Skivor såhär långt:
Blodwyn Pig – Ahead Rights Out, Getting To This (Tänk dig att en Jethro Tull-medlem som är så skrämmande lik sångaren Ian Andersson att du överväger om han inte har en bror med i huvudbandet, som sammanstrålar med två andra plus en häftig saxofonist vid namn Jack Lancaster och plötsligt har vi en 70-talsrockande obskyr jazzcombo. Första albumet Ahead Rights Out en väldigt redan-hört-bluesig-historia med lite härlig saxofon som inte gör så mycket väsen av sig och förpassas mestadels till bakgrunden. Det är på nästa album som deras jazzsound befästs och Lancaster får mer utrymme och komma ut i rampljuset mer än den tidigare skivan. Det går bara inte att som progfantast älska detta)
Boards Of Canada – Geogaddi, Music Has The Right To Children (Atmosfärisk avantgardistisk ambientmusik från – inte Kanada som du kanske kunnat tro – Skottland. Jag är alldeles grön som en lövgroda i högt gräsmattegräs på det här området så det är fortfarande svårt att komma in i hela electronicagenren, men av det lilla jag hört är Geogaddi bättre än den andra ovan nämnda skivan just nu)
Chicago (En av de där uraorbanden som väl mera skulle passa in på beteckningen adult-comtemporary. Mycket lugnare tempo än dagens aor:are men visst finns det liknande låtar med trummaskin och keyboard. Är du inte rädd för att lyssna på lite founding fathers of AOR så ska du köpa på stuberten!)
Coldseed – Makes The Tragedy (Skulle vara Rammstein-influerat, och visst industrialtongångarna finns med där men de är mindre förekommande än vad jag förväntat mig. Istället blir det en Björn Strid Soilworkig form av metal som snubblar där innan målsnöret.)
Delerium (Ambientmusiken fortsätter, denna gång med industriella penseldrag. Hela andra skivan Morpheus början är så majestätiskt mastodontmästerligt att du bara tappar hakan. Har dock inte lyssnat på alla skivorna än så mycket trevligheter väntar. Gillar du industriell musik men kan låta sångaren vila rösten i alla låtar så tycker jag du ska provsmaka)
Enya – Watermark (Inget lågvattenmärke precis! Skivan är lugn och pianissimo, sådär stillsam som det bara kan bli i begravningar i kyrkor på landet långt ut i tjotahejti och med flera mil från civilisationen. Skivan blandar tjocka tunga körsånger som ”Orinoco Flow”(vad sjunger de i refrängen på den låten egentligen? Sail away, sail away va?) och bara rena pianol och ”Aaaaaahhhhh”-låtarna som ”Storms In Africa”.)
Grim Reaper – Fear No Evil, Rock You To Hell, See You In Hell (Jämfört med föregående post så är detta så mycket tyngre. De kraftiga lugnorna av Steve Grimmett sätter sin naturliga prägel på varje låt. Ett av NWOBHM-banden som kanske hamnade i skymundan för de lite större akterna som Judas Priest och Iron Maiden. Alla tre är helt klart värda priset)
Kreator – Enemy Of God (Alla inbitna thrashare måste avsky det som hände efter ”Renewal” då deras musik blev en aningen experimentellare och element som hardcore och industrial följe med i säcken. Därefter har det, om man frågar thrasharna, bara gått utför för Kreator. Deras nu två år gamla Enemy of God är till råga på allt melodiös så det stänker om det, och det får vilket Kreatorfan som helst att med hård hopbitna tänder säga svordomar som skulle få den mest ömsinta och vårdande dagisfröken att flippa ur totalt. För mig som diggar melodier så är det en riktig bra hård skiva som överflödar med melodislingor här och var)
Michinae Supremacy (Har redan lyssnat på deras 2006-giv, men den var så pass bra att jag var tvungen att höra på deras resterande album. Allt på grund av en löjlig youtubevideosnutt http://youtube.com/watch?v=lawkc3jH3ws. Ni som vet vilken låten är skriv en kommentar!)
Moody Blues – Sur La Mer (Deras mest kommersiella album? Jag bryr mig inte. Det är riktigt bra musik. Lyssna på ”Deep” och dö!)
Mortiis – Grudge (Måste bara ha alla hans skivor. Som en liten början och tillika inkörsport till den elektroniska genren så blir det Mortiis för hela slanten! Nog för att metal kan framkalla dansluster hos en men såhär dansant electrometal har jag inte hört förr. Poppa några ecstasy och dansa för allt vad du är värd – ja, vad är priset för ett paket ecstasy på svarta marknaden? Kan vara några tusenlappar skulle jag tro.)
Norther – Till Death United Us (Skyfire är inte lika tung som Norther men visst är de lika röriga. Enligt Close-Up ska skivan vara svår att lära sig utantill, fast det kan jag inte riktigt ge honom medhåll om. Å andra sidan hur många skivor kan jag HELT utantill, så att jag vet varje liten not som kommer efter den där noten. Inte många med andra ord)
Pain of Salvation – Scarsick (Hmm, ja ni där ute. Ett omfattande omdöme får bli att jag är mycket ambivalent. Ibland gillar jag skivan, ibland inte. Men det är samtidigt så gedigen kreerad att jag inte kan ge den dåligt betyg. Allt börjar med en käftsmäll med tungt tuggande ”Sick” där Gildenlövs rappt rappande och kaxiga smått uppmoppsade röst gör sitt till för att få låten sådär riktig aggro. Loskfall heter nästa, löjligt översatt till swedish, där vi har en trevlig keyboardslinga i bakgrunden som utgör låtens enda mjuka del. I framgrunden så står hårda gitarrer och Gildenlövs hård röst igen. Cribcaged börjar med lite ensam countrysångargitarr och sedan kommer flera gitarrer in och hjälper till, med en bebis som ljuder i bakgrunden. En mycket bra sånginsats från Gildenlöv där du är bunden att sjunga med när texten lider åt ”successful people, dressed up people smiling people, famous people, red carpet people, wealthy people, important people but still just people”. America ändrar skivstrukturen helt och plötsligt är det en melodisk körsång som driver låten med hårda trumslag. Sedan byts scenario helt på ”Disco Queen” och den här låten är väl mera progmetal än någonsin med syntar och gitarriff som tar dig med på en hisnande och svindlande resa. Kingdom Of Loss har en mycket bra text som mera klagar på det stora landet i väst – alla som tänkt Norge kan ta ner handen nu än tar hand om naturens arméer som attackerar oss som Gildenlöv själv sagt att skivan ska handla om. Hmm, finns nog där mellan raderna anar jag. Alliterationsrika Mrs. Modern Mother Mary har jag inte riktigt fått grepp om än och inte heller Idiocracy med marschtrummorna. I ”Flame Of The Moth” går sångaren upp i så höga growltoner att jag blir överraskad över sångarens bredd – som en liten vedervärdig demon sådär. Som avslutare kommer ”Enter The Rain” som är en lugn låt som kanske lite som ”Disco Queen” låter vanlig progmetal för den som suktar efter sådant.)
Private Line – Already Dead (När jag av misstag råkade få upp Rocksters senaste spelningar så spelades denna låt. Jag tänkte instinktivt progressiv musik men det är någon finsk, pojkbandsliknande akt. Låten fick mig direkt, oavsett vad det är för band ?)
Detta år kommer precis som förra att erbjuda en hel del dyrgripar. Vad jag dock inte förstår är varför redan etablerade akter som Saxon, Judas Priest, Halford(hans album kan också vara intressant), Dio, Dream Theater(ska de fortsätta på symfonirockvågen som deras senaste Octavarium gjorde eller blir det något helt nytt?), Rush(Deras 17:e album blev väl inte så fantastiskt mottagen men som jag alltid brukar säga måste grupper utvecklas och vill du ha tillbaka Rush under 70, 80 eller 90-talet, så får du söka efter liknande progrockare eller så väntar du tills de gör ett 70, 80 eller 90-talsinspirerat album. Denna nya ska i vilket fall som helst gå tillbaka till lite härliga rötter. Mycket nöje) Ozzy Osbourne(men hans album längtar jag faktiskt efter, hur kommer det låta?) och som redan är större än livet självt? Pressa ut lite ny Winds eller Dreamtide eller något annat udda band istället.
Boards Of Canada – Geogaddi, Music Has The Right To Children (Atmosfärisk avantgardistisk ambientmusik från – inte Kanada som du kanske kunnat tro – Skottland. Jag är alldeles grön som en lövgroda i högt gräsmattegräs på det här området så det är fortfarande svårt att komma in i hela electronicagenren, men av det lilla jag hört är Geogaddi bättre än den andra ovan nämnda skivan just nu)
Chicago (En av de där uraorbanden som väl mera skulle passa in på beteckningen adult-comtemporary. Mycket lugnare tempo än dagens aor:are men visst finns det liknande låtar med trummaskin och keyboard. Är du inte rädd för att lyssna på lite founding fathers of AOR så ska du köpa på stuberten!)
Coldseed – Makes The Tragedy (Skulle vara Rammstein-influerat, och visst industrialtongångarna finns med där men de är mindre förekommande än vad jag förväntat mig. Istället blir det en Björn Strid Soilworkig form av metal som snubblar där innan målsnöret.)
Delerium (Ambientmusiken fortsätter, denna gång med industriella penseldrag. Hela andra skivan Morpheus början är så majestätiskt mastodontmästerligt att du bara tappar hakan. Har dock inte lyssnat på alla skivorna än så mycket trevligheter väntar. Gillar du industriell musik men kan låta sångaren vila rösten i alla låtar så tycker jag du ska provsmaka)
Enya – Watermark (Inget lågvattenmärke precis! Skivan är lugn och pianissimo, sådär stillsam som det bara kan bli i begravningar i kyrkor på landet långt ut i tjotahejti och med flera mil från civilisationen. Skivan blandar tjocka tunga körsånger som ”Orinoco Flow”(vad sjunger de i refrängen på den låten egentligen? Sail away, sail away va?) och bara rena pianol och ”Aaaaaahhhhh”-låtarna som ”Storms In Africa”.)
Grim Reaper – Fear No Evil, Rock You To Hell, See You In Hell (Jämfört med föregående post så är detta så mycket tyngre. De kraftiga lugnorna av Steve Grimmett sätter sin naturliga prägel på varje låt. Ett av NWOBHM-banden som kanske hamnade i skymundan för de lite större akterna som Judas Priest och Iron Maiden. Alla tre är helt klart värda priset)
Kreator – Enemy Of God (Alla inbitna thrashare måste avsky det som hände efter ”Renewal” då deras musik blev en aningen experimentellare och element som hardcore och industrial följe med i säcken. Därefter har det, om man frågar thrasharna, bara gått utför för Kreator. Deras nu två år gamla Enemy of God är till råga på allt melodiös så det stänker om det, och det får vilket Kreatorfan som helst att med hård hopbitna tänder säga svordomar som skulle få den mest ömsinta och vårdande dagisfröken att flippa ur totalt. För mig som diggar melodier så är det en riktig bra hård skiva som överflödar med melodislingor här och var)
Michinae Supremacy (Har redan lyssnat på deras 2006-giv, men den var så pass bra att jag var tvungen att höra på deras resterande album. Allt på grund av en löjlig youtubevideosnutt http://youtube.com/watch?v=lawkc3jH3ws. Ni som vet vilken låten är skriv en kommentar!)
Moody Blues – Sur La Mer (Deras mest kommersiella album? Jag bryr mig inte. Det är riktigt bra musik. Lyssna på ”Deep” och dö!)
Mortiis – Grudge (Måste bara ha alla hans skivor. Som en liten början och tillika inkörsport till den elektroniska genren så blir det Mortiis för hela slanten! Nog för att metal kan framkalla dansluster hos en men såhär dansant electrometal har jag inte hört förr. Poppa några ecstasy och dansa för allt vad du är värd – ja, vad är priset för ett paket ecstasy på svarta marknaden? Kan vara några tusenlappar skulle jag tro.)
Norther – Till Death United Us (Skyfire är inte lika tung som Norther men visst är de lika röriga. Enligt Close-Up ska skivan vara svår att lära sig utantill, fast det kan jag inte riktigt ge honom medhåll om. Å andra sidan hur många skivor kan jag HELT utantill, så att jag vet varje liten not som kommer efter den där noten. Inte många med andra ord)
Pain of Salvation – Scarsick (Hmm, ja ni där ute. Ett omfattande omdöme får bli att jag är mycket ambivalent. Ibland gillar jag skivan, ibland inte. Men det är samtidigt så gedigen kreerad att jag inte kan ge den dåligt betyg. Allt börjar med en käftsmäll med tungt tuggande ”Sick” där Gildenlövs rappt rappande och kaxiga smått uppmoppsade röst gör sitt till för att få låten sådär riktig aggro. Loskfall heter nästa, löjligt översatt till swedish, där vi har en trevlig keyboardslinga i bakgrunden som utgör låtens enda mjuka del. I framgrunden så står hårda gitarrer och Gildenlövs hård röst igen. Cribcaged börjar med lite ensam countrysångargitarr och sedan kommer flera gitarrer in och hjälper till, med en bebis som ljuder i bakgrunden. En mycket bra sånginsats från Gildenlöv där du är bunden att sjunga med när texten lider åt ”successful people, dressed up people smiling people, famous people, red carpet people, wealthy people, important people but still just people”. America ändrar skivstrukturen helt och plötsligt är det en melodisk körsång som driver låten med hårda trumslag. Sedan byts scenario helt på ”Disco Queen” och den här låten är väl mera progmetal än någonsin med syntar och gitarriff som tar dig med på en hisnande och svindlande resa. Kingdom Of Loss har en mycket bra text som mera klagar på det stora landet i väst – alla som tänkt Norge kan ta ner handen nu än tar hand om naturens arméer som attackerar oss som Gildenlöv själv sagt att skivan ska handla om. Hmm, finns nog där mellan raderna anar jag. Alliterationsrika Mrs. Modern Mother Mary har jag inte riktigt fått grepp om än och inte heller Idiocracy med marschtrummorna. I ”Flame Of The Moth” går sångaren upp i så höga growltoner att jag blir överraskad över sångarens bredd – som en liten vedervärdig demon sådär. Som avslutare kommer ”Enter The Rain” som är en lugn låt som kanske lite som ”Disco Queen” låter vanlig progmetal för den som suktar efter sådant.)
Private Line – Already Dead (När jag av misstag råkade få upp Rocksters senaste spelningar så spelades denna låt. Jag tänkte instinktivt progressiv musik men det är någon finsk, pojkbandsliknande akt. Låten fick mig direkt, oavsett vad det är för band ?)
Detta år kommer precis som förra att erbjuda en hel del dyrgripar. Vad jag dock inte förstår är varför redan etablerade akter som Saxon, Judas Priest, Halford(hans album kan också vara intressant), Dio, Dream Theater(ska de fortsätta på symfonirockvågen som deras senaste Octavarium gjorde eller blir det något helt nytt?), Rush(Deras 17:e album blev väl inte så fantastiskt mottagen men som jag alltid brukar säga måste grupper utvecklas och vill du ha tillbaka Rush under 70, 80 eller 90-talet, så får du söka efter liknande progrockare eller så väntar du tills de gör ett 70, 80 eller 90-talsinspirerat album. Denna nya ska i vilket fall som helst gå tillbaka till lite härliga rötter. Mycket nöje) Ozzy Osbourne(men hans album längtar jag faktiskt efter, hur kommer det låta?) och som redan är större än livet självt? Pressa ut lite ny Winds eller Dreamtide eller något annat udda band istället.
Kommentarer
Trackback