Filosofiskt flumm blandat med vardagligt tjafs

Om du dör, och sedan blir återupplivad, kan man då säga att man har varit död?

Blir nog en definitionsfråga...

"Well I don't think rocks would be very interesting to God", I said. "They just sit on the ground and erode"
"You think that way because you are unable to see the storm of activity at the rock's molecular level or the level beneath that, and so on. And you are limited by your perception of time. If you watched a rock your entire life - någon som tycker det är roligt att diska nu? - it would never look different. But If you where God and could observe the rock over fifteen billion years as though only a second had passed, the rock would be frantic with activity. It would be shrinking and growing and trading matter with its environment. Its molecules would travel the universe and become a partner to amazing things that we could never imagine."

Det var min lilla parentes där. Sorry, jag är beroende av humor ibland :P

Synd förresten att jag inte röker pipa - eller röker någonting för den delen. Skulle väl vara ål om jag skulle bli tvingad att röka något, men längre än så sträcker jag mig inte!
Vänta bara tills vetenskapen har skapat något så onödigt som cigarretter/pipor/cigaretter/cigariller du inte får någon form av cell förändringar utav. Då ska jag minsann göra ett ”Christian röker på bilden”-foto.
För det går än idag när vi vet hur farlig rökning är att undgå att det är häftigt att röka. Jag tycker iaf att det är riktigt häftigt. I varje fall på bilder och på film. Tänk dig din en mycket bra film med en rökscen. Där huvudpersonen tänder en cigarrett och blåser ut rök i alla dess former. Är inte det häftigt så vet jag inte vad som är det!
Skulle huvudpersonen vara så ren att han inte drack, hur skulle det då se ut? Eller om man inte snusade eller inte drack på film? Hur farligt det än är så kan jag fortfarande inte undgå att säga att det är riktigt, riktigt fränt.

Förutom nikotinrushen du får med varje bloss du tar så kan cigarretter ge dig en känsla av att du svävar däruppe på rosa moln bland änglarna. Det säger min pappa som har rökt, min mamma som fortfarande röker och pappas flickvän som också fortfarande röker att det inte finns något godare efter att ha ätit en god middag än att röka. Det blir som en liten kulm på en njutningspiral som bara exponentiellt har ökat ända sedan man tog den första matbiten.

Tänk alla filmstjärnor som ända sedan filmens början har rökt/snusat/tagit droger/druckit på film. De flesta förstår inte att de bokstavligt talat har offrat sitt liv för den vita duken. För visst finns det inga låtsascigarretter eller liknande som de använder på film? Film är i sanning mer oäkta än man tror, men jag tror nog att de flesta av dessa droger är riktiga på film. Den som har mer kunskap får gärna skriva ett inlägg och upplysa denna oupplysta jävel som för fan inte kan ett jävla shit. Ja, där har vi en annan sak, att svära. Tänk om man som mig inte tycker om att svära, hur gör man då? Jag kommer runt det hela med att det går an för mig att svära i skrift men det gör annars ont i själen när någon runtikring mig svär. Sedan så är det självklart att det är värre att svära åt någon än att svära på ett föremål av någe slag, men jag tycker ändå inte om att svära. Förresten, en tanke till er. Passar det bättre att svära i text på engelska än på svenska? Min Lära-dig-skriva-lärare sa alltid att man inte skulle ha fler än 3 svordomar i en hel roman, men jag håller inte med henne. Visst ska man inte svära så ofta att rytmen i språket går förlorad, men man behöver hellre inte begränsa sig till Shit, shit, oh fucking shit. Som exempel vill jag ta Dan Browns första roman om Professor Robert Langdon ”Änglar och Demoner”. Förutom att det är en utmärkt spänningsroman så har han precis lagom med svordomar däri. Men är det bara för att det är engelsk bok, eller skulle lika många svordomar kunna göra sig bra i en svensk text?
Nej, jag tror som jag sa först. Ha så många svordomar du vill, bara inte Jesus Christ Of A Friggin’ Stick rytmen i Fuck texten Curse And Blasphemy störs.

Om tiden hela tiden blir senare och senare, hur kommer det då sig att den kan bli tidigt all of a sudden?

Människor som ofta har depressioner ansågs förut vara mycket mer egocentrerade för att gräver ner sig i sitt eget självmedlidande, men nu så ser man det mer som att man har ett djupt medlidande. Om man är depressiv så kan man bry sig om andra som mår dåligt och därför mår man naturligt dåligt själv.

Från dokumentären "Utan egen vinning"

Alla har rätt att ändra sig inom alla områden i livet, hur många gånger som helst, och under vilken tid som helst under livets gång.

Kan man redan nu känna av det som alla P1-konservativa har som deras värsta mardröm? Jag lyssnar på webbsändningarna av ”Filosofiska Rummet” och plötsligt så kan jag följa med i debatten. Jag drunknar inte längre i jobbigt pretentiöst djupsinniga djupdykningar, utan kan följa med i varje vändning och vridning av ämnena som dryftas. Är det för att den populistiska varianten som de konservativa har sprängt flera av Sveriges Radios telefonslussar för, börjar göra sig till känna? Eller är det bara jag själv som har växt som människa och tycker att det som förut var obegripligt nu är lätt som en plätt?
Njaa… lite enklare tror jag nog ändå att de har blivit. Vet du till exempel inte vad ’tabula rasa’ innebär så brukar programledaren oftast vara där och förtydliga eller förklara, och använder expertgruppen eller för svåra ord så frågar, om man har tur vill säga, programledaren efter ett klarläggande. Ett mycket välkomnande element om du frågar mig.
Programmet från nyårshelgen ”Du sköna nya människa” var intressant då jag läst ett antal sciencefictionnoveller som kurslitteratur och därför kunde relatera till de flesta. Det andra programmet jag lyssnat på är ” Finns det några snälla barn?” som kultiverade mig lite extra såhär på den sena onsdagseftermiddagen som går mot kvällning.

Annars så tror jag inte de konservativa behöver oroa sig för att programkvalitén kommer att sjunka nu när man försöker locka de yngre tittarna man förlorat till de kommersiella stationerna och tv-kanalerna. Samtidigt så är jag inte särskilt konservativ av mig själv så det kanske är jag som är för lite kritisk?
Som så mycket andra utvecklingar i världen ska det bli intressant att se hur PR-servicebegreppet förvaltas av SVT i den både kortsiktiga och långsiktiga framtiden.

Jag tänkte delge mig en teori som jag hade för 3-4 år sedan. Eller kanske tidigare/senare. Well, well... here it comes:

"Vad vore livet utan problem?"

"Skönt" tänker ni säkert. Men tänk på det igen, och gnag lite extra på det, vecka pannan med ett par extra rynkor. Tänk på berättelser. Visst, det är sant att de MÅSTE ha problem i sig, för det är riktigt svårt att skriva något underhållande om rollpersoner som redan har allt och har uppnått sina mål. Så svara mig nu, "vad vore livet utan problem?"

Varför ska vi vara snälla?

–   Vi mår bra av att göra gott. Det finns undersökningar som visar att det är njutningsfullt att göra goda saker för andra.
–   Människor runt omkring oss mår bra om vi gör gott för dem. Och det är roligt och utvecklande att vara omgiven av människor som mår bra.
–   Indirekt skapar vi fördelar för oss själva genom att det vi gör för andra får vi igen, på det ena eller andra sättet.
–   Samhällen med ett utbrett etiskt tänkande är mer välfungerande än andra samhällen.
–   Vi får en bättre värld. Även om den enskilda människan ibland kan känna sig maktlös, är det inte så. Glöm inte hur effekterna av en god gärning kan sprida sig som ringar på vattnet. Vi kan göra mer än vad vi tror för andra, och på detta sätt lämna vårt bidrag till en bättre värld. Och en god värld är mycket bättre att leva i än en dålig.
–   Till slut är det ändå så, att vi har allt att vinna på att vara snälla med omdöme och mycket att förlora på att inte vara det. Och det är ingen dålig anledning att vara snäll – för vi vinner på det själva. Faktiskt är detta en riktigt BRA anledning.

Helen Keller,

”Jag längtar efter att få utföra en stor och ädel uppgift, men det är min främsta plikt att fullgöra små uppgifter som om de vore stora och ädla”

Och så utdrag ur boken

”Det är inte meningen att vi alla ska bygga en stor stad eller plantera en skog eller skriva en opera som uruppförs på Metropolitan i New York. Det är inte meningen att vi alla ska bli internationella stjärnor som miljontals människor känner till och har som idoler. Eller Nobelpristagare. Eller olympiska guldmedaljörer. Det är inte heller så att människor som blir berömda alltid upplever sin tillvaro som meningsfull.

Livet är oändligt rikt och meningsfullt. Problemet är att vi ofta har så bråttom att vi inte hinner uppleva allt det viktiga som vi möter och allt det meningsfulla som vi gör. Det är inte alltid vi ser hur mycket vi kan göra som är meningsfullt och viktigt. Därför måste vi stanna upp och se oss omkring för att upptäcka just detta. Vi måste sträva efter den där speciella känslan av mening.

Ibland berättar svårt sjuka patienter om hur meningsfullt de upplever att livet är, när de inte har så långt kvar. De kan se meningen i en vacker dag, i fågelsången eller i det vardagliga mötet med en annan människa. Och det är ju så – mycket av det vi tar för givet innehåller stor mening och skönhet. Det är bara det att vi inte alltid har tid att se, lyssna och känna efter.

Hur finner man då det som för en själv är meningsfullt? Vi måste söka svaret inom oss själva och vi måste avsätta tid och kraft för detta sökande. Vi måste ge oss tid för reflektion. Ibland kan vi ha mycket att vinna på att söka råd av våra medmänniskor och få en möjlighet till gemensam reflektion. En annan människas perspektiv kan vara förlösande i en situation där vi känner att vi ensamma inte förmår. /…/

Men det är inte alltid som vi behöver reflektera tillsammans med andra. Ibland kan vi behöva ge oss tid att vara ensamma med oss själva. I det kollektiva samhället som vi lever idag är det sällan som vi får tid för oss själva – tid att reflektera, möts oss själva och ställa oss frågorna vem vi är, vart vi är på väg och varför.”

En toalettvägg har stoltserat med citatet,

”Jag har aldrig träffat någon som på dödsbädden önskat att han hade tillbringat mer tid på jobbet”

Är vi snälla för att det ger oss en härlig berusning egoitiskt sett, eller är vi det för att vi tycker om att hjälpa andra människor, altruistiskt sett?

I den förrförra boken jag läste, ”Hur ska vi leva?” av Peter Singer så menade han att vi bara kan vara snälla altruistiskt genom att gå med i någon förening som har en strävan efter att göra människors plats här på jorden lättare och bättre. Men i denna ”Konsten att vara snäll” så kringgår författaren problemet genom att säga att motivet bakom handlingen inte är det viktigaste, utan handlingen i sig. Stefan Einhorn är helt emot ordstävet ”det är tanken som räknas”, vilket kan jag besvära mig lite. Bara för att ordspråket inte stämmer in i hans teorier i just detta enskilda fall, måste han då knyckla ihop det och kasta det i papperskorgen? Det förstör inte på något sätt hans argument, men jag tyckte bara att det låter lite märkligt. I varje fall Einhorn menar att det inte spelar någon skillnad om man är snäll egoistiskt eller altruistiskt sett, det får ända Einhorns eftersträvnadsvärda effekt, att gör gott och kommer få tillbaka det av vår omvärld. Jag vet att jag är rädd för att ge författare kritik, och det borde jag bli bättre på, men jag gillar den här boken. Lovar att återkomma med en utförligare recension snart.

Vet ni vad som kille ibland saknar när jag ska gå ut och göra något ärende? Väskor. Eller det behöver inte vara väskor, men i varje fall något som man kan stoppa onödiga prylar i. Vi killar använder inte väskor på samma naturliga vis som vissa tjejer slänger sina prydliga Gauchoväskor över axeln, eller tokken därna extremt små varianter, typ, aftonväska där vissa tjejer kan proppa ner oanade mängder grannlåt. I varje fall, vi killar har inte ett väskmode på samma sätt som ni kvinnor har det. Vilket gör att ska man ha med sig en bok och sin lillasyrras handskar – som när jag skulle till hennes avslutningsmiddag idag – så har jag inget att bära det i. Det fick bli en nödlösning – en sådan Coopkasse som varje modemedveten A-langares har nuförtiden – och det ser inte snyggt ut. Vanligtvis så brukar jag ha min ryggsäck vart jag än går, det bidrar till att ge mig det där nedtryckta, blyga, inte-ta-mer-plats-än-nödvändigt utseenden which I go after, det kändes aningen överdrivet. Varje gång man går på konsert blir det att stoppa fickorna fulla med mobiltelefon, nycklar, öronproppar och plånbok. Då är alla mina fyra fickor upptagna och jag kan inte ta med mig mer. Visst är det positivt om jag håller allt jag tar med mig till ett minimum, men har vi verkligen inte uppfunnit något bättre än väskor? Eller är det bara jag som är opraktisk och inte behöver the beauty with purses?
Finns killväskor, finns magväskor, men näää… that’s not me.

Behöver hjälp och kommentarer tack!

Först tänkte jag hålla seriositetsnivån väldigt hög och göra en fempunktslista där jag listar de 5 kunskapsområden som jag är mest intresserad av/kunskapstörstar mest efter. Vi går helt enkelt vidare till listan:

1.   Filosofi
2.   Vetenskap
3.   Psykologi
4.   Religion
5.   

Åååh, vad femman blev svår då. Vet att jag inte ska sätta in något område när jag är såhär osäker, men… något område borde i varje fall få STÄLLFÖRETRÄDA, det tycka ja. Sedan ska man inte ska ta ordningen som om den vore inhuggen i sten och oföränderlig, lika fast och extremt självklar som vissa naturlagar anses vara. Alla områden får igång mig… på sitt eget specifika sätt. Ja,

5.   Teknik

Sådärja… Är inte så värst bra på teknik men… det finns en strävan hos mig.

Bokens tre sista sidor

”I ett samhälle där den materiella egennyttans snäva målsättning är normbildande, är omvändningen till ett etiskt synsätt mer radikalt än vad många inser. I jämförelse med behoven hos de människor som svälter i Somalia, förbleknar lusten att prova fina franska viner till ingenting. När man tänker på de fastspända försökskaninerna som får schampo droppat i sina ögon, blir en bättre schampoprodukt ett ovärdigt mål. Bevarandet av gamla skogar borde överskugga vår lust att använda pappersnäsdukar. En etisk livssyn hindrar inte att man har roligt och njuter av mat och vin, men den påverkar vår känsla för vad som är viktigt. De ansträngningar och kostnader som man är beredd att satsa på att köpa modekläder, det ändlösa jagandet efter allt mer raffinerade gastronomiska njutningar, de häpnadsväckande extrakostnader som utmärker prestigebilsmarknaden från marknaden med bilen för den som bara vill kunna transporteras från A till B – allt det här får förvridna proportioner för människor som kan skifta perspektiv tillräckligt länge för att, åtminstone för en stund, själva kliva ut ur strålkastarljuset. Om en högre etiskt medvetenhet skulle spridas, kommer den att i högsta grad förändra det samhälle vi lever i.

Vi kan inte förvänta oss att den här högre etiska medvetenheten ska bli universell. Det kommer alltid att finnas människor som inte bryr sig om någon eller något, inte ens sig själva. Det kommer alltid att finnas andra, fler till antalet och mer beräknande, som tjänar pengar på att utnyttja andra, i synnerhet de fattiga och svaga. Vi har inte råd att vänta på den vackra dag då alla kommer att leva i fred och harmoni med varandra. Den mänskliga naturen ser inte ut så för närvarande, och det finns ingenting som tyder på att den kommer att förändras tillräckligt genomgripande i den överblickbara framtiden (denna bok skrevs -98 så den har sina år…). Eftersom det förnuftiga tänkandet inte ensamt räcker till för att lösa motsättningar mellan egennyttan och etiken, är det inte troligt att rationella argument kan få alla att handla etiskt. Även om det förnuftiga tänkandet kunde leda oss vidare, skulle vi ändå tvingas konfronteras med en verklig värld där många människor är långt ifrån benägna att handla enligt några som helst förnuftsmässiga linjer, inte ens enligt grymt egennyttiga sådana. Under lång tid framöver kommer världen således att förbli en svår plats att leva i.

Ändå är vi delaktiga i den här världen och det finns ett desperat behov av att göra någonting NU åt de förhållanden som människor lever i och dör i, och att undvika både social och ekologisk katastrof. Vi har inte tid att inrikta vårt tänkande på möjligheten av en avlägsen framtida utopi. Alltför många människor och djur lider idag, skogarna avverkas alltför snabbt, vi har fortfarande ingen kontroll över befolkningstillväxten, och som vi såg i kapitel 3, riskerar 46 miljoner människor bara i Nil- och Bengalendeltana att förlora både sina liv och sina hem om vi inte snabbt får ner de gasutsläpp som orsakar drivhuseffekten. Vi kan inte heller vänta på att regeringarna ska genomdriva de nödvändiga förändringarna. Det ligger inte i politikers intressen att angripa de grundläggande värderingarna i det samhället som de har valts att leda. Om 10 procent av befolkningen skulle tillägna sig en medveten etisk syn på livet och handla i enlighet med den synen, skulle följdverkningarna bli större än vid något regimskifte. Skillnaden mellan en etisk och en självisk syn på tillvaron är mer grundläggande än skillnaden mellan den politik som förs av höger- respektive vänsterblock.

Vi måste ta första steget. Vi måste väcka liv i tanken att det att leva etiskt är ett realistiskt och livskraftigt alternativ till dagens dominerande materialistiska egennytta. Om många kritiska människor med nya prioriteringar skulle komma fram under nästa decennium, och om det gick bra för dessa människor, på alla sätt och vis – om deras samarbete gav dem ömsesidiga fördelar, om de fann lycka och tillfredställelse i sina liv – då skulle denna etiska inställning spridas, och konflikten mellan etik och egennytta skulle kunna övervinnas, inte enbart genom abstrakt förnuftsmässig tänkande, utan genom att man tar till sig etiska ideal som en praktisk livsstil, och därmed visar att den fungerar psykologiskt, socialt och ekologiskt.

Alla kan bli delaktiga i denna kritiska massrörelse som ger oss en chans att förbättra världen innan det är för sent. Du kan tänka över dina mål och fundera på vad du gör med ditt liv. Om din nuvarande livsstil inte håller måttet inför en opartisk värdering, kan du förändra den. Det kan betyda att du måste byta arbete, sälja ditt hus och börja arbeta för en frivilligorganisation i Indien. Oftare betyder dock ett engagemang för en etisk livsstil en gradvis men långtgående evolution i den egna livsstilen och hur man ser på sin plats i världsalltet. Du kommer att intressera dig för fler frågor, och märka att du får en annan inriktning. Om du blir verkligt engagerad, kommer pengar och status inte längre att vara lika viktiga. Från ditt nya perspektiv kommer världen att se annorlunda ut. En sak är klar: du kommer att ha massor av meningsfulla saker att göra. Du kommer inte att bli uttråkad, eller gå otillfredsställd genom livet.

Viktigast av allt är att du kommer att veta att du inte har levt och dött för ingenting, för du kommer att ingå i den stora tradition som formats av dem som har regerat på allt lidande genom att försöka göra världen till en bättre hemvist för oss alla.”

Det vore inte objektivt nog om vi inte gav lite rum för en stunds kritik.

Singers ståndpunkt har kritiserats hårt av flera olika grupper som anser den vara en attack mot människans värdighet. Kritiken kommer bland annat från religiösa grupper och grupper som företräder handikappade. De hävdar bland annat att Singer inte är i position att bedöma livskvaliteten hos handikappade. Ståndpunkten har också jämförts med de mord som dem nazisterna utförde på människor som enligt dem hade "ovärdiga liv", och hans föreläsningar har vid flera tillfällen störts. Somliga hävdar att Singers utilitaristiska idéer leder till eugenik - ofta grundas dessa anklagelser på en annan tolkning av utilitarismen än den Singer och andra utilitaristiska författare har (till exempel Jeremy Bentham, John Stuart Mill, Henry Sidgwick och R M Hare). Singers grundläggande principer delas med dessa filosofer, men hans slutsatser inom kontroversiella områden som abort, barmhärtighetsmord och spädbarnsmord är till skillnad från dessa filosofers inte inlindade i förskönande omskrivningar. Detta är ett av skälen till varför just hans arbete dragit till sig så mycket uppmärksamhet.
Förespråkare för andra etiska synsätt, som deontologi och dygdetik, använder Singers arbete som ammunition mot utilitarismen. De hävdar att hans slutsatser är bevis i sig själv att ett konsekvent etiskt synsätt leder till eugenik, spädbarnsmord och till och med försvar av tortyr under vissa omständigheter.
När Singers mamma drabbades av alzheimers fick Singer erfara hur svåra dessa filosofiska frågor kunde vara i praktiken. Enligt Singers synsätt fick nämligen sjukdomen henne att bli en ickemänniska. Trots detta gav han henne inte dödshjälp, med motiveringen att det var "annorlunda" när det gällde någon man kände och älskade. Fortfarande hävdar Singer att dödshjälp är försvarbart under specifika omständigheter, många kallar honom på grund av detta en hycklare. Singer skiljer dock på frivilliga och ofrivilliga barmhärtighetsmord. Då hans mamma inte kunde ge sitt samtycke i frågan om dödshjälp skulle det hamna under kategorin ofrivilliga barmhärtighetsmord. Dessa två hamnar under olika rubriker och behandlas filosofiskt olika i Praktisk etik. Varken han eller hans anhängare skiljer på mammans oförmögenhet och oförmögenheten hos ett gravt handikappat barn att ge sitt medgivande, men det bör noteras att Singer aldrig har argumenterat för att en ickemänniska som inte lider måste dödas – bara att det skulle vara moraliskt försvarbart att göra så.

Hmm, om vi måste hitta ett högre ändamål för oss, räcker det då inte med att jag köper materiella varor och detta kommer sedan att tanka hela samhällsapparaten och få dess kugghjul att fortsätta snurra?

Haha, Singer skulle flippa ur om han hörde det argumentet :)

Nästa bok: Handbok i konsten att vara social

Om en person i en medelsålderskris är med och leker kurragömma, blir han då automatiskt diskvalificierad för att han inte kan hitta sig själv? :)

Hohoho, den här boken bara fortsätter att komma med tänkvärda saker. Påbörja diskutionen med denna mening

"Hur vi skulle kunna finna någon mening i våra liv om allt lidande som kunde undvikas hade eliminerats?"

"Om vi ska kunna hitta någon mening i våra liv genom att arbeta för ett ändamål, måste det ändamålet, som Bly påpekar, vara ett transcendent ändamål, dvs. ett ändamål som når bortom det egna jagets begränsningar. Det finns många sådana ändamål. Fotbollsspelare får ständigt höra att klubben är större än individerna; det gäller också anställda på företag, särskilt sådana som arbetar för företag som söker höja grupplojaliteten med hjälp av sånger, slogans och sociala aktiviteter, på det japanska sättet. Att stödja sin egen "Maffiafamilj" är att vara delaktig i ett ändamål som är större än jaget. Så är det också att vara medlem i en religiös kult, eller i nazistpartiet. Så är det även när man arbetar mot orättvisor och exploatering i någon form, som Marra James och Wayne Bauer, bland många andra har gjort. Det råder inget tvivel om att ett engagemang för vart och ett av dessa ändamål för en del människor kan innebära att de hittar en mening med tillvaron och upplever en känsla av tillfredställelse."

Detta handlar om hedonismens paradox, my dear friends:

"Hedonisten är helt inriktad på att söka njutning; men de som medvetet ger sig ut för att söka njutning hittar den sällan, utom möjligen som hastigast"

Och F.H. Bradley ansöker om plats i min blogg och jag ger sjävklart filosofen allt de rum han behöver. Hans åsikter angående njutning låter såhär:

"Njutningar är förgängliga. Man upplever en, och den intensiva självkänslan tillkännager tillfredställelse. När den är över är vi inte längre tillfredställda.. en ny njutning och ännu en ger oss det vi vill ha; vi är fortfarande ivriga och tillitsfulla, tills känsloflödet stillat sig, och när det har hänt finns ingenting kvar. Vi är tillbaka där vi började, i jakten på lyckan; och vi har inte hittat oss själva, och vi är inte tillfredställda.Det här är allmänt känt, och det är den praktiska vederläggningen av hedonismen, eller av sökandet efter lyckan i njutningar."

"Den som har ett varför att leva för, kan utstå nästan varje hur"

Usch ja... Nietzsche visste hur man skulle slänga ur sig etsande citat i tid och otid =)

Varför ska all text och textremsor som visas på film visas i bara ett fåtal sekunder så att man inte hinner uppfatta det? Visst är det en text som spelar större roll i filmen än den där statiststädaren med ölmage så kommer texten att endera visas ett flertal gånger så att man får flera chanser att se texten eller så säger någon av rollpersonerna texten så att du kan fylla i de bokstäverna du inte hann läsa. Men ändå, det är så små detaljer som för oss cineaster kan skilja en film med betyg 4, från en mästerrulle på så höga betyg som betyg 5(Med för höga betygskalor som ända upp till 100 är för många siffror att ge ett korrekt svar på, och betygsättningen blir ändå 66%, 79%, 82%, 98%). Svaret kan finnas i att regissören vill få tittarna att se om filmen igen och igen, vilket är en trevlig om än högst irriterande svar. Eller ska dagens filmer gå i ett sådant högt tempo(titta bara tillbaka på 2000-talets filmer, vi tycker redan de går i snigel-på-en-tjärig-pinne-takt) att de inte har råd att ge en text fler sekunder? Jag menar, det är inte 15-minutes of fame vi talar om här, och texten skulle ha problem med att sno huvudpersonernas rampljus!
Har ni flera galna idéer? Kluttra ner den bland mina kommentarer!
Därför är jag så lycklig med att ha sett mina senaste filmer på datorn i programmet VLC Media Player, där så fort jag ser en textremsa(eller annat till exempel ögongodis) trycker på mellanslag. Visst du kan göra det lika enkelt med din fjärrkontroll i handen, bara millimeter behöver du flytta tummen på fjärrkontrollen, och än så länge är min TV-skärm bättre än min dataskärm, men inte så mycket längre. Hmm, nu när TV:n och datorn konvergerar ska man ha en dataskärm och använda som både och eller en TV-skärm? Blir nog priset som avgör där tror jag…

En annan sak som irriterar mig är när det antingen är när det på film är natt, allmänt mörkt eller bara en brist på lampor. Då tänker jag alltid att det är mig det är fel på som inte ser något i allt mörker, eller så har jag en fel version av filmen där ljuset är för mörkt(de värsta filmerna är såklart de svartvita, när nattscenerna blir kolsvarta). Hur gör ni?

Idag har jag sett två filmer som både hade med WW2 – finns det någon annan period som är så uttjatad som denna? – att göra. Das Untergang och så The Wave. Båda ska ses om ni inte redan gjort det!

Skyfire – Spectral (Skivan är utmärkt balanserad vad gäller dygnbrutalitet och söta och gulliga melodier. I jämförelse med liknande band som Children of Bodom, så har dessa skruvat upp volymen på keyboarden och hade de inte varit för det urgulliga klingandet så hade jag inte klarat av den råsnabba approachen. Det enda tråkiga är att deras 2006:års skiva inte har släppt för de letar ett distributionsbolag. Men skivan är färdig att konsumeras, så jag föreslår att vi väntar lite till(när folk klagar på att band tar lång tid sig när de komponerar sin musik, då tycker jag vi ska ta Paul Stanley som extremexempel. Mellans hans båda två soloskivor han släppt har mellantiden blivit sammanlagt: 28 år. Några fler år än David Gilmours 22 år. Ni som har längre år på artister får gärna meddela dem) och får de inge skivbolag så försök att ge ut dem själva. De kanske inte har tillräcklig ekonomi, men de kan ge ut den först i 1000 exemplar och sedan använda pengarna från vinsten att ge ut en ny omgång 1000? What do you think of it? För cd:n kommer inte att ha problem att säljas. Make love with ”Conjuring of the Thoughts” och ”Effusion of Strength”)

Åååh ja, måste tipsa om “Världens Modernaste Land” med språkkåte Fredrik Lindström – is he tall or what? Och han är sådär överdrivit snäll också, en sådan där pöjk som inte gör en fluga förnär utan istället klappar den försiktigt och säger ”Ordet fluga kommer från det yngre fornsvenska flauyguie, som sedan under äldre nysvenska blev till flugue…”(jag är högst ironiskt)
Har man läst om Sverige på en nationskurs under vårterminen så blir programmet extra trevligt. Men så är man författare och ska gilla ord så det gör hela programmet extra bra som att rulla sådana stora kanelbullar man köper i bagerier och i affärer i pärlsocker, eller att strö riven ost över spagetti och köttbullar. Hmm, hela programmet har en vinjett som är en sådan där skitdålig låt men en sångare vars sångpedagog säkert misslyckades kolossalt och fick byta jobb till korvförsäljare, men den fastnar som… hundbajs under skosulan? There’s still a long way to a good simile.

I Vetenskapsmagasinets senaste avsnitt så hade de som teori att bara vi i Sverige la på en extra 75 öre på våra 20 mest köpa läkemedel så kunde vi få ihop 309 miljoner i amerikanska mean green US dollar, vilket gör att vi kan förhindra att 35000 personer i Afrika dukar under i AIDS/HIV och i skuggan av det en ny multiresistent form av TBC. Det framkom i programmet att det redan fanns ett liknande projekt av Astra Zeneca, och jag måste säga att det bara är ett populärvetenskapligt program och Illustrerad Vetenskap är ett praktexempel på hur fel en sådan populistisk syn på vetenskapen blir. Men ändå, de fick med sig på många läkemedelschefer på läkarmässan och jag hoppas att det kan bli något mer än bara ett program. Kritik som kan man rikta mot dem är att om vi skulle rädda fler människor så skulle jorden verkligen börja lida av överbefolkningen, och i enlighet med Darwinismen så måste de svaga gallras ut. Jag gillar inte Darwinismen, gillar inte en strikt biologisk förklaring av människan – den bok jag läser just nu ”Hur ska vi leva?” håller på och ge förklaringar till varför människan är altruistiskt fast inte men den biologiska reproduktionsintentionen i centrum, jag återkommer när jag läst klart boken. Mitt låga betyg på filmen ”Altered States”, vilken mer eller mindre är en biologs våta dröm på samma sätt som ”Apollo 13”(vilken jag måste se) är en civilingenjörs våta dröm – du ska kunna räkna muttrarna och se att de stämmer exakt överens med en originalkopia av skeppets interiör.
En liten parentes till den filmen, rollfiguren Arthur Rosenberg, minde mycket om den bästa historieläraren jag haft Lars Björlin. Min motivering är att han använde sig av ett liknande språk som jag använder, istället för det prettofackspråk som beigea historielärare använder sig av, och han hade en egenskap som jag tycker är utrotningshotat i vår värld – han blir precis som farmor alldeles till sig när han tittar på nyheter och skräckfilmer skulle han aldrig tänka sig att se. Visst ett av hans största intressen är krig, och så värst klen är han egentligen inte, och jag tror säkert att min farmor också tycker det är kittlande att se på sånt som chockerar och skrämmer henne – det förbjudnas härlighet. Men ändå, när han berättade om mordet på den ryske presidenten som fått en ishacka i sig när vi läste om Kalla Kriget – tänker inte skämta något om cold-blooded killers här inte! – så såg han ansträngd ut. Poor thing! : )
Jag vill så gärna se att människan är så mycket mer än bara en mekanisk maskin som man ska kunna förklara biologiskt, vi är för komplexa för att placeras in i den mallen. På samma sätt som att jag inte gillar för mekaniska förklaringsmodeller av kommunikation mellan människorna, och att jag inte tycker om determinism(även fast det säkert är så att vi inte har en fri vilja, just my luck) så gillar jag inte biologiska förklaringsmodeller heller. Och jag kan inte tänka mig att vi är strikt biologiska, det gör mig så rädd. Men bara för jag är rädd är knappt ett argument till att vi inte kan söka det adekvata svaret i biologin, fast som ett svar till kritiken med överbefolkningen svarar jag såhär ”Okej, problemet med överbefolkning blir ett faktum om vi räddar en stor del av Afrikas befolkning, men hellre att de gallras bort på ett annat mer barmhärtigt sätt än att de dör av sjukdomar och epidemier.

Tänkte att ni skulle få en smakbit på Gibsons berättarröst. Om det faller er i smaken vill jag vidarebefordra er till denna sida http://www.williamgibsonbooks.com/blog/archive.asp, där han har lagt ut smakprov från hans kommande bok som kommer ut nästa år, Spook Country.

”Gommen i hans mun delade sig utan smärta och släppte in små rötter som lindade sig runt tungan, hungrande efter den blå smaken för att föda kristallskogarna i hans ögon, skogar som pressade upp mot den gröna kupolen, pressade och mötte motstånd, spred sig och växte nedåt och fyllde T-A:s universum, ner i de väntande olyckliga förorterna till den stad som var Tessier-Ashpools hjärna.”

”Ett utbrott av franska från ett bord intill tilldrog sig hans uppmärksamhet: de gyllenbruna ungdomarna han hade sett glidflyga över floddiset kvällen innan. Nu såg han att deras solbränna var ojämn, en schabloneffekt som åstadkommits med hjälp av selektiv melaninförstärkning, flerdubbla skiftningar som överlappade varandra i rätlinjiga mönster och följde och framhävde deras muskler; flickans små hårda bröst, den ena pojkens handled som vilade på bordets vita skiva.”

Visst språket har sina begränsningar det vet vi alla, men just i Gibsons roman så känner man att av det där extra mycket. Han försöker på sitt oerhört snygga, sköna och originella att förklara sitt Matrixliknande universum(till alla som tror att Gibson var föregångaren till Matrix så kan jag säga att ni har fel. Visst om de tvista de lärde ständigt men den som man nu säger började hela Matrixuniversumet var Doctor Who-berättelsen ”The Deadly Assassin”. Borde nästan se den, och så måste Neuromancer bli film. Enligt Gibson själv så är det bara en som platsar som regissör till hans film för att kunna fånga den där speciella känslan, ingen mindre än Chris Cunningham. Tänker också se på de två filmerna som gjorts av hans böcker ”Johnny Mnemonic”(som jag sett när jag var liten, men förstod nada av den. Molly från Neuromancer är med i den!) och ”New Rose Hotel”) men hur han än gör det så kommer han inte förbi ordens barriärer. Nej, vissa saker måste förklaras närmare med bilder.