Filosofiskt flumm blandat med vardagligt tjafs

”Have you ever had the experience where you hear a strange word for the first time, and then soon afterwards hear the same strange word again?”
“That happens all the time” I said. “It’s freaky. It’s as if hearing a word for the first time makes it appear everywhere. Like fescue. I never heard of that word until I saw it on a package of grass seed in the store last week. That night I was at a party and some guy used the word. I’m fairly sure I’ve never heard that word before in my entire life, then I heard it twice in a manner of hours. What are the odds of that?”
/…/
“Your brain can only process a tiny portion of your environment”, he said. “It risks being overwhelmed by the volume of information that bombards you every waking moment. Your brain compensates by filtering out the 99,9 percent of your environment that doesn’t matter to you. When you took notice of the word fescue for the first time, and rolled it around in your head, your mind tuned itself to the world. That’s why you heard it again soon”
“It’s still a coincidence. I don’t think people are saying fescue around me every day”
“Yes, probability is still involved. But fescue /…/ were only a few of the unusual words and ideas that you tuned your brain to this week. The others didn’t cross your path again so you took no notice of their absence. When you consider all of the coincidence that are possible, it is not surprising that you experience a few every day”

Detta om detta. Jag säger det igen, läs Scott Adams “Gods Debris”. Finns inget mysigare att kura ihop med just nu. Eller ja kanske något annat… men det lämnar vi därhän ;P

”Hacker” verkar vara ett bland folkmassorna utbrett missförstått ord. Det ska alltså inte användas i den onda bemärkelsen om någon datanörd som i ett tänker i ettor och nollor, har hela ansiktet full av finnar, och syns ofta bärandes röd keps. En nobody som egentligen blir en sombody med sin förhållandevis lilla makt, men som kan bli riktigt, riktigt stor. Det korrekta ordvalet, kära vänner, är ”Cracker”. Samma ord som engelskans smällare eller ordet för en smaklig kaka. Så nu vet ni!

A Headbangers Journey – Med Sam Dunn som gammal-i-gemet-hårdrockare får vi följa med när han ikläder sig rollen som antropolog och studerar hårdrocken som fenomen. Visst kanske man ska vara kritisk mot att han studerar sig själv, och att det skulle ha blivit bättre om man hade tagit med en utsocknes som antropolog istället.
Nja… säger jag. Jag tror att det både finns fördelar och nackdelar om man har en som inte är hårdrockare och en som är hårdrockare. Är man hårdrockare kan man komma närmare saker och förstå vissa företeelser enklare, är man rappare och sätter förstoringsglaset på kulturen rock och alla dess förgreningar så får man en bild av hur det är men man kan inte riktigt själv sätta sig in i den bilden och ifrågasätta den på samma sätt.

Jämfört med ”Hårdrockens Historia” som annars är en mycket bra dokumentär, så gick den här att se utan att man tröttnade för Sam hade tagit med andra element även fast man kände igen det mesta. Som att tala om hårdrockens rötter med Wagner eller vad en groupie verkligen är och håller på med. Jag störtgillade hans uppdelning av alla större rock och metalgenrer som finns, även fast man kan dryfta om, om nu Scorpions verkligen är så mycket Power Metal?

Sevärd, sevärd och är du inte hårdrockare som Sam avslutar med så snyggt med, ”so are we doing just fine without ya’”

Night Watch – Ryska filmens motsvarighet till Sagan Om Härskarringen? Det sägs så, och inte bara har det gjorts två filmer en tredje är redan på gång due next year. Handlingen är om än krystad och klichéartad med den onda(mörkret) och den goda(ljuset) som strider mot varandra på en bro, ända tills de båda ledarna inser att striden inte kommer att sluta förrän båda sidors soldater har dött. Varenda en. Så de bestämmer sig för att sluta striden och låta alla leva för sig. Det goda som väktare för ljuset (Day Watch – andra filmen) och det onda som väktare för mörkret (Night Watch – första filmen). Den tredje filmen, nu när vi ändå är inne på namnen, ska heta Dusk Watch.

Jag som inte sett så många(läs: inga) ryska filmer i mitt liv så var jag riktigt överraskad över hur bra den var. Även fast jag hört rykten om att den skulle ta mig med storm. Som alla som läst filmvetenskap vet, så har den amerikanska narrativa berättandet sin del i varje film oavsett vilket land den kommer ifrån, men där slutar också likheterna.

Den här ryska filmen är väldigt skitig, sjabbig och nerpissad - precis som man känner sig efter en konsert. Och jag kan bara inte hålla mig från att dra paralleller mellan mina ryska fördomar om deras fattiga kvarter där dålig andedräkt och tiggare är mer frekventa än rent vatten och något överhuvudtaget ätbart. Kameravinklarna, filmningen, berättandet, musiken, tempot, dialogen: Allt är perfekt. Påtala om dialogen, textningen är gjord på ett väldigt innovativt och störtskönt sätt vilket får även den som är slängd i ryska att vilja ha text på. Är det någon som skriker så förstoras texten ända tills den förstörs, är det någon som pratar och går mellan bokhyllor så försvinner texten snyggt in bakom varje bokhylla, är det något som sprängs så kan du hoppa upp och sätta dig på att texten också splittras och flyger åt alla hörn och kanter. Sådan här integrerad textning vill jag mer av i fortsättningen!

En mycket kompetent film, gjord av en kompetent regissör. Tänker faktiskt se tvåan, och efter det sitta och gråta krokodiltårar över att trean ain’t here already!

Ska vi ta en tokken därna senaste uppdateringarna i mitt liv-inlägg? Jag tror det…

Trots att jag egentligen måste spara ihop till en alldeles ny dator så åker jag iväg till Farsta imorgon. Ja, du hörde rätt. Jag kom fram efter en diskussion med min datorexpert till vän att det hela skulle vara så mycket bättre om jag köpte en helt ny dator med nya komponenter. Och förutom att jag nu kommer få lära mig det jag villat göra för länge sedan, att bygga helt en egen dator från scratch, så får jag också något som är mitt. Som jag genom mitt blod, mitt svett och mina tårar skramlat ihop pengar till och som jag kommer att bygga.

I Farsta så ska jag försöka hitta jewel-cases till mina skivor som än så länge ligger insvepta i fint papper för att skydda dem från damm och annat som vill dem illa, och en mobilladdare till min gamla trogna Siemens ska jag försöka hitta där med. På kvällen i samband med Dia Psalmas spelning på Fryshuset, så kommer jag att få träffa en nätkompis som jag knutit ganska starka band med – tänk er de kedjor som hålla fast färjor när de anlöper vid hamnen. Men det är fortfarande än i dag, dan före dopparedan, lite ovisshet kring det hela för hon vet inte tiden då hon kommer att stå och vänta utanför Fryshuset. Men hela schabraket utbryter klockan 19.00 så jag får gå runt och leta efter henne någon halvtimme innan eller så. Vi får se hur det går.

På Måndag så postar jag ansökan till posten som museivakt på Vasamuseet. Någon måste vakta det stora mastodontsegelfartyget så att ingen bär iväg med det bakom ryggen på oss! http://www.vasamuseet.se/Vasamuseet/Om/Ledig%20tjanst.aspx?lang=sv
Jag stämmer inte in på alla kriterier, dock så var jag extra stolt över att som behärskade språk kunna ange Engelska/Amerikanska (fast ska han hålla på sådär, kan jag lika gärna lägga till Svenska/Norska eller du kanske ser bokmål som en dialekt, kanske du ska tillägga svenska dialekter), Franska och så har jag börjat lite smått på Finska. Vad som hände med mina finskaundervisningar vet jag inte…

På Tisdag sedan ska jag på morgonen gå på Casanova. Lugn, jag vet att det är mitt i veckan, med andra ord mitt i pluggandet, men det tar inte mer än 45 minuter högst och jag lovar att jag hinner läsa alla onsdagens texter då. Kanske är det lite fel att bara gå till Naturhistoriska Riksmuseet för att bara se på det som är roligt och inte gå och plågas bland deras utställningsobjekt, men jag klarar mig. Varför Casanova och inte en vanlig biograf? För att jag vet inte hur många gånger Casanova bräcker vilken biograf som helst, både bildmässigt och ljudmässigt! Det finns inget annat ställe i Sverige för att få den ultimata audiovisuella upplevelsen!
Den andra bidragande orsaken är att jag velat sett ”Människokroppen” i, jag vet då inte… ända sedan jag såg trailern på TV. Det tillsammans med att just människokroppsdelen när man läser biologi är så intressant. Kanske just för att jag själv är en människa, så är det så intressant att veta hur människan fungerar. Något jag mer än väl ser fram emot…

Av de filmer jag sett på Casanova är i ordningen jag sett dem: ”Tredje dimensionen”(För mig som inte såg de bergochdalbaneliknande filmerna som gick förut i Casanovas barndom, så var denna mycket trevlig.) ”Grottor” (Den nådde klimaxen när de var på Antarktis och lekte nere i grottor underjord) ”Delfiner” (Inte så rolig. Hade man varit delfinälskare hade den säkert vart bättre. Snygga flygbilder över Nya Zeeland och Australien och andra för mig Sverigeboende, avlägsna och exotiska platser). Sedan så back in the good old days, när man gick i kyrkokör så åkte vi en dag och såg på något som borde ha varit Casanova. Kommer inte riktigt ihåg så mycket annat än att det var bergochdalbanekänsla och att man genom 3D-glasögonen(som var tre storlekar större än mitt ansikte, och som jag därför under hela föreställningen fick hålla i) åkte i rymden eller något liknande. Kommer så väl ihåg att någon mörk amerikansk mansröst alltid underrättade publiken när glasögonen skulle tas på.

Måste varit 7-8 bast då. Sicka tider… Det var förresten första gången som jag minns att jag var på en restaurang, och första gången jag fick erfara att man alltid får för lite att dricka(att de aldrig ger en större glas!). Och första gången min musiklärare blev berusad och stod och sjöng karaoke med flera av de andra föräldrarna och körmedlemmarna. Vi gjorde inte det, jag satt tillsammans med min dagiskompis Alexandra och pratade. Alexandra ja… vad gör du nu?

Går man ofta eller sällan på Casanova? Och i så fall varför? Det är inte precis dyrare än att gå på bio, och du behöver inte slösa bort ännu mer pengar på godis, läsk, popcorn och annat ätbart som du ska snaska på. Museet ligger inte ute i tjotaheiti, och dy skulle betala precis lika mycket för att åka dit som att åka till Sergel eller Heron City. Du får till och med ett helt museum att titta i, under tiden du väntar på att de ska börja släppa in folket. Det är både audiellt och visuellt bättre än någon annan biograf i Sverige och stolarna är så vitt jag kan känna, inte dåliga och ger inte rumpan den där träsmaken som man ofta får av gamla trästolar man hade i skolan. Inträdet har varit gratis, men nu när blått har tagit över så kanske inträdesavgifterna börjar gälla igen på våra största museer. Ok, kanske är det inträdet… men annars om fallet nu skulle vara så att vi sällan går på Casanova. Jag undrar varför?

Tänker fortsätta min lista på radio/tv-program som jag lyssnar respektive beser. Av den första listan så såg jag att humorn tog en väldans massa rum, och jag vill inte bestrida detta. Vill bara visa att jag har en allvarlig sida också, och att jag ständigt håller på och balanserar dessa båda. Vi börjar med lite radio:

P1 (Kunskapsradiokanalen som oantastligt sitter högst på tronen. Kan i stort sett säga att jag lyssnar på allt – förutom andakter eller gudstjänster som brukar sändas understundom, och ”Land och Sjöväder” klarar jag inte en sekund utav!
Annars så är P1 bra på att, bara man som tittare har viljan och framförallt tiden – P1 är inte kanalen för den som ständigt jagar tiden och aldrig tycks komma överens med den, locka fram trevliga reportage. Bäst hittills är såklart utrikespolitiken och inhemska politiknyheter i ”Konflikt” eller ”God morgon, Världen!”. ”Vetandets Värld” får väl stilla min vetgirighet och mitt kunskapstörstande när ”Vetenskapsmagasinet” känns för långt borta. Top Notch!)

P3 (Morgonpasset är bäst när Anders & Måns sitter i styrhytten. Är inte bombsäker men jag tror att det är så att efter de gjort sina program i TV så går byter de av Olle, Patrik och Julia i morgonpasstudion. Men tills vidare så faller det in under kategorin pseudospralligt snackandet, som man väcks av på mornarna. For the record är Patrik hårdrockare! ?)

Hej Domstol (Det är ett tockna därna smart humorprogram som jag gillar. Vad jag menar är svårt, försökte förklara det för mig själv här en dag but I kept finding counter arguments. Efter mycket hit och dit, fram- och tillbakaargumenterande, måste jag ändå stanna vid språket/texten/att det inte finns några bilder till. Vilket skulle förklara varför jag älskar humor i text så mycket. Det finns begränsningar inom text och dessa begränsningar stämmer så bra in på mig. Ordvalet kommer från att jag mycket troligt hänger kvar vid tanken att den skriftliga kulturen är mycket viktigare än den orala)

P3 Live Torsdag (Varje torsdag får varje hårdrockare uppleva julafton för då spelas en livekonsert med någon av hårdrockens otaliga band. Det är livekonserter som oftast är inspelade under det gångna året och har du till exempel missat ditt favoritband när de spelade på någon av de större eller mer okända konserterna under sommaren, eller bara är en sökare efter ny musik så har du en chans att höra annat musik än den hissmusik som vanligtvis förpestar P3 mellan programmen[Jag är inte fullt så seriös här])

P3 Rock (Efter det blir det ännu mer rock med Håkan Persson. Ni kanske såg honom när han tillsammans med Jovan Radomir när Iron Maiden-konserten samsändes i P3 och SVT? Iron Maiden, Halloween och det skulle väl vara Dream Evil som är det enda melodiösa som Håkan lyssnar på. Detta är alltså inte kanalen för er som älskar melodiös rock. Varför lyssnar då jag på honom, frågar ni er? Jo, han brukar ändå ha en och annan platta då och då. Annars så har han en otroligt udda och särpräglad musiksmak och därmed har han stor respekt hos mig. Han lyssnar på sådan musik jag aldrig skulle tänka mig lyssna på, och därför har han en speciell plats hos mig ?)

Rockklassiker – Recensenterna (Undviker Rockklassiker så mycket jag kan. Främst för att de sparkar folk som Dr.Rock och Bosse Ramone för att de väljer att spela lite annorlunda musik än Creed och alla annan pop/rock som börjat filtrera in i Rockklassikers spellistor. Det andra argumentet är att de spelar sönder alla bra rockklassiker, och för att kunna fortsätta lyssna på dessa underbara alster som finns kan jag fortsätta mitt liv att låta någon spela sönder dem. Nu väntar jag tills jag förhoppningsvis vill lyssna på dem igen. Fast den dagen känns väldigt avlägsen måste jag säga. Hursomhelst, Rockklassiker är bäst när de recenserar nu musik – visst jag skulle kunna hitta den här musiken på nätet så mycket lättare och jag skulle till det också få bättre ljud [det är nämligen så att jag måste omarrangera min stereo när jag lyssnar på rockklassiker, kan av någon outgrundlig anledning inte lyssna på deras webbsändning, och jag orkar inte alltid det på morgonen så det får bli skitljud] But I keep going back…)

Rockklassiker – Rockönskningen (Är dock inte helt fri från sönderspelade rockhits, men den ger mig som ständigt är ute efter ny musik och inte vill spela sönder de gamla favoriterna, en chans att hitta fräsch musik jag inte upptäckt än. Ska dock vara med Ian bakom mikrofonen, för när Ina hade det förra gången han var borta och tog foton till bookleten till deras ”Secret Society”, gick det riktigt åt pipan. Barnsliga Ian ska det vara)

Helgon – Diskus (Communityt spelar egentligen ingen roll, huvudsaken är att det finns en diskus där du kan läsa frågor. Finns inget härligare att sitta och utöka sitt kunskapsförråd med lite trevlig diskusläsning. And always remember, det viktigaste är inte alltid att man får svar)

Annars, dokumentärer av alla de slag som TV4 och SVT1 och 2 visar, eller dokumentärer i P3 eller P1 går alltid hem. De ska bara infriande och berikande, man ska efteråt känna sig att man fått en och annan bok nedtryckt i huvudet. Eller varför inte sitta på en föreläsning eller ett seminarium, eller bara sitta ned med kompisarna och diskutera något av livets mysterier eller självklarheter som inte blir så självklart när man försöker dra och vrida på det.

Vad sägs om lite trevlig slänga sig i fåtöljen med valfri dryck i ena handen och något riktigt onyttigt, som skulle få tandläkare, dietister och gympalärare att gå i taket, i den andra tv-förströelse? Här kommer mina tips från SVT:s tablå(pga. att jag inte har någon burk tillgänglig och att det enda webbtv:n jag kunnat titta på är Sveriges Televisions):


Login (För mig som är så databeroende och teknikfascinerad, kanske även lite av en avantgardist inom området jämfört med flera äldre som är inbitna konservatister, så får jag definitivt mitt lystmäte här. Förutom alla att-ha saker som jag får reda på när jag tittar på programmet, så just alla tankar om vad som kommer att hända inom en framtid som jag och mina läsare kommer att bli en del av är så härligt. Ger en ännu ett argument för att hålla sig kvar på jorden)
Robins (Sådär lättuggat, tillbakalutad, kvasiskojfriskt humor som får plats på en halvtimme, vilket oftast är den tid sådana program klarar av utan att bli dötrista i längden. Programmet får en guldstjärna i kanten för att de har med båda radiopratarna från ”Hej Domstol”, även fast inslaget ganska främst centrerar sig kring Ola Norén som ”Världens Mest Arbetslöse Man”.)
Anders & Måns (Mycket högkvalitativ humor med kanske Sveriges mest roligaste dialekt – är redan skadad av alla ”Hej Domstol”-avsnitt man lyssnat på – skånska. De båda två gångna säsongerna har inte bara bjudit på det bästa man kan förvänta sig av i humorväg, utan så mycket mera! Till säsong tre byter de taktik och tillvägagångssätt och säsongen denna gång ska kretsa kring fråga-svar-kostymen)
Kvarteret Skatan (David Batra-power om inte annat! Även denna humorlångkörare har bytt spår och fokuserar denna gång på en mer berättarlik taktik där man går djupare med alla karaktärerna – dock så saknar jag han Lukas som Glans gjorde så bra i förra säsongen. Programmet får ett ännu högre betyg för att den har i övergångarna drygat ut med 80-talssynt och 2000-talets uppbubblande electrovåg. Alphaville forever!)
Vetenskapsmagasinet (”There is more in one thimble of reality that can be understood by a galaxy of human brains. It is beyond the human brain to understand the world and its environment, so the brain compensates by creating simplified illusions that act as a replacement for understanding. When the illusions work well and the human who subscribes to the illusion survives, those illusions are passed to newer generations. The human brain is a delusion generator. The delusions are fuelled by arrogance – the arrogance that humans are the centre of the world, that we alone are endowed with the magical properties of souls and morality and free will and love.”
Förlåt, men jag kunde bara inte hålla mig från att citera litet delar ur Scott Adams “Gods Debris”. Vad jag ville komma fram till är att vetenskap är hur roligt som helst – om mina samhällsvetarkamrater skulle känna till detta skulle de sluta sin vänskap med mig. Haha, nämen ärligt talat så är de två ämnena så olika att det är konstigt att jag inte går naturlinjen. Och jag älskar vetenskap, jag älskar att lära mig om så fundamentala saker som hur vi fungerar (vetenskap), varför vi fungerar (psykologi) och varför vi överhuvudtaget finns och därför fungerar? (filosofi). Men man måste beakta detta ”We can only act on our perception, no matter how faulty. The best we can do is to periodically adjust our perceptions – our delusions if you will – to make them more consistent with our logic and common sense.” Oavsett alla kunskap, så kära vänner, beakta detta noga!
Sedan så har Rasmus Åkerblom riktigt bra musiksmak vilket för en musiknörd som mig ger mycket. Dock förstår jag inte varför han valde att spela sönder, den redan sönderspelade ”Rock’n’Roll” med Zeppelin?)

Kan det mycket väl vara så att jag när jag valde ett par 30 spänns glasögon så tog jag för stark styrka eller har jag bara varit utan glajjer så länge att jag har glömt bort hur pass smärtsam huvudvärken efteråt är? Nåja, de får fungera provisoriskt tills min ekonomi ger grönt ljus.
När jag ser Staffan stå därnere med mina nygamla brillor så tänker jag, råkade Staffans namn av misstag ropas upp när de valde Södertörns bästa föreläsare 2005:s årgång? Kanske hade det egentligen stått Steffi och någon hade bara för att jävlats bytt ut bokstäverna mellan t:na till a:n? För jag tycker att hans nivå är på tok för hög för mig, och jag försöker ta hissen upp till hans nivå men endera så är den ur funktion eller så finns det inget rum för mig, och jag har även varit med om att den varit nerpissad och i desperat behov av såpa med tokken dära trevlig citrusdoft. Och mitt ibland sina akademiska termer så lägger han en massa intetsägande och sunkiga skämt, som – och jag tänker inte påstå att jag aldrig dragit på smilbanden – bara känns så malplacé.
Han har förstås helkul under lektionerna och går och skrattar för sig själv, och jag önskar att jag kunde skratta med…

Efter att jag varit sådär äckligt överambitiös som skulle ha fått mina hårdrockspolare att skaka på huvudet och ta ett järn till, så stack jag iväg till en födelsedag jag hade hoppats skulle bli av. På bussen satt jag försjunken i H. G. Wells ”Världarnas Krig”. Trodde att jag skulle ha visst övertag för att jag sett en gammal film – inte för att jag trodde att jag skulle klara mig undan, utan att jag enklare skulle ta mig igenom den och bara koncentrera sig på författarens utvikningar – men det fanns tydligen en massa filmatiseringar av boken – om vi inte räknas in alla serier då – och boken var, om jag nu sett rätt film, helt olikt filmen.
Aja, väl vid mitt andra hem så berättar Carolina att hon haft kräksjuka och redan så tidigt som igår så låg hon till sängs, emellanåt vaknade hon upp för att bara se dagens måltid dela säng med henne. Inga gäster alltså, förutom mig som äger ett immunsystem som sparkar kräksjukans röv flera gånger om så mig var inte att bekymra sig om. Jag hade tänkt att jag skulle läsa, men det blev inte de ideella förhållanden som jag tänkt mig och istället satt jag och lyssnade på pappas diskussion angående politikers fläckfrihet med hans käresta. Jag blev överraskad över att han delade min åsikt i den frågan och försökte gång på gång att tala om för Ylva att hennes argumentera fallerade ganska så kraftligt. Allt landade någonstans vid att det, det som alla förståndiga människor förstår, inte går att begära den grad av oförvitlighet som medierna ibland vill påskina hos våra politiker. Vill man hitta en sådan person så hade han/hon varit inspärrad hälften av sin uppväxt borta från samhällets väggar, och har aldrig fått ingå i systemet som oss andra. Ända tills då hon/han vals till den politiska posten och hur det hela sedan artar sig är så självfallet att jag inte behöver klä det i ord. Fast trots detta så menar jag inte att vi ska ha politiker som har gjort något så fruktansvärt att deras förtroende börjar mätas i minuspoäng…

En middag, pappas citrondoppade kyckling i en bädd av couscous, kunde jag tvinga till mig och jag behöver inte längre frysa för att jag tog med mig mina vinterkläder att påpälsa mig med. Födelsedagskalaset ska äga rum den kommande lördagen, men eftersom min plånbok inte riktigt pallar trycket så kan syrran inte få sin present innan löning och Lufsen(vår fyrbente rackare!) kommer få vänta med sin present tills på lördag då jag kommer. Då har jag lovat honom en extra lång promenad som varar längre än en timma!

Vi skulle till mamma idag och jag vet inte varför jag trodde så innerligen på att det skull bli något just denna dag, även fast jag har facit i handen och behöver bara läsa den för att förstå att det inte kommer att bli något idag. Trots att jag vet hur paradoxalt det hela skulle vara att jag väljer att slösa bort 20:- spänn(jag är lika lagvidrig som förut när det gäller bussresor) för att åka till mamma och äta söndagsmiddag, en aktivitet som jag har på känn inte kommer att inträffa även den här gången, men att jag inte kan åka och träffa min morfar något som säkerligen kommer bli så mycket mer givande?
Så jag åkte dit och ringde i rösttelefonen. Inget svar. Väntade på min bror och syster för att sluta syskonskaran, men de hade antagligen förstått att det hela var inställt – än en gång. Jag kunde dock komma in genom att smita in genom dörren när en ICA-kassebärande modersgestalt troligtvis av sydamerikanskt ursprung, suckande på föräldrars vis öppnade upp dörren med den elektriska nyckeln. När jag två gånger ringde på hennes dörr så fick jag inget svar, och för att försäkra mig om att hon inte satt därinne och inte ville släppa in oss så öppnade jag brevinkastet och såg att innerdörren också var stängd. Det ultimata beviset. Skulle hon vara hemma skulle innerdörren vara lätt på glänt. Som tur var så kunde jag hinna hem med samma biljett så det blev bara 10 kronor som slösades bort den här gången.

Men jag saknar min mamma. Jag vill träffa henne i varje fall en gång i veckan för att se henne och få veta hur hon mår. Inte bara höra en röst som bekräftar de nyss nämnda kriterierna, utan jag vill se henne i egen hög person. Jag saknar inte bara min nuvarande mamma, jag saknar ännu mer den gamla mamma som lärde mig att sätta den högra foten framför den vänstra, och sedan låta den vänstra enkelt följa med i rörelsen och följa efter den högra. Den mamma man lite då och då ringer till en eller som man ännu mer sällan stöter på är en helt ny person. Den gamla mamma hängde inte med alkisar, och var inte själv en alkis. Den gamla mamma drar inte till med en vit lite hursomhelst. Den gamla mamma… jag saknar henne… vill ha tillbaka henne…

Det sorgerliga är nog att jag aldrig kommer att få tillbaka henne. Och då är det den gamla mamma som står till buds, och därför är det så himla viktigt för hennes barn att få träffa henne. Tycker så synd om henne, att hon kan göra såhär mot sina barn.
Min bror vet jag redan har genomskådat henne, och visst har jag det med. Vi, jag alla i hennes släktkrets som ser igenom henne som vore hon av glas eller ett spöke eller har ett stort hål i sig som Goldie Hawn i ”Döden klär henne”, hoppas att hon ska inse att det hon gör är fel. Det är det man hoppas, och det är nog det enda man som utstående kraft kan göra. Resten är upp till henne, och jag tror faktiskt så mycket på henne att hon kan komma tillbaka. Kanske inte som den gamla mamma, men som någon som inte håller på som hon gör.

Oavsett inom vilket område vi dryftar om så tror jag på utvecklingen, oavsett hur mycket konservativa krafter drar och sliter inom området för att till slut kunna vinna med flaggan i topp och sedan kunna använda som ett bevis på att de hade rätt. Menar du med utveckling att man strävar emot något? Ja, det menar jag. Kanske är det bara skitsnack, kanske finns det inte något att sträva emot?
I hear you, och även om det är så och jag accepterar möjlighetens existens, så tror jag ändå på utveckling och att man måste tro på att man strävar mot något mål, mot något bättre, behöver inte vara en överdriven utopi men i varje fall något att sikta mot.
Sen om det verkligen är så, visst det kan vara så att det bara är en mänsklig konstruktion som man tänkt ut för att inte gräva ner sig i svarthet och depression, men man behöver väl inte sluta sträva trots det? Man behöver inte bli modfälld bara för det?
På så sätt blundar jag inte för möjligheten men låter mig heller inte möjligheten bli ett hinder i vägen för mig.

Det är nog dags att lägga upp lite mer problem. Har relativt liten läsekrets än så länge och jag tror nog att mycket av det beror på att jag inte har delat med mig så mycket av mig själv. Inte så mycket som att jag tror att det är ett måste med en blogg, men för att det säljer lika mycket som det säljer att göra nakenscener i filmer. Då är det dags tänkte jag att blottlägga de sidor av mig själv som spräcker hål på bubblan alla har om den blyga, snälle, gode, laglydige gossen som heter Christian. Ett namn som om något lyser alla antikristna i ögonen och som de skulle bli mobbade för om de blev döpta till. Ett namn som om en kristen får det namnet gör att hela hans väsen, inklusive hans stämpel, strålar av all den glans som man kan se hos riktigt, fanatiska kristna.

Snart är det lördag igen och jag tänker helt enkelt inte åka på lördag. Jag blundar för min blyghet och introverthet och säger istället att det kommer kosta för mycket att inte åka dit. Jag har redan köpt upp alla mina månadspengar för oktober och vi är inte ens i mitten av månaden, och därför var jag nödgad att tvångsälja vissa delar av min skivsamling. Dock var det mest alla death och blackmetal-plattor, och jag har enbart köpt dessa skivor för jag har velat bli någon jag inte är. Tänk vilka starka krafter grupptrycket kan uppbåda, va? Atombomben borde slänga sig i väggen när den hör detta! Jag fick väl ihop en sisådär 600 polletter – och då hade jag en jäligt trevlig tur vid min sida som gjorde att jag kunde sälja två exemplar av samma skiva. Men jag tänker ekonomisera dessa mycket sparsamt, nästan med en snålhet som man bara kan hitta hos riktigt snuskigt rika gamla triljon/ziljonärer som har för mycket pengar för att de någonsin kan spendera den om de fick samma summa när de föddes, och det är just de det onödiga ligger i, att de redan nu är gamla och kommer enbart att spendera en bråkdel av förmögenheten. Och alltså inte åka till Orvar. Det visade sig bland annat när jag skulle betala de sista av fakturorna för de skivorna jag köpt idag, då vägrade jag avlämna ens 10 kronor för att åka buss (hey, du är ju 20? Du ska inte betala 10 kronor! Detta är en skamfläck som kladdar ner hela din vackra image, en riktigt dryg fan!). Jag sa istället till mitt samvete att jag sprang ända till Huddinge Centrum för att få kondition. Ja du, det enda du fick var en massa kall luft i lungorna och håll som stack i bröstet, som om jag svalt en tjuv, vilket inte är bra! Har du till exempel tänkt på varför man inte, jag säger INTE, springer på vintern utan rätt klädsel?

Radiosinglar som innan de blev sönderspelade var grymt bra musik:

Raymond & Maria – Storstatskvinnor faller ner och dör(När pianot kommer in…)
Mando Diao – Long Before Rock N Roll(Riktigt snabb och frän rock’n’roll som får igång en redan vid första bryggan och sen refrängen på det!)
Bo Kaspers Orkester – I Samma Bil(De häftiga ljudet på synthen i skön samklang med multipla gitarrriff)
Agnes – Kick Back Relax
Cascada – Miracle
Linda Sundblad – O Father(Trevlig röst)
Takida – Reason To Cry(Gitarrriffet låten igenom)

Jag läste i min etikmoral handbok igår olika sätt att applicera den förut nämnda Kohlbergs trappa som han likt Maslow har blivit så känd för(visst jag är nog mer för inställningen att man måste göra något i detta livet för att kunna bli ihågkommen när man färdas till livet efter detta. Fast ett par ihopsnickrade plankor som tar en upp eller ner, är väl något av de sämsta sätten att sätta sitt avtryck här på?) i situationen gå emot röd gubbe. Därför tänker jag skriva hur jag tänker när jag ska gå över ett övergångställe, och jag tänker distinktera mellan övergångställen med och utan trafikljus. Kanske mest för att det är det mest simpla sättet att exemplifiera mina moraliska tankar på. Men jag tror nog att ni utifrån exemplet kan få en ganska bra bild av mig ändå.

När jag kommer fram till en övergång utan trafikljus så tittar jag alltid efter bilar. Detta för att jag inte har trafikljus som stå bakom mig eller som kan säga åt bilarna att stanna. Om det är nattetid och den enda bilen som åker förbi där är en äldre typ i permobil som till och med artigt stannar upp vid övergångstället och ber mig gå över före honom innan han i sitt sällsamma tempo beger sig iväg igen, då tittar jag snabbt efter andelen bilar och när jag inser att det inte kommer några så går jag över. Skulle jag gå tillsammans med en större folkmassa och inte har bråttom stannar jag kvar med de laglydiga medborgarna som kanske endera fått det inpräntat sedan barnsben att det är fel att gå över vägen utan att titta och inte orkat ändra om vanorna när de tog bort böterna från gå mot röd gubbe, eller en andra grupp är säkert de som är för söliga och som blivit bästa vän med trafikljusen. Har jag däremot bråttom kan jag tänka mig att spurta över. Är jag med mina kompisar så brukar alltid jag vanan trogen titta över även fast mina kamrater inte gör det, och det för att ibland distansera mig från dem och nära mitt ego att jag är så mycket godare än alla andra, ibland för att vanan sitter så djupt rotad.

När jag kommer till ett övergångställe med trafikljus så följer jag samma princip där, att jag tittar efter bilar. Kommer det inga hinner man alltid över. Gör det däremot det så kan jag om jag inte har bråttom eller känner för att vara extra lydig den här gången, använda ljusen. För det finns alltid där och man kan så lätt luta sig tillbaka och låta dem sköta jobbet. Är det tomt på gatan så har jag fått den märkliga viljan att vara olydig på mitt snälla vis. Göra alla osynliga bilförare galna av att de måste stanna upp mitt i natten och inte kan vara hemma vid det här laget! Det är ganska roligt att göra även med synliga diton, när man kan gå över utan att använda ljusen – ja då använder man dem i varje fall för att irritera förarna och stoppa upp trafiken litet extra. Alltså inga bilar – då brukar jag inte använda dem annat än i nöjessyfte. Går jag med folk är det precis som i föregående exempel, och går jag med mina kamrater kan jag nog säga att samma sak fast i trafikljuskontext inträffar där med.

Kvick sammanfattning: Tittar alltid efter bilar. Sen så har jag en massa olika varianter på den. Och jag antar att det är en grundregel som många arbetar efter, om än mycket mer friare och obundnare om vi tänker på andra i min ålder och min kompis- ålderskrets.

Finns en hel del för mig att läsa. Jag köpte en hel hop böcker förra gången jag och flera kompisar beställde från www.cdon.se. Lika bra att redogöra för köpet här och nu och de listas upp i den ordningen jag har läst dem:

Bättre Självförtroende – Beverley Hare
Förlåtelse – Birgit Petersson
Vad Är Rätt? – Lennart Koskinen
---------------------------------------------------------------------------------------
Hur Man Fångar… Konsten Att Flörta – Susan Rabin
Handbok I Konsten Att Vara Social – Nicolas Jacquemot
Hur Ska Vi Leva – Peter Singer
Konsten Att Vara Snäll – Stefan Einhorn
Äldreomsorgen I Övre Kågedalen – Nikanor Teratologen

Just nu så plöjer jag igenom Lennart Koskinens ”Vad Är Rätt?”. Det enda jag kan klaga på är att den är en handbok, och jag fick redan all den här kunskapen under filosofilektionen på gymnasiet. Så det har hitintills blivit lite mer utförligare skrivet, lite nytt, och resten har blivit ren innötning. Jag skulle vilja hitta något djuplodande där det finns en massa situationer som man ska ta ställning till. Sånt kan jag läsa tills ögonen blöder och musklerna i händerna börjar verka och skaka. Kanske ska jag prova på någon författare, som den här intressanta filuren Kohlberg eller Piaget, eller lite mer filosofstuk på dessa Kierkegaard och Sartre.
Men jag tvekar lite att inhandla sådan litteratur då jag inte vill att de ska vara fyllda av fackspråk – för sånt språk får jag nog och till och med mer därtill i kurslitteraturen. Kanske jag ska prova på att läsa böcker när någon annan förklarar och förenklar dennes teorier på ett lättfattligt sätt? Varför inte böcker som är skrivet på ett mer begripligt sätt som till exempel förlaget Studentlitteratur ger ut?(om de är några böcker jag läst och verkligen förstått är det dem medieteoriböcker som utgivits från Studentlitteratur) Eller är det bara jag som en gång för alla måste lära mig att läsa ett akademiskt språk?

Jag ska nog försöka läsa lite mera i mina böcker!
Finns så mycket annat som lockar, och då jag inte har någon monstermaskin eller HDTV än så vinner böckerna enklare striden över Christians uppmärksamhet.

Ett av nackdelarna när man tar upp skillnaden mellan konsol och PC är att man till PC ständigt måste uppgradera hårdvaran. Å andra sidan så är alla de nya upplagorna av Playstation eller XBOX upphottade, upputsade, mot PC:n uppstudsiga uppgraderingar, så det argumentet tycker jag inte väger så mycket på vågen. Visst det är smått irriterande som jag har det nu att jag inte kan spela TES IV: Oblivion, Half-Life 2, Warhammer: Mark Of Chaos, Battlefield: 2142, Medieval II: Total War med full grafik och få ut det mesta av upplevelsen, istället för att göra det med ett kassigt grafikkort, där det hackar så fort du tar ett steg framåt eller vänder dig om och det enda du får ut är ren irritation. Fast att använda det som ett argument till att PC:n är sämre än konsoler, det är knappt så att jag anser det argumentet värdigt sitt namn!

Dock kommer det att ta ett flertal månader(kanske till och med år om man låter den pessimistiska sidan få göra sin röst hörd) innan jag samlat ihop den mängd pengar som kalaset ska gå på, för jag tänker inte bara uppgradera min dator ett snäpp. Nähej då, här är det en monsterdator jag eftersträvar så att jag behöver vänta minst 2 år till innan nästa uppgradering måste ske. Men det hindrar mig inte från att redan nu önska vilka delar jag vill ha. Dessa har jag valt ut hitintills:
Skärm=Sony 23" LCD SDM-P234B Black 1900x1200, 600:1, 16ms, DVI/VGA
Processor=Intel Pentium 4 524 3.06GHz Socket LGA775, 1MB, BOXED m/fläkt
Grafikkort=Sapphire Radeon X1900GT 256MB GDDR3, PCI-Express, Dual-DVI/VIVO, Lite-Retail

Det ska bland annat till ett RAM-minne, och – anropar alla datornördar därute – finns du där ute som stämmer in på etiketten ”datornörd” så tveka inte att kladda ner vad du tycker om de datordelar jag ska inhandla, vilka tillägg respektive avdrag jag bör göra.

Jag skulle kunna skaffa ett jobb för att jag snabbare ska kunna tjäna ihop den behövda summan, men jag och skaffa jobb kan med mycket simpel matematik komma fram till att det på andra sidan likhetstecknet finns ett negativt svar. Om du, som jag vet att du vill, vill veta mer om detta och annat gå till inläggen listat under ”Mitt liv” så kommer du nog snart få ditt svar och lystmäte. Till dess är det med efterlängtad blick jag söker runt på komplett.se efter min drömburk.

Det var så nära. Jag stod där utanför dörren och det enda jag behövde göra vad att plinga på och träffa honom. Men jag vågade inte ta steget…

Det var så tråkigt eftersom allt pekade på att jag skulle träffa honom idag. Det var som om hela dagen var formad efter mitt uppdrag. Regnet hade stått som spön i backen säkert länge när jag vaknade upp på lördagen och gjorde mig i ordning. Jag hade bestämt mig hela förra veckan att det skulle ske idag, och jag skulle inte regnet stoppa mig. Tvärsom, regnet gav mig en anledning till att gå och träffa honom. Förutom väderleken så hade jag gjort klart mitt arbete så tidigt som igår, och eftersom jag inte hade något annat på schemat så skulle en träff med honom bli perfekt. Allt skulle bara bli ännu mer perfekt när jag tog upp plånboken för att betala på bussen.
Busschauffören viftade bort mig och sa att jag inte behövde betala. Märkligt tänkte jag och åkte till Huddinge för att se om Nordea hade öppet på helgdagar, under tiden jag väntade på 12.27-bussen mot Skärholmen. Det var det inte och jag gick och väntade lydigt på busstationen vid Huddinge kommunalkontor. Under de 27 minuter jag stod där och frös – det var inte enbart den kalla vinden som fick min hud att knottra. Jag var nervöst, så in i bomben nervös så det inte går att beskriva i ord – så tittade jag på de reklamaffischerna för TV4, ni vet dem där man på nära håll ser ett otal antal bildrutor från tv-spel(så stor tv-spelsnörd är jag att jag kunde identifiera nästan alla spel) och när man tittar på bilden på långt håll så ser man att alla små rutor bildar en blåögd pojke. Reklamaffischen blir ännu snyggare när man ser att det hela är i form av en tv-apparat, något som on-knappen längre ner på affischen bestryker. Är det bara jag, eller tar vi reklamaffischerna för givet? Har vi blivit så mätta på dem att vi inte ser det estetiska värdet i vissa av reklamerna?

Så jag tog buss 710 till Skärholmen - lika billigt som förut. Orsaken var att de hade problem med kassan och inte kunde lämna någon växel -, och när jag kom fram hade regnet tilltagit i styrka, men jag gick upp mot Ekholmsvägens hus som börjar på nummer 200. Här så forsade det fram en ström av minnen, och jag minns att jag, min mamma, min bror och min mammas systers barn gick över samma bro jag nu går över. Då var alla så lyckliga, lite synd att tiden inte kunde ha stannat upp just där och varit så ända tills idag. Jag hittade till nummer 235 och gick in, där värmen från trapphallen sakta började värma upp mina stelfrusna händer. Det fanns inte så mycket att göra än att söka varje dörr på varenda våning, ända tills ”O G Johnsson” skulle infinna sig. Ju mer jag letade desto mer minnen kom och när jag var på översta våningen så mindes jag starkt att det var här han bodde - det och hans namn på brevinkastet. Jag tittade till namnet på dörren bredvid – här bodde en kvinnlig vän till honom, som alltid när man skulle dricka kaffe kom över och gjorde oss sällskap – men det namnet hade bytts till något oläsligt utländskt. Dock måste min positiva sida försvara sig med att jag inte visste om hennes namn, och att hon fortfarande kan bo kvar. Aja, det var väl bara att ringa på dörren och träffa Orvar…

Det var väl bara att ringa? Det var väl BARA ATT RINGA? Åh, nej! Inte för en kille som är lika tillbakadragen, introvert och autistiskt blyg som jag. Jag klarade det helt enkelt inte, och gick därifrån med stora samvetskval. Samvetskval som fortfarande ligger och gnager mig. Dock på bussen hem – och sedermera när jag talat med mina vänner – så bestämde jag mig för att det inte var kört än. Orvar kommer i varje fall inte ställa in tofflorna på ett bra tag, så jag får helt enkelt göra så att jag går till honom ända tills jag vågar.

Fast tänk ändå. Hans dotters barn stod där utanför hans dörr. Bara han visste om det…

Ett av mina stora intressen är musiken, som styr mitt liv på det ena eller andra sättet. Det är därför inte med särskild stor förvåning som mina läsare ska få sig en helt egen kategori som jag kallar just ”Musik”. Här kommer allt som har med tonerna som färdas genom luften och smeker dina inneröron att diskuteras. Minst varje vecka kommer jag lägga ut en spellista, jag kommer att annonsera de skivköp jag gjort, konserterna man besökt både förr och nu, och recensioner av det två sistnämnda kommer att stå till läsarens förfogande.

Vecka 40:s lista
Alphaville – Sounds Like A Melody (Allt är det där &%¤# Kvarteret Skatans fel!)
Black Label Motorcycle Club – Heart And Soul, Rise Or Fall (Rock/Noise Pop/Indie. Gillade deras “Ain’t No Easy Way”, vi får se vart det här landar)
Dark Tranquility – Character (Har velat lyssnat på den länge, och det är dags att spisa den nu)
Devil Townsend – Bad Devil (För att jag fick tips om att den hade liknande element som Diablo Swing Orchestra har. Om du inte hört dem så får du en vidarebefordrande länk av mig http://www.diabloswing.com/)
Evanescence – The Open Door (Gothmetallarnas kanske lite mer kommersiella val?)
Europe – Secret Society (Pudelrockarna har gått och blivit progressiva!)
Evergrey – Lost, Obedience, Unspeakable (Apokalypsen kommer på en redan så trist måndag)
Little Hylfers – Bra Mikrofoner (En av låtarna från Hasse & Tage: Svenska ord & co: saga & sanning - så mycket &! Mycket trevligt 60-tal)
Michael Bolton – Can’t Hold On, Can’t Let Go; How Am I Supposed To Live Without You, Steelbars (Skönsången får Bolton stå för denna vecka. Mycket trevlig röst, även fast jag inte gillade hans senare insatser i Mystic Healer)
Shania Twain – Wild & Wicked (Hon är faktiskt bra, och det som gick mig att börja lyssna var att den är producerad av AOR-stjärnan Paul Sabu)
Sonata Arctica - Misplaced (Börjar bli riktigt trött – om jag inte redan är det – på power metal, så jag ska nog lägga undan det och låta det ligga till sig. Till dess får Sonata Arctica, de med schlagerrefrängerna ni vet, bli veckans power metal)

Musiknörderiet slut för idag.

Idag tog vårt arbete en helt ny vändning när Beatrice berättade om hennes planer för morgondagen. Reaktionen från varje elev som fick höra det blev den väntade; Först skrattade man åt den eftersom planen låg bortom rimlighetens gränser, sedan så förberedde man skrattmusklerna och frågade igen denna gång för att sätta skratten i halsen och låta deras anleten formas om till lycklig förvåning. ”Ska du verkligen till Tunisien?”
Hon ska bege sig av imorgon vid elvatiden och behöver inte bekymra sig om boning då hennes pojkvän mer än gärna tar emot henne med öppna armar. Innan vi tog farväl av henne gav vi henne de uppgifter som hon kunde ta hand om väl i Tunisien. Flyget ska ta minst fyra timmar och vi önskar vår gruppmedlem största av lycka och hoppas att hon på ett effektivt sätt ska kunna förena nytta med nöje!

Medan hon är borta gör det att vi här hemma i gamla goda lagom Sverige måste göra lika mycket. Det här kommer att bli ett mycket bra arbete, och att kunna bli en skrytbyxa när man nämner Beatrice resa till Tunisien sådär helt spontant mitt i arbetets heta och kanske även stagnerande klimat, kommer att bli härligt.

Annars så mår jag för tillfället inge bra. På bussen hem hade min kropp skruvat upp värmen för att förhoppningsvis kunna bränna ihjäl bakterierna som förpestar min kropp, och en aldrig sinande ström med snor rinner ut genom näsborrarna. Om läsarna för någon enstaka sekund trodde att detta skulle få mig att ligga och tycka synd om mig själv, så tänkte han fel! Det finns för många sjukskrivningar i Sverige idag, där största delen säkerligen är en bunt hypokondriker som för minsta lilla besvär
”Gudrun! Gudrun, kom nu ska du fåsse!”
”Gudrun, kom då!”
*Efter ett bra tag hör man filttofflor i trapporna*
”Vad gormar du för?”
”Titta här! Titta på den här! Titta så slank och livlös den ser ut”
*Åke skakar simulerande med handen och ett leende smyger sig fram på läpparna*
”Ah? Aaah? Vad tycks?”
eller halsont vägrar komma upp ur sängen trots att både klockan och hustrun snällt ber. Nej, annat virke är japanerna gjorda av. Japanerna å sin sida överdriver med hur ofta de går till jobbet, vilket är en av de många anledningarna till att just Japan innehar den högsta självmordssiffran i världen. Jag vill vara en Christian-san!

Från och med någonstans där i Aprils mitt så började en ny kurs som istället för att  delas upp i  två stycken separata slutspurtar innan sommarlovet, läses parallellt med varandra. Den ena kursen är ren teori, där vi läser om globaliseringen och dess konsekvenser. Med utgångspunkt från kurslitteraturen kommer vi att - över till kurs numero dos nu då - konkretisera det hela med att göra en multimedial presentation av ett land. Vår grupp har valt det franska språkområdet och inom det så har pilen stannat på Tunisien.

Arbetet fortskrider bra - om man ska tro både läraren som vi redogörde vårt arbetets utveckling för och undertecknads bedömning - och jag tänker inte plåga mina läsare med att gå in närmare på den fronten. Vad jag däremot vill delge er är min grupps uppsättning:

Rebecca: Hennes ansikte tycks ha fastnat i ett sorgligt uttryck som hon säkerligen fick när hon försökte nå mammas tutte, men inte fick tag i den då någon underlig person som hade kortare hår än hennes första kärlek kommit i vägen och ställt till det för sin dotter. Har så pass små fossingar att hon trots sin höga ålder kan köpa barnskor och därmed skära ner på kostnaderna med hälften!

Beatrice: Det är svårt det här med ålder. Endera kan man vara ung och se ut som ett Progeriansatt barn eller så kan man vara gammal och se ut som man fått tag på någon hemlig obskyr föryngringskur. De flesta i min grupp har passerat 20-sträcket, men eftersom det är i min längd och det faktum att man alltid utgår från sig själv och sin ålder så är det något jag inte tänkt på. Därav min förvåning när allas åldrar skulle kungöras.
Argumentet att åldern märks utanpå håller inte om man har en lekfull farfar - förutom på extrem som en nykläckt bebis där det inte går att ta fel på åldern - men det som kan gissa sig till åldern på är sättet. Det anas så tydligt på Beatrice och henne vän tilllika gruppmedlem Frida, som nu vuxit in sig i rollen som feminina damer och de passar utmärkt i den!
Beatrice är för övrigt ledaren i gruppen, en sådan där som utan att man säger till henne finns där, och ger varandra en knuff åt rätt håll när det behövs.

Frida: Visar också att hon med all rätt stigit över 20-gränsen. Har en faiblesse för franska filmer och har i stort sett tittat på alla som tagit sig till Sveriges gränser - och mer därtill. Annars är hennes franska inte mycket bättre än min egen. Vad mer? Hon ser bestämt ut och har en väldigt aristokratisk hållning. Nästan så att blottaren i busken, eller våldtäcksmannen som följer efter henne likt en skugga  tänker om.

Elin: Gammal simmare och det ska tilläggas att hon saknar tävlandet och simlägren som hon åkte på förut. När jag skulle ta kontakt med henne så lade jag an en väldigt humoristisk ton, och det som gjorde mig väldigt glad - förutom hennes skämt - var att hon tyckte om den approachen och spelade med. Lyssnar på den om något underskattade musikgenren opera och har ytterligare en fader som är sångsolist som för närvarande syns i Rhenguldet.

Finns två till men det är endera inte där så ofta att man inte har någon annan bild av dem än enbart fördomar eller att man redan känner de sedan förut men att de trots att de går på universitet ändå har anammat skolkstilen vilket jag anser att man borde ha lärt sig att sånt beteende är fel under de 12 år man gått i skolan(kanske ska man dra bort ett helt läsår eller kanske två hela om de skolkade så mycket att de missat de åren vi andra genomled plugget)