Filosofiskt flumm blandat med vardagligt tjafs

Om du tänker tillbaka hur lång tid du har vetat om någonting, kunskap, blir du inte rädd ibland när du inser hur kort tid du till exempel vetat om vad juxtaposition betyder?

"Antropologen Victor Turner har hävdat att det engelska ordet 'entertainment' kommer av franskans 'entretenir' som bokstavligen betyder 'att befinna sig mellan': att befinna sig mellan (den fysiska, faktiska) verkligheten och något annat som är luftigare eller större. Underhållning är i denna mening ett tillstånd där vi är så engagerade av något att vi mentalt delvis lämnar den omedelbara omgivningen. Både seriösa reportage, spelfilmer och bra musik kan erbjuda detta."

Jag tror nog att det finns en liten kategori äldre som var med under TV:ns införande som har alltför lätt för att klanka ner på sina barns datavanor och inte alls tycker att deras excessiva TV-tittande är lika med borkastad tid. På samma sätt som deras generation före klagade på att TV:n inte alls är lika kunskapsgivande som en härlig bok.

Nu blir det lite jobbig postmodernistisk diskussion i bloggen. Postmodernismen som i grovt förenklade drag kan sägas innefatta fragmentisering, individcentrering, Det Stora Berättelsernas vissnande osv. De talar även om att vårt intressesökande är efter korta, intensiva känsloyttringarna. Jag tänker applicera detta på videofilssidor av alla de slag: youtube, sjukast, jesper, ostfralla. Där finns videos i små korta format som ger en den där korta, eftertrånande, intensiva kicken. Är det så konstigt att dessa sidor är så omåttligt populära i vårt postmoderna samhälle?

Ska man kanske bli en postmodern fransk filosof när man blir stor? :P

Nej detta inlägg har ingenting med Nightwish samlingsbox att göra även fast jag gillar att använda det som lite förvirrande/medryckande inläggstitel. Nej, saker och ting hände under veckan. Det är nämligen så att en av de gamla, grånade och visa männen, släktens överhuvud med andra ord, känner att hans livslåga inte riktigt orkar med den blåsande snöstormen som gör allt som står i dess makt att blåsa ut den. Klart är att man kan forma handen som en skyddande vägg om ljuset men det är omöjligt att klara sig in från stormen med en fortfarande starkt brinnande låga. Om man mot alla förväntningar skulle lyckas med det skulle lågan ändå vara så svag att de inte tjänade något till att fortsätta låta den vara vid liv.

Även fast detta är hur fruktansvärt som helst så känns det ändå spännande på ett sätt. Spännande på så sätt att jag äntligen kommer att ställas inför en av mina värsta rädslor och allt hänger nu på mig hur jag väljer att handskas med problematiken.

Läskigt… jag får minnesbilder från den dagen då vi var i Tyskland och hade gott i bergen. Den natten vill jag inte upprepa även fast jag vet att jag obönhörligt kommer att få göra det.

"Värdet av en kulturprodukt är beroende av vad vi använder den till. En och samma person som lyssnar på popmusik på dagen kan mycket väl ge sig i kast med Beethoven eller någon annan mer komplex musik på kvällen. Personen i fråga är inte ute efter samma sak vid de två musiktillfällena. Popmusiken kan vara uppiggande och avkopplande, den lyser upp vardagen eller något i den stilen, medan en av Beethovens symfonier kräver större koncentration och ger en mer sammansatt, kanske tankeväckande upplevelse. I båda fallen är musikupplevelsen värdefull, men på olika sätt"

Umberto Eco mina damer och herrar. Killen kan sina grejer.

Tänk att en författare med samma förnamn som den gudomliga Jostein Gaarder, och båda är norska ska tilläggas, är lika bra. Jostein Gripsruds bok "Mediekultur, Mediesamhälle" kanske bör läsas om man har ett intresse för medier men han har samtidigt med så mycket filosofier och andra trevliga tänkare att du kan läsa den som en feel-good bok :)

Jag fick inte igenom mina trevliga ordvrängningar som är så signifikant för mitt sätt att skriva, och så säger dem att allt gick som på räls. HA! Det tycker jag inte. Vill ni veta vad jag tycker? Jag tycker minsann att det där trevliga orden var lite väl insmorda i honung. Så idag var det dags att göra lite nytta åt skolan igen. Nej, det är inge Nobelprisbidrag vi ska få ihop och heller ska vi inte försöka konkurrera ut giganter som Mankell och Guillou. Det är ett nästan omärkligt litet blad som inte gör mycket väsen av sig alls. Sitter fast i plastfickor på toalettdörren och det är väl inte det att texten är svår att traggla igenom men det är ändå så mycket bokstäver att ska du som kille in så märker du enbart lappen de få sekunder de tar dig att öppna dörren, och är du tjej så stirrar lappen dig i ögonen vare sig du vill läsa eller inte.
Det tar helt enkelt för kort tid att uträtta sina behov att man inte har den tid som krävs att läsa lapparna – om man nu ens vill det. Man skulle behöva ha kraftig förstoppning eller för den delen vara spyfärdig eller ha precis blivit dumpad och i stort behov av näsdukar vilka man inte hittar så får man ta toalettpapper istället, Lambi kanske är att rekommendera?, för att hinna läsa.

Huvudsaken är att jag gör något bra och att jag får ut något av det: Arbetar tillsammans med en klassis vilket gör att jag får det sociala umgänge jag så väl behöver, samt att jag får skriva då hon jag arbetar tillsammans med hellre sitter bredvid och hjälper till och korrekturläser(Om det finns en negativ del med skrivandet så är det korrekturläsandet). Sedan efteråt får vi både extra kondition när vi måste gå runt till Moas och bibliotekets sammanlagt 120 toaletter. Det är tillräckligt roligt för att jag hoppas att veckans dagar kan bara bytas ut till onsdagar!

Det blev inge åka till IKEA med Jeanette nu på torsdag. Men vi försöker igen nästa vecka på tisdag. Annars är det som vanligt tomt i mitt schema denna vecka ut. Eller ja, skulle vara att jag blivit hembjuden till Ylvas mamma. Och dit går jag oavsett, för man vet att man alltid kommer att gå därifrån en eller två kilon tjockare. Det blir till att rulla hem i snöovädret alltså…

Vågar man hoppas på hennes berömda lasagne? Pretty Please With Some Suger on top!

Lite text som jag var tvungen att fabulera ihop när skrivklåden kom över mig.


Myntet rullade ystert ner för trottoaren med dess tillfälliga ägare hals över huvud efter det. Den hade hållit en jämn och hög hastighet, vilken strax skulle växla ner till något för dess jägare mer nådigare. Strax därpå så stannade den upp på trottoarkanten, och tvekade vankelmodigt. Ja, tvekade så länge att vår jägare kunde ta in på den. Med lungorna som ordnat ett sammanträde med bukspottkörteln och gallblåsan och så levern som även den trängdes där på ett hörn, någonstans i halsen, så kunde han äntligen låta hjärtslagen börja komma ikapp dess normala rytm.
Allt hade gått så bra så, om inte trottoaren just där haft en för jävlig utbuckling som enligt hans egen uppfattning bara fanns där för att göra livet extra surt för oss myntjägare. Den har en hel trottoar att sätta sig på, varför ska den befinna sig just där, just nu? Skornas framsida får sig en nötning och mannen faller. Under de sista sekunderna händerna fortfarande har möjligheten att göra något står han inför två alternativ: antingen försöka sträcka sig efter myntet, eller låta händerna ta fallet istället för bröstkorgen. Han väljer det förstnämnda och sträcker högerhanden efter myntet som balanserar på randen till förintelse – vilket för myntets del kan bli en gratis åktur på kloakvattnets egen forsränning, en hårdsmält råttas lunch-middag-kvällssupé, eller bara fritt fall ner i en kloakarbetares egen ficka. Men fingrarna missar och den lilla nuddning fingrarna får till sätter myntet på snurrning runt, runt likt en balettdansös eller en breakdansare.
Orklös efter fallet så försöker fingrarna ändå att fånga myntet, något som inte går som planerat och det som bara inte får hända, händer – myntet faller ner för trottoarkanten.

Jägaren sätter sig upp med ett snabbunkande hjärta och förväntar sig det värsta när han tittar ner över gatubrunnen. Han måste klippa med ögonen två gånger för att försäkra sig om att han inte ser i syne. Mitt emellan gallrets hål, med den högra delen av sin kropp på en stänger och sin vänstra del på stänggrannen, har slanten hamnat, och det råder ingen tvekan om att den haft änglavakt. Mannen skulle kunna kyssa Fru Fortuna i detta ögonblick. En skälvande hand sänks ner mot brunngallret och försöker greppa tag, men när mannen inser att han fortfarande är för skakis så återfår kroppen handen. Nu gäller det att fort finna en lösning innan en bils hjul kommer och puttar ner det. Han stoppar händerna i sina fickor och letar efter de vanligtvis onödiga prylarna som bor där. Då det är mer än sällan man bär med sig en magnet så hittar han i adressen vänstra fickan ett terminskort till gymmet på hörnet. Äntligen skulle han kunna berätta för sitt lilla muffin toppat med körsbär att det hade kommit till användning!
Men hans konstgjorda fiskespö var inte fulländat än. Han behövde något kletigt, och klibbigt, någon form av häftningsmassa som myntet skulle fästas på. Det tog inte lång tid innan han hittade precis det han sökte efter. Den som söker skall finna. Och det som skulle finnas i detta fall var ett tuggummi som levde sina sista dagar fastklämd mellan två betongplattor. Jägaren pillade varligt bort en bit och kände på klibbigheten om det skulle klara av uppdraget. Tuggummit var inte i närheten av ett färskt dito, men han hade nu tömt alla möjligheter förutom denna så det var lika bra att pröva. Han fäste det på kortet och virade ner det mot myntet som ett räddningsteam från en ambulanshelikopter. Försiktigt, försiktigt lät han tuggummit sätta tänderna i slanten. Det gick bra…

…ända tills han hörde det ljud som alltid brukade väcka honom på natten. Han vände huvudet kvickt och fick se hur en bil flera meter från hans position slirade mycket osmidigt när den tog vägkurvan. Nog för att det skulle ta ett tag för den att nå brunnen så hade oljudet varit tillräckligt skrikande för att göra honom okoncentrerad och ofokuserad. Handen skakade nu och när han slarvigt nog försökte få det hela överstökat och med en snabb manöver drog upp slanten så slet det sig loss och föll ner på stavarna igen. Vad han kunde göra med Fru Fortuna nu är inte rumsrent nog att skrivas här. Dopplereffekten gjorde honom påmind om att bilen närmare sig, och som det föreföll nu hade den axat väsentligt. Jägaren pillade med tuggummit några extra sekunder och när hans troligen allra sista chans kom så tog han den, vid hornen. Han visste med sig att så fort han började fiska så skulle han inte hinna dra tillbaka handen i tid. Resultatet skulle uppenbarligen bli att han skulle få svårt att få andra att skaka hand med honom.
Det var helt enkelt en uppoffring han var villig att göra för detta mynt som vänt upp och ner på hans dag. Ljudet från bilen blev högre när tuggummit än en gång fick tag på slanten. Hade den varit del av räddningsteamet hade han säkert sagt åt den skadade att stänga ögonen och tänka på något gott och efterlängtansvärt som den skulle göra så fort detta var över. Den lätta delen var över, nu var det bara den svåra kvar. Han försökte stänga ute allt ljud, stänga in sig i en egen liten värld där bara han, myntet och kloaken fanns. Sakta, sakta… Snart är den min…

***

Det kalla stålet nuddade hennes hals. Det var ingen tvekan om för henne vad det var för något.
”Lyssna på mig och lyssna noga. Om du inte lyder mig så får din ratt en annorlunda dekoration”
Hon tog en mycket långsam suck, som skulle den uppröra mannen i baksätet.
”Menar du annat än en rattmuff?”
Pälsen prydde ännu ratten och många bilister var fortfarande osäkra kring vid vilken månad den i själva verket skulle av.
Stålet trycktes om än hårdare mot huden. ”En till sådan spydighet och folk kommer tro att mekanikerna monterat din bilruta utochin”
”Ahhh, du tänker på måsskit och alla fripassagerande insekter”
”Vad fan skulle jag annars tänka på!”
Hon försökte trots att hjärtat bultande dubbelt sin hastighet att vara lugn som en filbunke och ha ett isblock i magen.
Sansat, det var det enda som fungerade, de hade de sagt på något undermåligt tv-program från någon icke-betalknal. Prata sansat på samma sätt som en väktare skulle göra med fyllon som är på väg mot köpcentrat och förhandlaren gör med terroristen som har ett bombbälte runt midjan.
Den breda mannen hade märkliga munljud för sig innan han fortsatte.
”Du kommer att vara min chaufför.” Pistolen ändrade sin position från högra delen av nacken till vänstra. ”Så, plattan i mattan på stört!”
”Vart ska vi?”, frågade hon.
”Det ska inte du bry dig om. Kör nu!”
”Men om jag inte vet…”
”KÖR!”
Hon vred om startnycklarna och bilen brummade igång. Hon visste med sig att de skulle för att komma ut ur fyravåningsgaraget måste åka förbi kameror.

”Do you believe most people really need to know that?”
“Huh?”
“Just look how far they’ve come and how much they’ve accomplished without ever knowing. The human world creates and prays to various gods and they convince themselves: THIS IS HOW THE WORLD IS.”

"What isn't remembered never happened. Memory is merely a record. You just need to rewrite that record."

”Ok, let’s see, I guess I’m that confused again. And I here or am I there? I don’t know. Over there I’m everywhere. I know that. But here is connected to over there. It that right? But the where is the real me after all is said and done. Oh… there is no real me. I guess that’s it. I only exist in those people aware of my existence. But what about this me that I can hear talking right here and now? It’s me, isn’t it? This me that’s talking, who is it… WHO’S ME?!”

Moody Blues – Days of Future Past (Oerhört lugn och stillsam musik som nästan är så trög att man får känslan av att den aldrig riktigt kommer igång, utan står och stampar på ruta ett och liksom är tillfreds med sig själv att vara där. Okej, det saktar aldrig ner till newagepopiga Enyas hastigheter, och ibland händer det att vid väl valda tillfällen så ökar tempot men jämfört med AOR-musiken jag lyssnar på så är detta väldigt lugnt. Mycket okänd musik, med en Elvisgitarr som kör ett kort solo där och JethroTull-flöjter som ibland skulle kunna passa att vara ett soundtrack till en sådan där märklig med dagens mått mätt störtlöjligt stumfilmskomedi från tidigt 1900-tal. Återigen, har aldrig hört så lugn progressiv musik. Måste höras!)

Code - The Enemy Within (Ett AOR-album med mycket gitarrspel. Ett sådant där kufiskt album med låten ”Sign Up For Love” som ger mig en kuslig deja-vu-känsla. Ungefär på samma sätt jag kände när jag hörde Europes ”Got to Have Faith”. Det hela måste ha en rationell och logisk förklaring – låtarna är endera så enkla och går till hjärnan så snabbt att jag får en känsla av att ha hört dem förut, eller så är mallen så likt andra låtar att jag tror mig ha hört låten förut. Skivan är ett måste för oss AOR-fanatiker)

Takida – Make You Breath (Hade hört deras ”Jaded”. Det var den första låten, men eftersom en person som inte alls lyssnar på melodisk musik, och Takida är väl inte sådan musik du som melodisk rockare går till precis. Men så hörde jag deras ”Reasong To Cry” på P3 under en Hej Domstolsejour och då trodde jag inte alls att det var Takida. Sedan hörde jag på P4 Dist en till låt från samma skiva, och då visste jag att som Takida låter på skivan Make You Breath störtdiggar jag. Jepp. De ska komma med nytt detta år så vi får se om de helt ändrar stil eller fortsätter i Make Your Breaths spår.)

Pride of Lions – Roaring of Dreams (Behöver egentligen inte introduceras. För AOR-fantasterna så är de ett givet giv(hahaha…. Ok ska sluta med sådana låga skämt!). Inga besvikningar här inte, Pure njutning)

Firewind – Forged By Fire (Tyvärr är det inte Chitral ''Chity'' Somapala som sjunger på deras 06-släpp och det är riktigt tråkigt. För Chity har en röst som den nuvarande sångaren har svårt att ersätta eller ens överträffa. ”Hate World Hero” är en sådan du tungkysser djupt!)

Fatal Force och Therions nya Gothic Kabbalah (Det är ta mig baskeligen så att Mats Levén har en röst för både power/progg/doom. Föll inte Krux andra mästerverk er i smaken så lyssna på förra årets Fatal Force som är Levénpower när den är som bäst. Killens röst är superb! Eller så köper ni givetvis Therions nya Gothic Kabbalah, där hans sånginsatser kommer till en helt ny nivå för att inte tala om de gästflickröster som ackompanjerar honom på de bästa av ställen. Måste faktiskt ge Krux II en andra chans bara för Mats är med där med)

Autograph – Loud And Clear(Lyssna på syntarna på ”Down ’N’ Dry”)

Mike & The Mechanics (Alla album. Tror jag kört sönder “Over My Shoulder” ganska rejält)

The Answer (Lite Led Zeppelin-feeling såhär i Januari. Trevligt, trevligt)

Voivod – Nothingface och Fear Factory(Alla skräckfabrikens album. Jo, det är såhär att min scificperiod har sträckt sig till alla mina intresseområden och därför blir det scificmusik. Fear Factory är trevliga, och Voivod kanske man inte ska lyssna på om man är allergisk mot punk. Jag kommer även i och med scificperioden att börja lyssna på electronica och all dess underbara musik, så har du tips på bra nybörjargrupper så skriv gärna. Jag gillar blandning, måste ha blandning!)

Only when the last tree has died and

The last river has been poisoned and

The last fish has been caught,

Will we realise that

We cannot eat money

Christian: ”Man tycker att den cykeln ska klara av att köra i guppig skogsterräng”
Farsan: ”Det gör den, min son, det gör den. Det är bara det att den inte klarar av att köra i guppig skogsterräng med en Christian vid styret”

I måndags så gjorde jag inte så mycket som att bara titta på vår loggbokstentamensfråga innan Jeanette ringde och sa att jag skulle komma en timme tidigare. Då jag även skulle handla mikromat för 19:- tallriken så tog jag än ännu tidigare buss för att hinna handla mat till början av Februari i varje fall. Sedan gick jag hem till Jeanette och fick mat där – korv stroganoff med ris – och en massa andra saker. En ny tröja – har börjat gilla en ny sorts tröjor, kortärmade tighta tröjor. Mest för att det får mig att likna Hellhammer ;P – en portion med ovan nämnda mat med mig hem, lite satsumas eller mandariner eller clementiner, de är alla tre så lika, för vitamin C, samt ett par stora ulliga tumvantar – egentligen är jag en fingervantemänniska, men när de är så fina så och de är varma som få. Sedan efter jag frågat Jimmy om han förutom att titta till min cykel kunde se till min hallampa så åkte vi hem till mig i Jimmys lastbil han hade – tyvärr var det så att någon förstört deras bil och bara tagit två batterier och något annat obetydligt. Vet ni varför tjuvar gör så? Det kan förvisso vara så att de bara vill jävlas, men tänk om det är så att på svarta marknaden så kanske de byter de där energislöa batterierna mot en ny bil? Plötsligt så förstår man varför de snor åt sig de mest värdelösa av ting. Plus att fåtöljen som jag skulle hämta hos Jeanette inte skulle ha fått plats i deras bil. Inget ont som inte för något gott med sig… nämen de skulle självklart ha lånat en mindre lastbil hursomhelst. I varje fall vi installerade fåtöljen här, flyttade TV:n och plötsligt blev det riktigt comfy här. Sedan tittade vi till min cykel och det visade sig att hur mycket jag än själv skulle ha skruvat så skulle det inte laga lagringen som var sönder. Nästa gång jag åker till pappa så ska vi fixa det och jag kan börja cykla igen ? Sedan så förklarade han för mig att vi måste köpa något på IKEA för att fixa min hallampa, så det ska vi göra den 24:e. Det som han kunde göra något med var bordet som nu förutom ett par skruvar – det visade sig att jag troligtvis förstört skruvmejselns munstycke, därför gick det som det gick. Så jag ska hem till pappa och hämta en ny skruvmejsel för att skruva in de resterande skruvarna och efterdra lite, lite träolja så att jag inte råkar spilla kaffe och så går det aldrig bort, en fil, och lite annat. Bland annat ska vi göra något åt att jag inte kan spela mina spel. Ett av de nya spelen jag köpt på grund av min scificperiod som jag har nu, Deus Ex 2: Invisible Wars, kom idag. Men fungerade det att spela? Näpp! Ska se om pappa kan hjälpa mig med ett bättre halvgrafikkort.

Citatet ja… Det är en fiktiv dialog mellan mig och min far, när jag kommer med lagringen till cykelhjulet han ska fixa :P

Ja, varje land har jö kontroll över ett visst sjörum utanför sin kust som gäller för fartyg och båtar, och det finns luftrum som gäller för flygplan och helikoptrar och andra luftburna enheter, och så självklart har vi gränser och land- eller markrum på land. Borde det då inte finnas samma mängd rymd under landet... och till skillnad från luftrummet så blir som vi alla vet jorden trängre och trängre ända ner till jordkärnan så därför skulle varje lands submarkrum precis innan jordkärnan vara mycket litet. Om nu luftrum finns, varför skulle inte submarkterroitorium finns för varje land?

Om du dör, och sedan blir återupplivad, kan man då säga att man har varit död?

Blir nog en definitionsfråga...

Jo, det finns det faktiskt. Ni vet att det finns små tatueringshjärtan som man kan ha på skuldran eller på någon av skinkorna eller precis vid slutet av korsryggen. Eller fjärilar om man är mer insektfascinerad på valfritt ställe efter midjan. Sådana tatueringar är små och ligger därför väldigt långt ner på hierarkitrappsteget. De som skulle finnas på toppen av hierarkin eller kanske till och med ovanför det översta trappsteget skulle vara heltatueringarna som tar upp stora delar av hela kroppen. Det kan vara ryggtavlan som offrats till en målarduksmålning och drakens vinge eller ben eller bläckfiskens tentakler eller ormens svans är så stora att de behöver dina armar och händer för sträcka ut sig i sin fulla längd. Eller en motorcykel vars ena styre behöver ditt ena ben eller kanske en sådan där breddäckad lastbils ena avgasrör som sträcker sig upp i nacken och nafsar på ditt hår.

Lite högre seriositetsnivå nu då. Tänkte förklara för er som undrat varför jag inte har några inlägg i Humor-kategorin. Jo, det är nämligen såhär att den kategorin ska finnas där för att visa på att i allt jag gör så sker det allt som oftast, om jag inte säger eller antyder annat, att med ett korn humor i det. Den ska finnas där så att ifall ni läser något och bli helt till er eller tycker att jag vänder er värld uppochner så kan ni titta på den kategorin och se att "Aaaahhh, han kanske bara skämta" :)

Bara så att ni vet...

"Det var en gång en 3:a som var ute och gick och så stötte han på en 8:a varpå han sa "Hur får ni till det där egentligen?"

Kanske inte så rumsrent men men... finns utrymme för sånt också i min blogg. Skämtet sades på den senaste släktmiddagen av min pappas systers man som för övrigt är epikuré.

Aja. Vi hörs/syns på ett tag.

De två orosmolnen finns fortfarande där. Visst har redan skrivit klart och lämnat in mitt ena omprov men den tyckte jag inte gick sådär höjdarbra precis, och till råga på allt börjar en B-kursen strax och redan nu på måndag är det dags för vårt tredje och sista prov. Får hoppas att jag inte får IG/U på den… Turligt nog så tror jag inte att det kommer vålla några problem om man inte har klarat av alla prov på kursen innan för att man ska kunna börja B-kursen, men det bådar jö inte gott. Åh nej, det hoppas vi inte!

Annars är det knaprigt på pekuniärfronten. Fick skjuta upp tandläkartiden då det visade sig att jag inte skulle klara mig med ett tandläkarbesök denna månad, samtidigt så känner jag inte av mitt begynnande hål så det gör helt enkelt inte så mycket. Kanske har jag inget hål utan det är bara Birgitta som är en girig tandläkerska eller kanske jag har borstat tänderna så bra att jag har bäddat in hålet i ett mjukt täcke av stärkande tandkräm, eller så kanske jag bara inte märker det eller inte ens vill märka något. Nåja, nästa besök blir den 6:e februari, men enligt vårt inledande schema för B-kursen så skulle den dagen vara en tisdag men enligt receptionisten var det en onsdag. Vi kom fram till att skolans schema var felaktigt och satte den tiden som preliminärt – annars så är det bara ringa och be om en tid i mars. Lite synd att Birgitta har så fullspäckat schema. Sedan borde jag skaffa en tandläkare här i Flemingsbergområdet så jag inte behöver åka till mitt andra hem i Skogås för att kolla tänderna. Tandläkarstudenterna har jag hört lämnar ingen patients mun oren och illaluktande utan nästan överrent brukar det bli med ett bländande leende som bara reklamskådespelare och bebisar som får sina första tänder äger. Får ta tag i det…

Något roligt att se fram emot och som kommer att göra att mitt argument för att jag har för mycket fritid att få minskad betydelse, är att jag kommer att börja på en av skolans tidningar. Ensam blir jag heller inte, en finska från klassen kommer att ackompanjera mig. Det gör att jag får ännu mera uppgifter och ska förhoppningsvis ta bort de oändliga timmar av trisstress som jag får då jag inte äger något jobb. Påtala om jobb, måste skaffa ett jobb innan sommaren. För det första så är CSN inte lika generösa under skolans sommarlov så vill man ha någonting förutom det mest essentiella som mat och kläder – bland annat vill jag få mig en konsertupplevelse, troligen Sweden Rock Festival – så är ett jobb ett måste. Och denna gång hoppas jag att jag ska få ett då mina kompisar övertalade mig om hur metal ett städjobb faktiskt är : )

Sedan så behöver jag hjälp med att få mitt bord på ben, sätta upp min lampa och laga min cykel. Jag skulle kunna ringa Jeanette och be henne bogsera hit fåtöljen som jag ska få, och eftersom hon inte har körkort kommer hennes man att köra hit henne. Då kan jag ragga honom att laga min cykel. Bordet och lampan vet jag inte riktigt hur jag ska få hjälp med. Tjata på pappa tillräckligt mycket kanske?
Lampan är jag i varje fall stort behov av då julstjärnan nu tagits ner och det ännu inte kommit tillräckligt med snö för att lysa upp vinternätterna.

Och jag vill hälsa på Therese och hennes man, och hennes två undersköna urgulliga småttingar. Har inte sett henne på år och dar, och hennes två telningar har jag enbart fått erfara på håll, på en massa kort. Att få se dem – nu kommer ett sådan där fjantig dataterm så huka er! – IRL vore mycket trevligt. Ha, då är jag säkert en av de få som sett dem annat än på kort. Mitt bästa minne jag har med Therese är när hon var med och spelade i en musical om Jesu liv. Då var jag så liten att jag knappt förstod ett ord engelska så jag stod bredvid mormor – vi hade jättedåliga platser – och bad henne vänligt översätta och berätta när jag inte förstod något. Bland annat så var jag jättefascinerat när scenen där Jesus hänger och skriker till Gud kom. Jag drog i mormors klänning och frågade hur han kunde hänga i luften, för de hade gjort det hela mycket stilistiskt med att stänga av alla lampor förutom på Jesus. Då berättade hon att han egentligen stod på något men att de hade de inte belyste just den delen av hans ben.

Jonatan, min käre bror, var mindre av mig och det förklarar till viss del att han inte uppskattade teatern, och jag minns att mamma fick följa med honom ut flera gånger. När musikalen var som träligast så ville jag också gå ut och möta Jonatan så jag trängde mig förbi alla höga och långa människor, för att till slut erfara att det inte fanns någon Jonatan därute. När hela föreställningen var över så fick jag hintar om att de hade tagit bilen och åkt ett par varv för att ha något att göra, Jonatan hade även blivit så surt att han givit bilen en smak av sin ena fot vilket Börje i auktoritativ ton sa åt honom att han inte fick göra. Synd bara att man inte kunde gå tillbaka i tiden och se om den, hade uppskattat och kunnat följa med i berättelsen mycket enklare idag. Therese, min kusin, spelade förresten en av lärjungarna. Det finns ett foto på henne hemma hos mormor som alltid kommer att påminna mig…

"Well I don't think rocks would be very interesting to God", I said. "They just sit on the ground and erode"
"You think that way because you are unable to see the storm of activity at the rock's molecular level or the level beneath that, and so on. And you are limited by your perception of time. If you watched a rock your entire life - någon som tycker det är roligt att diska nu? - it would never look different. But If you where God and could observe the rock over fifteen billion years as though only a second had passed, the rock would be frantic with activity. It would be shrinking and growing and trading matter with its environment. Its molecules would travel the universe and become a partner to amazing things that we could never imagine."

Det var min lilla parentes där. Sorry, jag är beroende av humor ibland :P

Måste bara delge er lite bra musik att förgylla era liv med. As usual:

Björn Afzelius - "Europa" och "Bella Donna" (De är de riktiga bra låtarna med honom. Gillar inte alltför mycket Afzeliusblues och hans sorgliga låtar förutom "Tusen bitar" och "Sång till friheten". "Varannan damernas" för texten och för svänget. Om någon kan ge mig exempel på fler liknande låtar ur hans enorma arkiv så skriv gärna)

Neal Morse - Question Mark & Magellan - Symphony For A Misanthrope(Veckans progressiva akter. Det bästa med Morse hittills är såklart "In The Fire", det bästa med Magellan kan jag inte säga än då jag inte lyssnat så mycket men "Why Water Weeds?" - som är en så frän titel - är ännu en .

Machinae Supremacy - Redeemer(SID Metal, vet inte om det är så nytt men för mig är det. Fick reda på ordet den 6:e November 2006 då jag läste en recension av dem. Musiken går att beskrivas som ett In Flames/någon sångare som jag för tillfället inte kan placera/och en massa dataspel. De gör sin musik med en såkallad SidStation som har det där speciella SID-chippet från konsolen Commodore 64. Hela skivan är superb men lyssna speciellt på höjdpunkterna "Rise", "Fury", "Ronin" också bra, "Seventeen" med den utmärkta dialogen "These People are Pretty Smart! Yes sire, a lot of them actually went to College", "Rouge World Asylum"-början är gudomlig. Listen to them dataspelssyntarna! "Through The Looking Glass" - Först smäktande piano, sedan piano tillsammans med blyhårda trummor. "Prelude To Empire" tar dig igenom massa av deras låtar till den - jag känner att jag får slut på ord nu - utomordentliga "Empire". Ett måste ha för Commondore 64:älskande In Flames-nissar)

Synd förresten att jag inte röker pipa - eller röker någonting för den delen. Skulle väl vara ål om jag skulle bli tvingad att röka något, men längre än så sträcker jag mig inte!
Vänta bara tills vetenskapen har skapat något så onödigt som cigarretter/pipor/cigaretter/cigariller du inte får någon form av cell förändringar utav. Då ska jag minsann göra ett ”Christian röker på bilden”-foto.
För det går än idag när vi vet hur farlig rökning är att undgå att det är häftigt att röka. Jag tycker iaf att det är riktigt häftigt. I varje fall på bilder och på film. Tänk dig din en mycket bra film med en rökscen. Där huvudpersonen tänder en cigarrett och blåser ut rök i alla dess former. Är inte det häftigt så vet jag inte vad som är det!
Skulle huvudpersonen vara så ren att han inte drack, hur skulle det då se ut? Eller om man inte snusade eller inte drack på film? Hur farligt det än är så kan jag fortfarande inte undgå att säga att det är riktigt, riktigt fränt.

Förutom nikotinrushen du får med varje bloss du tar så kan cigarretter ge dig en känsla av att du svävar däruppe på rosa moln bland änglarna. Det säger min pappa som har rökt, min mamma som fortfarande röker och pappas flickvän som också fortfarande röker att det inte finns något godare efter att ha ätit en god middag än att röka. Det blir som en liten kulm på en njutningspiral som bara exponentiellt har ökat ända sedan man tog den första matbiten.

Tänk alla filmstjärnor som ända sedan filmens början har rökt/snusat/tagit droger/druckit på film. De flesta förstår inte att de bokstavligt talat har offrat sitt liv för den vita duken. För visst finns det inga låtsascigarretter eller liknande som de använder på film? Film är i sanning mer oäkta än man tror, men jag tror nog att de flesta av dessa droger är riktiga på film. Den som har mer kunskap får gärna skriva ett inlägg och upplysa denna oupplysta jävel som för fan inte kan ett jävla shit. Ja, där har vi en annan sak, att svära. Tänk om man som mig inte tycker om att svära, hur gör man då? Jag kommer runt det hela med att det går an för mig att svära i skrift men det gör annars ont i själen när någon runtikring mig svär. Sedan så är det självklart att det är värre att svära åt någon än att svära på ett föremål av någe slag, men jag tycker ändå inte om att svära. Förresten, en tanke till er. Passar det bättre att svära i text på engelska än på svenska? Min Lära-dig-skriva-lärare sa alltid att man inte skulle ha fler än 3 svordomar i en hel roman, men jag håller inte med henne. Visst ska man inte svära så ofta att rytmen i språket går förlorad, men man behöver hellre inte begränsa sig till Shit, shit, oh fucking shit. Som exempel vill jag ta Dan Browns första roman om Professor Robert Langdon ”Änglar och Demoner”. Förutom att det är en utmärkt spänningsroman så har han precis lagom med svordomar däri. Men är det bara för att det är engelsk bok, eller skulle lika många svordomar kunna göra sig bra i en svensk text?
Nej, jag tror som jag sa först. Ha så många svordomar du vill, bara inte Jesus Christ Of A Friggin’ Stick rytmen i Fuck texten Curse And Blasphemy störs.

Är de inte varandras tvillingbrorsor?

Tänker fortsätta min luktlista som jag började med på helgon.net. Det speciella med dessa lukter är att man egentligen inte ska lukta på dem, då det inte är det bästa som finns för kroppen.

1. Vissa avgaser från bilar
2. Smällare
3. Spritpennor
4. Skokräm
5. Röken från utblåsta ljus
6. Nyasfalterad väg

Som alltid finns det saker som jag vet om, men som jag kommer komma på efterpå. Aja...

Jag visste det inte då, när vi i kurslitteraturen skulle läsa H.G. Wells ”Världarnas Krig”, men den skulle bli startskottet för en lång och djup sciencefictionfilmperiod för undertecknads del. Parallellt med den, eller också efter så kommer en fantasyfilmperiod att ta vid. Jag har ingen riktig bra förklaring – och ingen dålig heller för den delen – varför detta ska komma just nu. Sciencefictionrullarna kanske har att göra med att vi lever i en snabbt utvecklande högteknologisk värld och att se dem ger en massa hintar om vad som kan/inte kan komma inom den långsiktiga framtiden. Fantasyfilmer är jag bara en sucker för trähattar, apor och överdimensionerade skägg. Varför förresten fungerar magi så dåligt på film men utmärkt i tv och dataspel?

En liten lista på de hittills beskådade:

2001: A Space Odyssey (Långtradig och riktigt dryg på sina ställen, men detaljrikedomen får mina cineastgener att slå klackarna i taket av lycka och hänförning samt att Kubricks numera döda fingertoppskänsla kan man inte annat att buga för. Att han sedan hann med både en skymt av människans gryning och en resa in i oändligheten kan man bara inte annat än älska)

Titan A.E. (Väldigt amerikansk på sina ställen, men en popcornrulle som gör sitt jobb. Sedan älskar jag bara hur de blandar dataanimerat med handtecknade. Som sagt, sevärd men skruva inte upp förväntningarna för mycket)


Kommande filmer:
A Sound of Thunder
Æon Flux
Dekaranger vs. Abaranger
The Island
Man with the Screaming Brain
Robots
Serenity
Steamboy
War of the Worlds
The Wild Blue Yonder

Om tiden hela tiden blir senare och senare, hur kommer det då sig att den kan bli tidigt all of a sudden?

Människor som ofta har depressioner ansågs förut vara mycket mer egocentrerade för att gräver ner sig i sitt eget självmedlidande, men nu så ser man det mer som att man har ett djupt medlidande. Om man är depressiv så kan man bry sig om andra som mår dåligt och därför mår man naturligt dåligt själv.

Från dokumentären "Utan egen vinning"

En gammal lärare springs to mind. Gunnar Löfgren. Vi hade honom i samtliga SO-ämnen: Religion, Samhälle, Historia och Geografi. Hade jag haft honom som lärare idag kanske jag hade klagat på honom lika mycket som jag gör på Staffan, eller så hade jag faktiskt förstått ett och annat ord som kom ur munnen på honom. Men går man i åttan-nian så är det inte alltid så enkelt att förstå någon som använder både en språklig och kunskapsmässig högre nivå.
Jag minns att jag berättade om honom för pappa och han bad mig prata med någon av mina mentorer att Gunnar inte bara var en utan flera nivåer över oss elever. Så i början av åttan-nian, någon av dem iaf, så berättade jag för min mentor. Jag hade samlat på mig ett rejält följetåg – Patrick utgjorde min enda svans. För det var inte bara jag, utan hela min klass skulle faktiskt kunna skriva på att de inte förstod hans lektioner. Det blev bara så att denna lilla bråkdel fick representera klassen. Fast sedan så blev det inte så mycket mer. Nästa steg antar jag skulle vara att berätta för Gunnar själv, men det hände aldrig. Problemet skulle lösas på de mest oväntade av sätt. Han ägde mycket kunskap och hade slukat mången bok i sina dar. Han var moderat, precis som hans fru och hans dotter som under min högstadietid studerade i Amerika. Kan det ha varit Washington? Det spelar mindre roll i sammanhanget.
Hade en högt uppsatt position i Lärarnas Riksförbund. Klassens medelbetyg sänktes exponentiellt ända fram till en vinter då Skogåsskolan alltid arrangerade vinterresor. Jag var med en gång när jag gick på Mörtviksskolan, men det gör jag alltid om. Mina kunskaper vad gäller vintersport är heller inte den bästa. Dock kan skridskor vara roligt, även om man betänker hur fötterna ser ut och känns efteråt. När den var slut så var Gunnar frånvarande från flera lektioner och när vi elever börjat undra tillräckligt mycket så fick vi veta att våran tredje mentor hade skadat sig när han åkte snowboard. (Jag tror det var benet) Till en början verkade allt bra, tills han hamnade i en livsavgörande fas där han åkte in på intensivavdelningen och behandlades. (Men han måste ha klippt av någon åder eller något i benet, annars tar man inte honom till IV) om han Jag var den som tog ansvaret för att samla in en guldpeng från alla i klassen som sedan skulle bli en bukett till vår tredje mentor. När det stod klart att vi kanske skulle examinera utan Gunnar på avslutningsdagen så var våra betyg i fara. Vi skulle få en ersättare, och det blev ingen mindre än Carina. Henne hade vi haft i 6:an och hela klassen gillade henne. Förhoppningsvis var det ömsesidigt. Med hennes inträde så höjdes medelbetygen i klassen och jag kunde tryggt kassera in mina VG:n i alla SO:ämnen. Vad hände med Gunnar? Lugn, läsare, allt gick mycket bra och Gunnar kunde vara tillbaka även fast han hade problem att gå på benet i början och han hälsade oss adjö sittandes still på en stol. Det blev fullt förståeligt ett tårdrypande farväl, och såklart så skulle vår första mentor Anders som var gymnastiklärare vara man nog att inte fälla en tår. Aja, förhoppningsvis fällde han en tår inombords. Vad jag ville komma fram till var att han alltid innan vi sprang ut på rast sa till oss "...och så kramar ni varann i korridorerna!". Då hade han liksom allt på det torra. Han hade gjort det som stått i hans makt att bättra på stämningen i skolans korridorer.

Musik för veckan:

Annihilator – Criteria For A Black Widow
Black Oak Arkansas – Albumen mellan 69-77
Cheap Trick - Rockford
Eldritch – Neighbourhell
Final Frontier – Freeleight
Final Frontier – Second Wave
Gary John Barden – The Agony And The Xtasy
Gov’t Mule – High And Heavy
Last Tribe – Witch Dance
Magellan – Symphony For An Misanthrope
Neal Morse – Question Mark
Nektar – Recycled
Norway – Rising Up From The Ashes
Richie Sambora – Stranger In This Town
Sammy Hagar & The Wabos – Livin’ It Up

Alla har rätt att ändra sig inom alla områden i livet, hur många gånger som helst, och under vilken tid som helst under livets gång.

Kan man redan nu känna av det som alla P1-konservativa har som deras värsta mardröm? Jag lyssnar på webbsändningarna av ”Filosofiska Rummet” och plötsligt så kan jag följa med i debatten. Jag drunknar inte längre i jobbigt pretentiöst djupsinniga djupdykningar, utan kan följa med i varje vändning och vridning av ämnena som dryftas. Är det för att den populistiska varianten som de konservativa har sprängt flera av Sveriges Radios telefonslussar för, börjar göra sig till känna? Eller är det bara jag själv som har växt som människa och tycker att det som förut var obegripligt nu är lätt som en plätt?
Njaa… lite enklare tror jag nog ändå att de har blivit. Vet du till exempel inte vad ’tabula rasa’ innebär så brukar programledaren oftast vara där och förtydliga eller förklara, och använder expertgruppen eller för svåra ord så frågar, om man har tur vill säga, programledaren efter ett klarläggande. Ett mycket välkomnande element om du frågar mig.
Programmet från nyårshelgen ”Du sköna nya människa” var intressant då jag läst ett antal sciencefictionnoveller som kurslitteratur och därför kunde relatera till de flesta. Det andra programmet jag lyssnat på är ” Finns det några snälla barn?” som kultiverade mig lite extra såhär på den sena onsdagseftermiddagen som går mot kvällning.

Annars så tror jag inte de konservativa behöver oroa sig för att programkvalitén kommer att sjunka nu när man försöker locka de yngre tittarna man förlorat till de kommersiella stationerna och tv-kanalerna. Samtidigt så är jag inte särskilt konservativ av mig själv så det kanske är jag som är för lite kritisk?
Som så mycket andra utvecklingar i världen ska det bli intressant att se hur PR-servicebegreppet förvaltas av SVT i den både kortsiktiga och långsiktiga framtiden.