"De var täckta av damm..."
”De var täckta av damm, benvita som sockerbagarens glasyrspritsade skelett i ett torgstånd på de dödas dag”
Jag ska tala om döden nu. Bloggen, jag har ett problem som jag inte berättat om för dig tidigare. Men nu anser jag att tiden är inne och det är dags att lätta tyngden som tyngt ner mitt hjärta så att den snällt frågat njurarna om de inte kan ”dra in magen så jag kan komma förbi och fram”. Här kommer det:
Jag är omänskligt rädd för döden. Det är inte så att jag har ångest inför att ställas öga mot ögonhåla med Liemannen, utan det är mera något som Jag vill kalla existentiell ångest. Det är det att jag är rädd för att jag inte kommer att finnas något mer, att hjärnan kopplas ifrån, på samma direkta sätt en lampa släcker sin livslåga när man drar ur kontakten. Det är skrämmande att man inte kommer att kunna ha kontroll längre över en kropp man blivit tilldelad, och under hela livet lärt sig att bli ganska bra vän med. Även fast vi som alla andra har haft våra upp- och nedgångar, det tänker jag inte på några grunder tveka. Det är att jag inte kan hindra det… det är människans plåga som man blir varse om. Att biljetten du åkte hit med, titta noggrannare på den, det står faktiskt tur och retur…
Det har sagts att de som kommer att ha svårast där på dödsbädden, om man nu har en sådan tur och kommer till det stadium när man dör i sitt eget piss, är de som är osäkra. Inte de starkt troende ateisterna, inte de bokstavstrogna religiösa, utan de som ligger där mitt emellan och inte har valt än. Jag har inte valt, eller jo, jag ligger väl någonstans där mellan halvateist och agnostiker. Eftersom jag ständigt försöker att välja ett alternativ som står mitt emellan två extremer, så kommer jag i detta fall få en fruktansvärd tid på dödsbädden då jag inte har bestämt mig. Visst om man ser det positivt, du kommer ändå bara att ha ångest en kort period, sedan finns du inte längre. Eller man kan tänka att jag fortfarande har ett helt vuxet liv på mig att komma till rätta med tanken. Men jag är pessimistiskt, och ångestfylld.
Kanske har det något att göra med att döden alltid har hållit sig på behörigt avstånd i min släkt. Okej, jag håller med om att jag knappt levt mitt halva liv – och till dess så tröstar detta faktum mig – men det har ändå inte inträffat några större dödsfall och då har jag ändå en modernes sida som har rökt större delen av sitt liv, och en ganska stor mängd rökare på fädernes. Visst, att röka behöver inte vara en orsak till ett kortare liv, och du kan dö lika fort även fast du följer alla goda råd. Men de fick på båda sidor inte barn tidigt, utan de är minst en 15-20 åldersskillnad mellan föräldrarna och deras barn. Ska väl vara döden av min gammelmormor, min farmors mor. Men henne hade jag så få minnen av, och det berörde mig inte riktigt. Vet inte om jag inte vågade gråta ut där framför pappa, när han berättade det över middagsbordet för min bror och jag, men ändå.
Förutom det så har döden varit snäll mot vår släkt och jag vet att detta inte ska ses som att Liemannen aldrig kommer på besök. Hans bil har bara kört fast i snörusket, och det är ganska långt till närmaste busshållplats eller tågstation. Speciellt om det är motvind och han ständigt måste plocka ur all snö som fyller hans ögonhålor. Och just eftersom att döden är försenad i vår släkt, så har det gjort att jag inte alls är beredd när ett dödsfall kommer. Jag vet inte hur jag kommer att reagera, om jag kommer att reagera alls? Kanske sa gammelmormor död tillräckligt mycket om mig? Jag påverkas kanske inte… utåt sätt i alla fall…
Det går inte att lämna tillbaka biljetten, allt som är kvar för mig är förlikningen!
Jag ska tala om döden nu. Bloggen, jag har ett problem som jag inte berättat om för dig tidigare. Men nu anser jag att tiden är inne och det är dags att lätta tyngden som tyngt ner mitt hjärta så att den snällt frågat njurarna om de inte kan ”dra in magen så jag kan komma förbi och fram”. Här kommer det:
Jag är omänskligt rädd för döden. Det är inte så att jag har ångest inför att ställas öga mot ögonhåla med Liemannen, utan det är mera något som Jag vill kalla existentiell ångest. Det är det att jag är rädd för att jag inte kommer att finnas något mer, att hjärnan kopplas ifrån, på samma direkta sätt en lampa släcker sin livslåga när man drar ur kontakten. Det är skrämmande att man inte kommer att kunna ha kontroll längre över en kropp man blivit tilldelad, och under hela livet lärt sig att bli ganska bra vän med. Även fast vi som alla andra har haft våra upp- och nedgångar, det tänker jag inte på några grunder tveka. Det är att jag inte kan hindra det… det är människans plåga som man blir varse om. Att biljetten du åkte hit med, titta noggrannare på den, det står faktiskt tur och retur…
Det har sagts att de som kommer att ha svårast där på dödsbädden, om man nu har en sådan tur och kommer till det stadium när man dör i sitt eget piss, är de som är osäkra. Inte de starkt troende ateisterna, inte de bokstavstrogna religiösa, utan de som ligger där mitt emellan och inte har valt än. Jag har inte valt, eller jo, jag ligger väl någonstans där mellan halvateist och agnostiker. Eftersom jag ständigt försöker att välja ett alternativ som står mitt emellan två extremer, så kommer jag i detta fall få en fruktansvärd tid på dödsbädden då jag inte har bestämt mig. Visst om man ser det positivt, du kommer ändå bara att ha ångest en kort period, sedan finns du inte längre. Eller man kan tänka att jag fortfarande har ett helt vuxet liv på mig att komma till rätta med tanken. Men jag är pessimistiskt, och ångestfylld.
Kanske har det något att göra med att döden alltid har hållit sig på behörigt avstånd i min släkt. Okej, jag håller med om att jag knappt levt mitt halva liv – och till dess så tröstar detta faktum mig – men det har ändå inte inträffat några större dödsfall och då har jag ändå en modernes sida som har rökt större delen av sitt liv, och en ganska stor mängd rökare på fädernes. Visst, att röka behöver inte vara en orsak till ett kortare liv, och du kan dö lika fort även fast du följer alla goda råd. Men de fick på båda sidor inte barn tidigt, utan de är minst en 15-20 åldersskillnad mellan föräldrarna och deras barn. Ska väl vara döden av min gammelmormor, min farmors mor. Men henne hade jag så få minnen av, och det berörde mig inte riktigt. Vet inte om jag inte vågade gråta ut där framför pappa, när han berättade det över middagsbordet för min bror och jag, men ändå.
Förutom det så har döden varit snäll mot vår släkt och jag vet att detta inte ska ses som att Liemannen aldrig kommer på besök. Hans bil har bara kört fast i snörusket, och det är ganska långt till närmaste busshållplats eller tågstation. Speciellt om det är motvind och han ständigt måste plocka ur all snö som fyller hans ögonhålor. Och just eftersom att döden är försenad i vår släkt, så har det gjort att jag inte alls är beredd när ett dödsfall kommer. Jag vet inte hur jag kommer att reagera, om jag kommer att reagera alls? Kanske sa gammelmormor död tillräckligt mycket om mig? Jag påverkas kanske inte… utåt sätt i alla fall…
Det går inte att lämna tillbaka biljetten, allt som är kvar för mig är förlikningen!
Kommentarer
Trackback