ett trumsolo även denna gång ? föga förvånande ? och trots att trumsolon kan bli rätt tråkiga i längden, speciellt eftersom de flesta låter likadant, så bringer Neil nytt liv i trumsologenren. Med en blandning av elektriska trummor, kongo, marschtrummor, elektriska trummor(vilken var bäst, då jag är knäsvag för allt synth,keyboard, elektriskt) och så till slut jazz/bigband/fusionsolo. Inte klokt vad han håller på. Vi fick även en paus och jag tycker att det passar musiken så bra med en paus mellan ett första och ett andra parti. Det är så hög kvalitet på musiken, precis som en opera, så det känns så passande med att ha paus. Sedan att de hade paus denna gång för att musikerna börjar bli gamla och grå och inte alls har orkar kvar, det gör mig mindre =) Hur gammal kan man bli och ändå rocka järnet av sig när man spelar sådan här hård musik? Nu har Rush progressiva rock inte alls lika aggressivt scenspråk som viss hardcore punk eller viss dödsmetall, så jag undrar hur länge kan Slayer hålla på innan åldern tar ut sin rätt? På Jerry Lee Lewis senaste konsertframträdande, hur bra klarade han sig då?

2007-10-29 @ 14:22:44 Permalink Musik, Datorer, Film, Böcker Kommentarer (0) Trackbacks ()

Dokken/Kingdom Come

Dokken/Kingdom Come

Kom till Slussen när visarna långsamt gled över sjustrecket, och med min extremt avancerade orienteringsförmåga (frågan är huruvida den är så avancerad med tanke på att varje gång jag ska till ett främmande ställe så irrar jag alltid runt på alla vägar man möjligtvis kan ta för att komma till stället?) hittade jag till Debaser en andra gång ? man kan väl också fråga sig hur svårt det är att hitta Debaser. I kön så lyssnade jag uppmärksamt på de båda männen som stod ett par steg bakom mig, den ena som jag tyckte hade en väldigt verbal berättarförmåga. För det var inte det att han kunde mer ordboksord än mig, utan att han kunde berätta hur han tyvärr hade missat Symphony X(jag missade också dem, fast inte med samma grova marginal som han) på ett sådant sätt att uppmärksamheten aldrig någon gång under historiens låga eller höga stolpar tappade. Det kom senare fram att han var en Close-Up-reporter vilket förklarade hans framställning en hel del. Att han senare pratade om plejs där han inte fått lov att ta kort på grund av att privatpersoner mycket sällan får ta kort, förstod jag mindre. Fast det kanske är hos mig det spökar igen, han var skribent så långt kan jag sträcka mig, kan jag förlänga sträckbänken med att han behärskade fotografi? (och då talar jag givetvis om gamla härliga systemkameror, vilken idiot som helst idag kan hantera digitalkameror ? visst om du gillar snedvinklade inzoomade bilder på bordskanter). De pratade även om Kingdom Come och att John Norum kommit in i bandet under en tid och även att vissa skivor lät mer AOR-iga än andra ? något jag stormgillade, men Close-Up-reportern avskydde ? vad är det med Close-Up och AOR-musik, är det så farligt att påstå att man tycker om? så en Kingdom Come diskografi borde man kolla in.

Vi släpptes in av påtagligt vänliga vakter ? toalettlocken till händer rörde inte ens min luft ? och jag satte mig på det lilla barstolen med tillhörande litet nätt bord, en plats som gjorde det betydligt svårare för mig att fånga diverse plektrum och trummpinnar, alternativt svettiga handdukar som ens idol torkat sig i ansiktet med. Det gjorde inte mig nämnvärt, då jag inte går på konserter längre för att samla på mig idolparafernalia. Såvida inte det kommer krypandes på sina bara knän och ber mig med händerna hopslagna. Hmmf. Kingdom Come ? om man nu kan kalla bandet det då enbart sångaren är kvar och på de två senaste skivorna har spelat alla instrumenten själv, kanske man kan säga att kärnan är kvar men inte glöden? kom först och det förvånade inte mig särskilt mycket att hitlåtarna från deras enda skiva jag äger, den självbetitlade 88-släppta, gav mest utdelning hos publiken. När sedan titelspåret från den senast släppta ?Ain?t Crying For The Moon? med smäktande och sentimentalt kryddade keyboardslingor till att börja med funderar jag i mitt stilla sinne ? för det var omöjligt att känna något annat vid denna vackra stund ? att jag gjorde fel i att nobba skivan. Eller så var det bara det att de råkade spela den enda bra låten från nya plattan. Konserten var mycket bra och det skulle bli mycket bättre. Det jag hitintills glömt att nämna är att det spelades en massa skön melodisk rock ifrån Dj-båset ? för att motverka att man under tidsrymden mellan de båda konserterna kollade på klockan av och an ? så att jag äntligen kunde gnugga mina geniknölar vad den artistens namn och låttitel beträffade.

Sen kom Dokken och då som sig bör hade trycket framför scenen blivit starkare. Dagens Dokken består av Don Dokken på sång(jag som trodde han var gitarristen, så länge som jag levt i en lögn), Jon Levin från Doro, Barry Sparks på bas från Yngwie och MVP och så Mick Brown som batterist. Setlistan var så bra och det var så härligt att vara på en konsert där jag kunde sjunga med tillsammans med skrålande och skrikande glamfans ? självklart var det bara jag och Don som sjöng renast? HA? Sen vet jag inte hur mycket som var pur ovisshet i bandet eller vad som bara var showteater men sångaren Don ville framställa det på så sätt de inte kunde setlistan och kunde därför spela lite låtar hursomhelst, några som kanske aldrig spelats på scen eller ens på svensk mark. Mick Brown kom också med en massa putslustiga kommentarer i mellansnacket, ganska roligt då det ofta är trummisen som befinner sig i bakgrunden och inte gör så mycket väsen av sig annat än det vanliga trumkomp. Jag vill också berätta att jag hade ett sådant flyt vad gäller resan hemåt, vilket var mycket bra då jag som plugghäst hade skola dagen efter. Minnet sitter kvar

2007-10-23 @ 08:07:11 Permalink Musik, Datorer, Film, Böcker Kommentarer (0) Trackbacks ()