Filosofiskt flumm blandat med vardagligt tjafs

"2007-01-12
Frågan om arrangören Club Metalhouse åtaganden gällande uteblivna återbetalningar från inställda spelningar kommer förmodligen få en rättslig prövning då polisanmälan lär ha gjorts. 
Vad vi förstår så hänvisar Club Metalhouse till ticnet. 
På ticnet`s hemsida står följande: Vid inställda eller flyttade evenemang ansvar ticnet.se inte för återbetalning eller återlösen utan du kontaktar arenan/arrangören direkt. 
Enligt info så har ticnet heller inte fått in några pengar från arrangören för just dessa återbetalningar."

 

Bra att rättvisa kommer att skipas i detta fall. Kanske jag äntligen kan få tillbaka mina pengar :P

For all who cares… efter min lilla utflykt idag så fick jag ett sms av Nette som sa att Corinnes sjukdom inte hade varit lika svår som förut. Antagligen om man tror på biologi, så har hennes lungor växt sig större och starkare och det skulle inte förvåna mig om hennes immunförsvar uppdaterats en aning. Det slutade inte på sjukhuset med munnen och näsborrarna fulla med plastslangar med andra ord. Fast även om detta är frid och fröjd så har det där sportlovet brutit ut för Stockholmsregionen och de ska bort hela veckan lång. Vilket gör det liiiiiite svår för lilla moi att jobba. Jaja. Inget gott som inte för något dåligt med sig som ja brukar säga :P

Får tröstspela lite Heroes V än så länge. Varför kan jag inte få igång mina andra spel på samma sätt för? Så trist…

Ska även försöka köpa nytt grafikkort och RAM-minne så fort jag funderat ut vad det är jag behöver :)

Äntligen kan jag börja spela mina spel som jag köpt, men inte kunnat köra på grund av datorns ständiga lamentation. Eller ja, i varje fall Heroes V fungerade så det ska jag börja råköra nu ett tag framöver. Ska prova om samma procedur fungerar på resten av mina härliga spel. Computergeek here I come!
Kanske inte så mycket imorgon för då blir det lite plugg inför golgatavandringen imorgon. Hohojaja, jag litar på Elin som i sin tur sätter hennes tillit till ett dubbelsidigt pappersark. Det ska nog gå bra sa drängen och så gick han och dränkte sig i närmsta vattendrag…

Såattääääääääh….

Vill så gärna börja jobba igen. Komma in i någon form av jobbrytm om det är möjligt med en parallell mediekurs. Tyvärr så var lillgumman, Corinne(finns det ett mer sötare namn till den obotlig töta tickan?), sjuk förra lördagen så jag kunde inte utföra min jobbplikt.
Endera var det från den svinkalla lördagen som gjorde att hennes sköra minimala kroppsform öppnade upp alla hennes dörrar för en bassiluskinvasion eller så har den hela tiden kommit smygande i omgångar. De sanerar även i lägenheten och hon är väldigt mottaglig för sånt, vilket visar sig på henne när hon får svårt att andas. Men denna vecka har hon inte besvarat på mina sms, både kufiskt och märkligt då hon alltid brukar överösa mig med så mycket sms att jag nästan drunknar. Nog för att drunkna är hemskt, men är inte smsdöden värre?

Nästa vecka vill jag klara jobbet, ta ut pengarna från mitt SEB-konto och sätta in dem i en Nordeafond där de växer, installera alla mina spel och jobba!!

Varje gång man söker diverse jobb så är det alltid samma tre svar som utkristalliserar sig: Det för är det lite vänliga där de skickar tillbaka ens ansökan med ett trevligt "Tack för att du ansökte om jobbet, men tjänsten är redan tillsatt" eller "Vi har valt att inte gå vidare med (just! )din (ja, precis du!) ansökan". Det andra svaret är något av ett mellanting där de skickar tillbaka brevet men svarat på ett mycket korthugget och ordkargt. Som att de velat vara snälla att skicka tillbaka brevet men ändå inte haft ork nog att plita ner de få rader som krävs för att man som jobbsökare ska vilja fortsätta sitt sökande. Här kan det bland annat heta lakoniskt "Tack för din ansökan". Det tredje svaret är det värsta där folk inte skickar tillbaka något svar alls utan det är utifrån att de inte svarar som man får reda på att de inte vill ha ens arbetskraft. Visst oftast är det så att de får så många ansökningar att de kanske glömmer att skicka ett andragrads eller förstagradsmail men ändå. Samtidigt kanske en massa ord i det här stadiet bara är överflödiga och lika onödigt som att en asket på månen låser dassdörren efter sig(marsianerna kan jö se!).

Ni vet de typiska geléhjärtan som man kan ge sin tillkommande/tillblivne, varför smakar inte de goda geléhallon? När de har ett vinnande koncept så ska de inte försöka göra något nytt med en helt annorlunda smak, då ska man konservistiskt hålla kvar vid det man har. Om man överhuvudtaget måste ge något som har samma nivå av sötma som ens pojk/flickvän så snälla välj något annat än geléhjärtana. Hur många är med mig och bojkottar geléhjärtan denna AHD?

Glad Alla Hjärtans Dag på Er Alla, en dag då kärleken ska flöda lite extra mycket. Något som enligt mig inte alls behövs för alla Sveriges par är säkert duktiga nog med att få kärleken att flöda utan några officiella kärleksdagar!

HA! Christian som barnpojke. Och så det såg ut. Jaja, hade hjälp av godhjärtade Joel som alltid var min sida. Å ja, gjorde kanske inte de extremt svåra och motbjudande sakerna som man som barnpojke/flicka gärna gör så sällan som det bara går. Vet inte riktigt om jag var en natural på något område. Måste vara barnvagnskörning, där tar jag hem körkort B =)

Jag tror nog att det finns en liten kategori äldre som var med under TV:ns införande som har alltför lätt för att klanka ner på sina barns datavanor och inte alls tycker att deras excessiva TV-tittande är lika med borkastad tid. På samma sätt som deras generation före klagade på att TV:n inte alls är lika kunskapsgivande som en härlig bok.

Nej detta inlägg har ingenting med Nightwish samlingsbox att göra även fast jag gillar att använda det som lite förvirrande/medryckande inläggstitel. Nej, saker och ting hände under veckan. Det är nämligen så att en av de gamla, grånade och visa männen, släktens överhuvud med andra ord, känner att hans livslåga inte riktigt orkar med den blåsande snöstormen som gör allt som står i dess makt att blåsa ut den. Klart är att man kan forma handen som en skyddande vägg om ljuset men det är omöjligt att klara sig in från stormen med en fortfarande starkt brinnande låga. Om man mot alla förväntningar skulle lyckas med det skulle lågan ändå vara så svag att de inte tjänade något till att fortsätta låta den vara vid liv.

Även fast detta är hur fruktansvärt som helst så känns det ändå spännande på ett sätt. Spännande på så sätt att jag äntligen kommer att ställas inför en av mina värsta rädslor och allt hänger nu på mig hur jag väljer att handskas med problematiken.

Läskigt… jag får minnesbilder från den dagen då vi var i Tyskland och hade gott i bergen. Den natten vill jag inte upprepa även fast jag vet att jag obönhörligt kommer att få göra det.

Jag fick inte igenom mina trevliga ordvrängningar som är så signifikant för mitt sätt att skriva, och så säger dem att allt gick som på räls. HA! Det tycker jag inte. Vill ni veta vad jag tycker? Jag tycker minsann att det där trevliga orden var lite väl insmorda i honung. Så idag var det dags att göra lite nytta åt skolan igen. Nej, det är inge Nobelprisbidrag vi ska få ihop och heller ska vi inte försöka konkurrera ut giganter som Mankell och Guillou. Det är ett nästan omärkligt litet blad som inte gör mycket väsen av sig alls. Sitter fast i plastfickor på toalettdörren och det är väl inte det att texten är svår att traggla igenom men det är ändå så mycket bokstäver att ska du som kille in så märker du enbart lappen de få sekunder de tar dig att öppna dörren, och är du tjej så stirrar lappen dig i ögonen vare sig du vill läsa eller inte.
Det tar helt enkelt för kort tid att uträtta sina behov att man inte har den tid som krävs att läsa lapparna – om man nu ens vill det. Man skulle behöva ha kraftig förstoppning eller för den delen vara spyfärdig eller ha precis blivit dumpad och i stort behov av näsdukar vilka man inte hittar så får man ta toalettpapper istället, Lambi kanske är att rekommendera?, för att hinna läsa.

Huvudsaken är att jag gör något bra och att jag får ut något av det: Arbetar tillsammans med en klassis vilket gör att jag får det sociala umgänge jag så väl behöver, samt att jag får skriva då hon jag arbetar tillsammans med hellre sitter bredvid och hjälper till och korrekturläser(Om det finns en negativ del med skrivandet så är det korrekturläsandet). Sedan efteråt får vi både extra kondition när vi måste gå runt till Moas och bibliotekets sammanlagt 120 toaletter. Det är tillräckligt roligt för att jag hoppas att veckans dagar kan bara bytas ut till onsdagar!

Det blev inge åka till IKEA med Jeanette nu på torsdag. Men vi försöker igen nästa vecka på tisdag. Annars är det som vanligt tomt i mitt schema denna vecka ut. Eller ja, skulle vara att jag blivit hembjuden till Ylvas mamma. Och dit går jag oavsett, för man vet att man alltid kommer att gå därifrån en eller två kilon tjockare. Det blir till att rulla hem i snöovädret alltså…

Vågar man hoppas på hennes berömda lasagne? Pretty Please With Some Suger on top!

Christian: ”Man tycker att den cykeln ska klara av att köra i guppig skogsterräng”
Farsan: ”Det gör den, min son, det gör den. Det är bara det att den inte klarar av att köra i guppig skogsterräng med en Christian vid styret”

I måndags så gjorde jag inte så mycket som att bara titta på vår loggbokstentamensfråga innan Jeanette ringde och sa att jag skulle komma en timme tidigare. Då jag även skulle handla mikromat för 19:- tallriken så tog jag än ännu tidigare buss för att hinna handla mat till början av Februari i varje fall. Sedan gick jag hem till Jeanette och fick mat där – korv stroganoff med ris – och en massa andra saker. En ny tröja – har börjat gilla en ny sorts tröjor, kortärmade tighta tröjor. Mest för att det får mig att likna Hellhammer ;P – en portion med ovan nämnda mat med mig hem, lite satsumas eller mandariner eller clementiner, de är alla tre så lika, för vitamin C, samt ett par stora ulliga tumvantar – egentligen är jag en fingervantemänniska, men när de är så fina så och de är varma som få. Sedan efter jag frågat Jimmy om han förutom att titta till min cykel kunde se till min hallampa så åkte vi hem till mig i Jimmys lastbil han hade – tyvärr var det så att någon förstört deras bil och bara tagit två batterier och något annat obetydligt. Vet ni varför tjuvar gör så? Det kan förvisso vara så att de bara vill jävlas, men tänk om det är så att på svarta marknaden så kanske de byter de där energislöa batterierna mot en ny bil? Plötsligt så förstår man varför de snor åt sig de mest värdelösa av ting. Plus att fåtöljen som jag skulle hämta hos Jeanette inte skulle ha fått plats i deras bil. Inget ont som inte för något gott med sig… nämen de skulle självklart ha lånat en mindre lastbil hursomhelst. I varje fall vi installerade fåtöljen här, flyttade TV:n och plötsligt blev det riktigt comfy här. Sedan tittade vi till min cykel och det visade sig att hur mycket jag än själv skulle ha skruvat så skulle det inte laga lagringen som var sönder. Nästa gång jag åker till pappa så ska vi fixa det och jag kan börja cykla igen ? Sedan så förklarade han för mig att vi måste köpa något på IKEA för att fixa min hallampa, så det ska vi göra den 24:e. Det som han kunde göra något med var bordet som nu förutom ett par skruvar – det visade sig att jag troligtvis förstört skruvmejselns munstycke, därför gick det som det gick. Så jag ska hem till pappa och hämta en ny skruvmejsel för att skruva in de resterande skruvarna och efterdra lite, lite träolja så att jag inte råkar spilla kaffe och så går det aldrig bort, en fil, och lite annat. Bland annat ska vi göra något åt att jag inte kan spela mina spel. Ett av de nya spelen jag köpt på grund av min scificperiod som jag har nu, Deus Ex 2: Invisible Wars, kom idag. Men fungerade det att spela? Näpp! Ska se om pappa kan hjälpa mig med ett bättre halvgrafikkort.

Citatet ja… Det är en fiktiv dialog mellan mig och min far, när jag kommer med lagringen till cykelhjulet han ska fixa :P

"Det var en gång en 3:a som var ute och gick och så stötte han på en 8:a varpå han sa "Hur får ni till det där egentligen?"

Kanske inte så rumsrent men men... finns utrymme för sånt också i min blogg. Skämtet sades på den senaste släktmiddagen av min pappas systers man som för övrigt är epikuré.

Aja. Vi hörs/syns på ett tag.

De två orosmolnen finns fortfarande där. Visst har redan skrivit klart och lämnat in mitt ena omprov men den tyckte jag inte gick sådär höjdarbra precis, och till råga på allt börjar en B-kursen strax och redan nu på måndag är det dags för vårt tredje och sista prov. Får hoppas att jag inte får IG/U på den… Turligt nog så tror jag inte att det kommer vålla några problem om man inte har klarat av alla prov på kursen innan för att man ska kunna börja B-kursen, men det bådar jö inte gott. Åh nej, det hoppas vi inte!

Annars är det knaprigt på pekuniärfronten. Fick skjuta upp tandläkartiden då det visade sig att jag inte skulle klara mig med ett tandläkarbesök denna månad, samtidigt så känner jag inte av mitt begynnande hål så det gör helt enkelt inte så mycket. Kanske har jag inget hål utan det är bara Birgitta som är en girig tandläkerska eller kanske jag har borstat tänderna så bra att jag har bäddat in hålet i ett mjukt täcke av stärkande tandkräm, eller så kanske jag bara inte märker det eller inte ens vill märka något. Nåja, nästa besök blir den 6:e februari, men enligt vårt inledande schema för B-kursen så skulle den dagen vara en tisdag men enligt receptionisten var det en onsdag. Vi kom fram till att skolans schema var felaktigt och satte den tiden som preliminärt – annars så är det bara ringa och be om en tid i mars. Lite synd att Birgitta har så fullspäckat schema. Sedan borde jag skaffa en tandläkare här i Flemingsbergområdet så jag inte behöver åka till mitt andra hem i Skogås för att kolla tänderna. Tandläkarstudenterna har jag hört lämnar ingen patients mun oren och illaluktande utan nästan överrent brukar det bli med ett bländande leende som bara reklamskådespelare och bebisar som får sina första tänder äger. Får ta tag i det…

Något roligt att se fram emot och som kommer att göra att mitt argument för att jag har för mycket fritid att få minskad betydelse, är att jag kommer att börja på en av skolans tidningar. Ensam blir jag heller inte, en finska från klassen kommer att ackompanjera mig. Det gör att jag får ännu mera uppgifter och ska förhoppningsvis ta bort de oändliga timmar av trisstress som jag får då jag inte äger något jobb. Påtala om jobb, måste skaffa ett jobb innan sommaren. För det första så är CSN inte lika generösa under skolans sommarlov så vill man ha någonting förutom det mest essentiella som mat och kläder – bland annat vill jag få mig en konsertupplevelse, troligen Sweden Rock Festival – så är ett jobb ett måste. Och denna gång hoppas jag att jag ska få ett då mina kompisar övertalade mig om hur metal ett städjobb faktiskt är : )

Sedan så behöver jag hjälp med att få mitt bord på ben, sätta upp min lampa och laga min cykel. Jag skulle kunna ringa Jeanette och be henne bogsera hit fåtöljen som jag ska få, och eftersom hon inte har körkort kommer hennes man att köra hit henne. Då kan jag ragga honom att laga min cykel. Bordet och lampan vet jag inte riktigt hur jag ska få hjälp med. Tjata på pappa tillräckligt mycket kanske?
Lampan är jag i varje fall stort behov av då julstjärnan nu tagits ner och det ännu inte kommit tillräckligt med snö för att lysa upp vinternätterna.

Och jag vill hälsa på Therese och hennes man, och hennes två undersköna urgulliga småttingar. Har inte sett henne på år och dar, och hennes två telningar har jag enbart fått erfara på håll, på en massa kort. Att få se dem – nu kommer ett sådan där fjantig dataterm så huka er! – IRL vore mycket trevligt. Ha, då är jag säkert en av de få som sett dem annat än på kort. Mitt bästa minne jag har med Therese är när hon var med och spelade i en musical om Jesu liv. Då var jag så liten att jag knappt förstod ett ord engelska så jag stod bredvid mormor – vi hade jättedåliga platser – och bad henne vänligt översätta och berätta när jag inte förstod något. Bland annat så var jag jättefascinerat när scenen där Jesus hänger och skriker till Gud kom. Jag drog i mormors klänning och frågade hur han kunde hänga i luften, för de hade gjort det hela mycket stilistiskt med att stänga av alla lampor förutom på Jesus. Då berättade hon att han egentligen stod på något men att de hade de inte belyste just den delen av hans ben.

Jonatan, min käre bror, var mindre av mig och det förklarar till viss del att han inte uppskattade teatern, och jag minns att mamma fick följa med honom ut flera gånger. När musikalen var som träligast så ville jag också gå ut och möta Jonatan så jag trängde mig förbi alla höga och långa människor, för att till slut erfara att det inte fanns någon Jonatan därute. När hela föreställningen var över så fick jag hintar om att de hade tagit bilen och åkt ett par varv för att ha något att göra, Jonatan hade även blivit så surt att han givit bilen en smak av sin ena fot vilket Börje i auktoritativ ton sa åt honom att han inte fick göra. Synd bara att man inte kunde gå tillbaka i tiden och se om den, hade uppskattat och kunnat följa med i berättelsen mycket enklare idag. Therese, min kusin, spelade förresten en av lärjungarna. Det finns ett foto på henne hemma hos mormor som alltid kommer att påminna mig…

Tänker fortsätta min luktlista som jag började med på helgon.net. Det speciella med dessa lukter är att man egentligen inte ska lukta på dem, då det inte är det bästa som finns för kroppen.

1. Vissa avgaser från bilar
2. Smällare
3. Spritpennor
4. Skokräm
5. Röken från utblåsta ljus
6. Nyasfalterad väg

Som alltid finns det saker som jag vet om, men som jag kommer komma på efterpå. Aja...

En gammal lärare springs to mind. Gunnar Löfgren. Vi hade honom i samtliga SO-ämnen: Religion, Samhälle, Historia och Geografi. Hade jag haft honom som lärare idag kanske jag hade klagat på honom lika mycket som jag gör på Staffan, eller så hade jag faktiskt förstått ett och annat ord som kom ur munnen på honom. Men går man i åttan-nian så är det inte alltid så enkelt att förstå någon som använder både en språklig och kunskapsmässig högre nivå.
Jag minns att jag berättade om honom för pappa och han bad mig prata med någon av mina mentorer att Gunnar inte bara var en utan flera nivåer över oss elever. Så i början av åttan-nian, någon av dem iaf, så berättade jag för min mentor. Jag hade samlat på mig ett rejält följetåg – Patrick utgjorde min enda svans. För det var inte bara jag, utan hela min klass skulle faktiskt kunna skriva på att de inte förstod hans lektioner. Det blev bara så att denna lilla bråkdel fick representera klassen. Fast sedan så blev det inte så mycket mer. Nästa steg antar jag skulle vara att berätta för Gunnar själv, men det hände aldrig. Problemet skulle lösas på de mest oväntade av sätt. Han ägde mycket kunskap och hade slukat mången bok i sina dar. Han var moderat, precis som hans fru och hans dotter som under min högstadietid studerade i Amerika. Kan det ha varit Washington? Det spelar mindre roll i sammanhanget.
Hade en högt uppsatt position i Lärarnas Riksförbund. Klassens medelbetyg sänktes exponentiellt ända fram till en vinter då Skogåsskolan alltid arrangerade vinterresor. Jag var med en gång när jag gick på Mörtviksskolan, men det gör jag alltid om. Mina kunskaper vad gäller vintersport är heller inte den bästa. Dock kan skridskor vara roligt, även om man betänker hur fötterna ser ut och känns efteråt. När den var slut så var Gunnar frånvarande från flera lektioner och när vi elever börjat undra tillräckligt mycket så fick vi veta att våran tredje mentor hade skadat sig när han åkte snowboard. (Jag tror det var benet) Till en början verkade allt bra, tills han hamnade i en livsavgörande fas där han åkte in på intensivavdelningen och behandlades. (Men han måste ha klippt av någon åder eller något i benet, annars tar man inte honom till IV) om han Jag var den som tog ansvaret för att samla in en guldpeng från alla i klassen som sedan skulle bli en bukett till vår tredje mentor. När det stod klart att vi kanske skulle examinera utan Gunnar på avslutningsdagen så var våra betyg i fara. Vi skulle få en ersättare, och det blev ingen mindre än Carina. Henne hade vi haft i 6:an och hela klassen gillade henne. Förhoppningsvis var det ömsesidigt. Med hennes inträde så höjdes medelbetygen i klassen och jag kunde tryggt kassera in mina VG:n i alla SO:ämnen. Vad hände med Gunnar? Lugn, läsare, allt gick mycket bra och Gunnar kunde vara tillbaka även fast han hade problem att gå på benet i början och han hälsade oss adjö sittandes still på en stol. Det blev fullt förståeligt ett tårdrypande farväl, och såklart så skulle vår första mentor Anders som var gymnastiklärare vara man nog att inte fälla en tår. Aja, förhoppningsvis fällde han en tår inombords. Vad jag ville komma fram till var att han alltid innan vi sprang ut på rast sa till oss "...och så kramar ni varann i korridorerna!". Då hade han liksom allt på det torra. Han hade gjort det som stått i hans makt att bättra på stämningen i skolans korridorer.

Okej, det är tråkigt att det kommer växthuseffektsregn istället för lite små korn av fruset vatten. Men om jag fick välja vilket väder det ska bli imorgon så väljer jag faktiskt regn. Jag vet inte riktigt varför jag gillar regn så mycket. Är det för att alla häftiga filmscener alltid utspelar sig i regnet – tänk slutscenen i The Matrix? Är det för att det som en gigantisk dusch utomhus där man inte behöver bry sig om vattenkostnaden?
Och det får inte regna på vilket sätt som helst. Duggregn(varför finns det ett ord för småregn, men inte för småsnö?) är okej, och står regnet som spön i backen något alldeles förskräckligt så gillar jag det inte heller. Det ska vara balanserat. Kanske inte ska gå ut i lövtunn sommarjacka när det regnar på sommaren, utan bra klädsel så att man inte blir kall. Och jag tror heller inte att om jag skulle vara ute tillräckligt länge så skulle håret inte bli värre än om man – med mitt sorts hår – går på en konsert på dagen då man tvättar det – för då är det förstört 3 dagar framöver. När det regnar så är det förstås av med paraplyn och regnkläder, det ska kännas och märkas att du har varit ute och sjungit i regnet. Det är bara så obeskrivlig härligt med regn!

Imorgon kommer det att bli nytt år. Eller det kommer att bli det räknat från och med nu också, men ni förstår vart jag vill komma. Jag tänker be er alkoholdrickare därute att ta det försiktigt med drickat! Jag är högst medveten om att bara för att säger åt er att inte dricka så kommer ni att dricka än mer. Men jag vet jö att ni vill det så allt blir bara positivt. Kanske inte i slutändan men men… :P

Det var ingen speciellt tanke bakom snällhetsinlägget i lagom tid tills jul, men om jag nu skriver att det hela var omedvetet så kan det bli så att inlägget förlorar sin slagkraft. Nåväl :)
Hoppas ni som läste Einhorns skäl och såg att ni inte riktigt passade in i mallen, tvångsmatades med pepparkakor nu under hela julhelgen så att det räcker åtminstone tills det börjar lacka till dopparedagen igen nästa år.

Julaftonen var väl kanske inte något att hänga i granen, i varje fall inte till en början. Här är inte rätt tid eller plats för den delen att börja gräva i ett varför men jag kan säga så mycket att jag hoppas att det inte blir någon bevarande jultradition precis. Julklappsskörden i år blev först och främst de obligatoriska underbyxorna och strumporna, samt en tröja som mina armhålor fortfarande tycker har för åtsmitande armveck. De mjuka paketen toppades av hand- och resten-av-kroppenduk samt en hallmatta. När vi kommer in på de hårdare klapparna så börjar vi med en massa allsköns skönhetsartiklar(har en deodorantspray vars innehåll förefaller aldrig nå ett slut, trots att jag ibland i ren desperation sprayat alla möjliga ställen på kroppen bara för att få slut på’n) en bok(Mästaren Pratchetts verk Jingo) , en ormbunke(har varit så avundsjuk på Ylvas badrumsblommor att jag bara var tvungen att önska mig en), en halllampa(farmor och farfar sprider lite ljus i det annars så rugguggliga vardagsgrå julrusket), och så den här nya monsterburken jag skrikit halsen av mig för – eller inte. Den var ruskigt uppskattad, även fast jag egentligen vill sätta ormbunken på översta plats av alla julklapparna. Utan att ni ska tro att jag nyss ljög, så vill jag bara berätta att det är en smäcker, liten men naggande god burk som egentligen inte ser så mycket ut för världen. Men skenet bedrar, mina go’ vänner.
Hipp, happ, hopp… det ska la räcka tills man måste uppgradera burken om en sisådär 2 år :)

Förutom ett massa konfigurerande av nya datorn så har det hinns med kvick visit hos Lenny & Linus, en massa promenader med Lufsen, träff av brorsans flickvän, julmat så man storknar, lite julgodis – kom på det, jag äter sällan godis längre. Visst faller det sig så ibland att man slänger ihop en kladdkaka, de få gångerna jag får till det, men förutom det har det blivit väldigt lite godis. Gott tycker vissa, dåligt tycker andra. Har knappt ätit några deformerade får som egentligen visar sig vara grisar, brustna hjärtan, stjärnor som inte kommer komma så längre än din mun, eller huvudlösa julbockar, fylliga husmödrar, pinnsmala gubar samt lejon och giraffer som jag inte förstår vad det är för juligt med dessa kissemissar.

Om ni hade problem med julstämningen hemma i alla stugor så kan jag rekommendera Lars Vegas Trio och deras skiva Lars Christmas. Sån där gullig och söt humor, för alla som fått nog av hårda Jimmy Carr.

Ja, ja säger då det. P3 måste ha lika bred smak som Per Harrysson är bred efter ett julbord. Såhär när julen är annalkande så drar de sig inte för att spela Yellowmans ”We wish you a reggae” Christmas. Kan man höra den dängan på någon annan radiokanal?

Kvällen har ägnats till fullo åt min teaterapa till bror och hans lilla julevangelium såhär den 20:e december. Pjäsen börjar med att öronskärande sirener hörs och när man sedan ser Tomteligan(vilka ger Tomten & co dåligt rykte) förstår man att det inte var glassbilen som nyss körde förbi. Ligan består av ett stycke matgirig och kaloribugande tomte, en infantil en som språkmässigt inte gått förbi 6-årsåldern, en tomtefar som aldrig kan få nog att smällar av alla de sorter, och så bror min, Jesús [Zschesuzz] som gör allt pjäsen igenom att få sin horisontella kind of njutning. Skurkarna behöver kvickt ett ställe att gömma bytet till dess att farbror blå lugnat ner sig, och efter de flesta alternativen har uteslutits så finner de ett kloster. Pö-k-bo-kl-ost-ret, som den kvasianalfabetiske högsta hönset läser. Är de ett nunnekloster så är de lika med förlorade, men kanske kan de ha turen på deras sida och klostret de står framför kan vara fyllt med munkar. Det visar sig att turen inte alls är på deras sida och när abbedissan öppnar dörren, med hela abstinensstinna nunnekåren(som bland annat består av två bortirrade – både i skallen och orienteringsmässigt – blondiner som tror sig hamnat på ett rekreeringshem, två mörka nunnor, en lakonisk nunna som manifesterar sina repliker i form av skyltar i skön ”The Vicar of Dibley”-anda och en som fått för sig att tala alldeles för högt upp i näsan) bakom sig, och ser till sin fasa att det är personer av det där farliga, orena, andra könet som ber om en plats att stanna till morgonen.

Ridån är satt och plötsligt så börjar saker pyra i det en gång så mansfria nunneklostret. Under resans gång så skämtas det frisk med överdrivet kaloriintag, sex, spanjorer, blondiner, Jesus(speciellt då blondinerna fått massage av min heshalsade och överdrivet spansktalande bror och de sitter och förundras över att all massage nuförtiden görs i naket tillstånd, och de såklart blir helt förvirrade då flera andra nunnor också säger sig ha fått besök av Chezuss), munkar och nunnor, kyskhetslöften, abbedissor och deras latenta bondangeläggning, syndernas förlåtelse, julen i allmänt, munkar(både de man stoppar i munnen och de som man vill stoppa upp så fort man hör dem nämna kyskhetslöften) och Sankt Nikolausordern(som tomteligan förtvivlat försöker övertyga nunnorna att de egentligen är!).

Ho, ho, ho och hela evenemanget fick man sig serverat gratis också. Det är alltför snällt. Om ni är intresserade kan alla snälla få ett smakprov av DVD:n som kommer att komma ut efter jul :)

Det blev inget partajande hos Jeanette i Torsdag, men likväl fick jag äta mig mätt, stoppades på med en massa grunkomojänger både julpynt och så allas julklappar från familjen Tengvall. Min brorsas gamla och trånga fingervantar – som han inte använder längre och som jag tillfälligtvis brukar – blev utbytta mot ett par läderhandskar á la skurkhandskar i svenska dokusåpor typen Rederiet och Tre Kronor. Sedan gav hon mig mikromat och så bautabillig pasta med tillhörande såser. Så om jag inte skulle klara mig till julafton förr, så gör jag det garanterat nu. Jeanette följde mig till busshållplatsen innan hon skulle hem och göra i ordning för festen, och då upptäckte vi att min syrras och min brorsas båda julklappar hade varit för blöta så att pappret gått upp – för er som inte har gjort ullvantar någon gång så för att ge dem den där smått noppiga men ack så fluffiga utseendet måste man rugga dem. Och de hade inte torkat sedan ruggbehandlingen så nu ska jag till Jeanette på onsdag istället och plocka upp de sista julklapparna. Där bjuds jag på mat – yes, behöver köpa ännu mindre mat tills jul – och då tänker jag även ge Jeanette & co. samt Mormor och Börje deras presenter. Har som ni kanske märkt vänligt kärv ekonomi och då är det tur att man ska vara så bra på att rita julkort. Inte för att jag kommer upp i min brors nivå – han är familjens konstnär och ta efter gammelmormor, jag är familjens författare och ska väl ta över farfar som skriver sina memoarer :P – men jag kan måla riktigt snygga julkort. Vad mycket skryt det blev här plötsligt…

På tisdag innan jag ska till Jeanette så blir det uppenbarligen avslutningsmiddag på Carolinas skola – ännu en dag då jag inte behöver *THUD* Aj… vad gjorde du så för?
Sedan så var det så länge sedan jag var min fadersgubbens min så jag ska nog åka till dem dan före dopparedan och smaka på stämningen – kanske även på en del andra… *höjer klubban* ok, ok, jag ska inte säga något mer om det. Jag lovar!

Hur många sekunder går det på ett ljusår?

Om en sköldpadda mister sitt skal, är den då naken eller hemlös?

Vad händer om man skrämmer sig halvt ihjäl två gånger?

Jo, angående mina digitalkanaler som jag i min enfald trodde inte fungerade korrekt. Ringde upp Comhem och efter en ändlös väntan(visst att Apoteket anses vara långsammare än en tai chi-lektion under vatten, men alla andra telefonväxlar man får vänta i? Diskutera vem som är värst!) då jag både hann borsta tänderna och rengöra dem med Plackers, så kom jag fram till en vänlig man. Men allt visade sig att det jag trodde var mina 130 kanaler var bara en förtitt de två första veckorna. Silly me! Så samtalet avslutades med att båda skrattandes la på luren – eller jag gjorde det, han kopplade in nästa samtal.

Idag har jag först blivit snuvad på min sömn, ändå så går jag upp och äter min vanliga müsli(för min krångliga mage, och sedan så finns det ingen bättre frukost än Crunchys ”Banan/Jordgubb”-smak. Har faktiskt kommit på att den även är god utan filmjölk, för med för mycket filmjölk försvinner smaken. Annars så blir det utmärkt kombination av filmjölkens sura grundsmak och müslins sötma) med två hårdmjuka(ni vet den nya sortens bröd, där hälften är hård och hälften mjuk. Typ) mackor med marmelad. Stack sedan iväg till busshållplatsen och väntade på buss 740 som vi(me and mommy) åkte till IKEA med. Där köpte vi en pajform(som skulle gå sönder på grund av en plastpåse som såhär den 1 dec ville spela oss ett litet spratt), en julstjärna(blomman, vad tänker ni annars på?), en dörrmatta(inga mer tidningar som sprider grus över hela hallen). Ja, det var det.

Utan några bestämda planer så gick vi till mormor och Börje(hennes man) och Rufus(Monamis ersättare, om man nu är cyniskt lagd). Har längtat ända sedan i måndags då jag inte kunde träffa henne för jag hade ett seminarium som förstörde planerna, och när vi skulle baka lussekatter i torsdags så kunde hon inte heller. Så då försökte vi den 1 december och kanske var det julstämningen som gjorde att hon släppte in oss. Eller inte nej…

Mormor har ramlat, detta har hennes läkare räknat, lika många gånger som hon har fingrar på händerna. Tack guskelov att det inte är mer! Ganska läskigt när man tänker tillbaka på alla olika bandage som man minns mormor haft. Finns trevligare minnen. Så vi avhjälpte henne med att handla och laga mat(julkorv och potatis. Ahhh, den där kryddpepparn är en perfekt smaksättare), fixa till lite julstämning på ställen där sådan var ickebefintlig och behövdes, gick ut med hunden, göra henne trevligt sällskap såhär 23 dagar innan jul. Hon behövde det, och jag behövde träffa henne.

Hmm, då och då så började Börje plötsligt brista ut i sång och jag vågade inte riktigt försöka mig på de högre partierna i ”Gläns över sjö och strand”, men efter detta nitiska intresse för AOR Rock/Rockgrupper med operatiska element/Power Metal/Melodisk Rock så vill jag lära mig sjunga sådär högt. Typiskt att man är kille och inte kan mäta sig med en kvinnlig sopran…
Men att lära mig sjunga, det är ännu ett intresse jag vill jobba på, tillsammans med att lära mig finska, ryska, japanska. Undrar när man ska komma sig för? Aldrig? Ja!

Konserter att se fram emot: Sweden Rock Festival-kickoffen imorgon som sänds över webben. Tyvärr så ser det mörkt ut för min del, har förlorat 5 spänn i någon form av inträdesavgift, och det går inte att se filmen. Har jag fel version av WMP eller har jag inte rätt Mozilla plugin?

Den på måndag. En akustisk afton där Dissections låtar tolkas. Fri entre - det är precis dessa konserter jag har råd med såhär i jultider - på Repulsive. Fast det viktigast här är inte konserten, utan att jag träffar grabbarna grus som jag inte träffat på år och dar. Ok att jag är asocial av mig men efter flera månader så piper min umgängesmätare illrött!