Filosofiskt flumm blandat med vardagligt tjafs

Okej, det är tråkigt att det kommer växthuseffektsregn istället för lite små korn av fruset vatten. Men om jag fick välja vilket väder det ska bli imorgon så väljer jag faktiskt regn. Jag vet inte riktigt varför jag gillar regn så mycket. Är det för att alla häftiga filmscener alltid utspelar sig i regnet – tänk slutscenen i The Matrix? Är det för att det som en gigantisk dusch utomhus där man inte behöver bry sig om vattenkostnaden?
Och det får inte regna på vilket sätt som helst. Duggregn(varför finns det ett ord för småregn, men inte för småsnö?) är okej, och står regnet som spön i backen något alldeles förskräckligt så gillar jag det inte heller. Det ska vara balanserat. Kanske inte ska gå ut i lövtunn sommarjacka när det regnar på sommaren, utan bra klädsel så att man inte blir kall. Och jag tror heller inte att om jag skulle vara ute tillräckligt länge så skulle håret inte bli värre än om man – med mitt sorts hår – går på en konsert på dagen då man tvättar det – för då är det förstört 3 dagar framöver. När det regnar så är det förstås av med paraplyn och regnkläder, det ska kännas och märkas att du har varit ute och sjungit i regnet. Det är bara så obeskrivlig härligt med regn!

Imorgon kommer det att bli nytt år. Eller det kommer att bli det räknat från och med nu också, men ni förstår vart jag vill komma. Jag tänker be er alkoholdrickare därute att ta det försiktigt med drickat! Jag är högst medveten om att bara för att säger åt er att inte dricka så kommer ni att dricka än mer. Men jag vet jö att ni vill det så allt blir bara positivt. Kanske inte i slutändan men men… :P

Jag tänkte delge mig en teori som jag hade för 3-4 år sedan. Eller kanske tidigare/senare. Well, well... here it comes:

"Vad vore livet utan problem?"

"Skönt" tänker ni säkert. Men tänk på det igen, och gnag lite extra på det, vecka pannan med ett par extra rynkor. Tänk på berättelser. Visst, det är sant att de MÅSTE ha problem i sig, för det är riktigt svårt att skriva något underhållande om rollpersoner som redan har allt och har uppnått sina mål. Så svara mig nu, "vad vore livet utan problem?"

Det var ingen speciellt tanke bakom snällhetsinlägget i lagom tid tills jul, men om jag nu skriver att det hela var omedvetet så kan det bli så att inlägget förlorar sin slagkraft. Nåväl :)
Hoppas ni som läste Einhorns skäl och såg att ni inte riktigt passade in i mallen, tvångsmatades med pepparkakor nu under hela julhelgen så att det räcker åtminstone tills det börjar lacka till dopparedagen igen nästa år.

Julaftonen var väl kanske inte något att hänga i granen, i varje fall inte till en början. Här är inte rätt tid eller plats för den delen att börja gräva i ett varför men jag kan säga så mycket att jag hoppas att det inte blir någon bevarande jultradition precis. Julklappsskörden i år blev först och främst de obligatoriska underbyxorna och strumporna, samt en tröja som mina armhålor fortfarande tycker har för åtsmitande armveck. De mjuka paketen toppades av hand- och resten-av-kroppenduk samt en hallmatta. När vi kommer in på de hårdare klapparna så börjar vi med en massa allsköns skönhetsartiklar(har en deodorantspray vars innehåll förefaller aldrig nå ett slut, trots att jag ibland i ren desperation sprayat alla möjliga ställen på kroppen bara för att få slut på’n) en bok(Mästaren Pratchetts verk Jingo) , en ormbunke(har varit så avundsjuk på Ylvas badrumsblommor att jag bara var tvungen att önska mig en), en halllampa(farmor och farfar sprider lite ljus i det annars så rugguggliga vardagsgrå julrusket), och så den här nya monsterburken jag skrikit halsen av mig för – eller inte. Den var ruskigt uppskattad, även fast jag egentligen vill sätta ormbunken på översta plats av alla julklapparna. Utan att ni ska tro att jag nyss ljög, så vill jag bara berätta att det är en smäcker, liten men naggande god burk som egentligen inte ser så mycket ut för världen. Men skenet bedrar, mina go’ vänner.
Hipp, happ, hopp… det ska la räcka tills man måste uppgradera burken om en sisådär 2 år :)

Förutom ett massa konfigurerande av nya datorn så har det hinns med kvick visit hos Lenny & Linus, en massa promenader med Lufsen, träff av brorsans flickvän, julmat så man storknar, lite julgodis – kom på det, jag äter sällan godis längre. Visst faller det sig så ibland att man slänger ihop en kladdkaka, de få gångerna jag får till det, men förutom det har det blivit väldigt lite godis. Gott tycker vissa, dåligt tycker andra. Har knappt ätit några deformerade får som egentligen visar sig vara grisar, brustna hjärtan, stjärnor som inte kommer komma så längre än din mun, eller huvudlösa julbockar, fylliga husmödrar, pinnsmala gubar samt lejon och giraffer som jag inte förstår vad det är för juligt med dessa kissemissar.

Om ni hade problem med julstämningen hemma i alla stugor så kan jag rekommendera Lars Vegas Trio och deras skiva Lars Christmas. Sån där gullig och söt humor, för alla som fått nog av hårda Jimmy Carr.

Varför ska vi vara snälla?

–   Vi mår bra av att göra gott. Det finns undersökningar som visar att det är njutningsfullt att göra goda saker för andra.
–   Människor runt omkring oss mår bra om vi gör gott för dem. Och det är roligt och utvecklande att vara omgiven av människor som mår bra.
–   Indirekt skapar vi fördelar för oss själva genom att det vi gör för andra får vi igen, på det ena eller andra sättet.
–   Samhällen med ett utbrett etiskt tänkande är mer välfungerande än andra samhällen.
–   Vi får en bättre värld. Även om den enskilda människan ibland kan känna sig maktlös, är det inte så. Glöm inte hur effekterna av en god gärning kan sprida sig som ringar på vattnet. Vi kan göra mer än vad vi tror för andra, och på detta sätt lämna vårt bidrag till en bättre värld. Och en god värld är mycket bättre att leva i än en dålig.
–   Till slut är det ändå så, att vi har allt att vinna på att vara snälla med omdöme och mycket att förlora på att inte vara det. Och det är ingen dålig anledning att vara snäll – för vi vinner på det själva. Faktiskt är detta en riktigt BRA anledning.

Helen Keller,

”Jag längtar efter att få utföra en stor och ädel uppgift, men det är min främsta plikt att fullgöra små uppgifter som om de vore stora och ädla”

Och så utdrag ur boken

”Det är inte meningen att vi alla ska bygga en stor stad eller plantera en skog eller skriva en opera som uruppförs på Metropolitan i New York. Det är inte meningen att vi alla ska bli internationella stjärnor som miljontals människor känner till och har som idoler. Eller Nobelpristagare. Eller olympiska guldmedaljörer. Det är inte heller så att människor som blir berömda alltid upplever sin tillvaro som meningsfull.

Livet är oändligt rikt och meningsfullt. Problemet är att vi ofta har så bråttom att vi inte hinner uppleva allt det viktiga som vi möter och allt det meningsfulla som vi gör. Det är inte alltid vi ser hur mycket vi kan göra som är meningsfullt och viktigt. Därför måste vi stanna upp och se oss omkring för att upptäcka just detta. Vi måste sträva efter den där speciella känslan av mening.

Ibland berättar svårt sjuka patienter om hur meningsfullt de upplever att livet är, när de inte har så långt kvar. De kan se meningen i en vacker dag, i fågelsången eller i det vardagliga mötet med en annan människa. Och det är ju så – mycket av det vi tar för givet innehåller stor mening och skönhet. Det är bara det att vi inte alltid har tid att se, lyssna och känna efter.

Hur finner man då det som för en själv är meningsfullt? Vi måste söka svaret inom oss själva och vi måste avsätta tid och kraft för detta sökande. Vi måste ge oss tid för reflektion. Ibland kan vi ha mycket att vinna på att söka råd av våra medmänniskor och få en möjlighet till gemensam reflektion. En annan människas perspektiv kan vara förlösande i en situation där vi känner att vi ensamma inte förmår. /…/

Men det är inte alltid som vi behöver reflektera tillsammans med andra. Ibland kan vi behöva ge oss tid att vara ensamma med oss själva. I det kollektiva samhället som vi lever idag är det sällan som vi får tid för oss själva – tid att reflektera, möts oss själva och ställa oss frågorna vem vi är, vart vi är på väg och varför.”

En toalettvägg har stoltserat med citatet,

”Jag har aldrig träffat någon som på dödsbädden önskat att han hade tillbringat mer tid på jobbet”

Är vi snälla för att det ger oss en härlig berusning egoitiskt sett, eller är vi det för att vi tycker om att hjälpa andra människor, altruistiskt sett?

I den förrförra boken jag läste, ”Hur ska vi leva?” av Peter Singer så menade han att vi bara kan vara snälla altruistiskt genom att gå med i någon förening som har en strävan efter att göra människors plats här på jorden lättare och bättre. Men i denna ”Konsten att vara snäll” så kringgår författaren problemet genom att säga att motivet bakom handlingen inte är det viktigaste, utan handlingen i sig. Stefan Einhorn är helt emot ordstävet ”det är tanken som räknas”, vilket kan jag besvära mig lite. Bara för att ordspråket inte stämmer in i hans teorier i just detta enskilda fall, måste han då knyckla ihop det och kasta det i papperskorgen? Det förstör inte på något sätt hans argument, men jag tyckte bara att det låter lite märkligt. I varje fall Einhorn menar att det inte spelar någon skillnad om man är snäll egoistiskt eller altruistiskt sett, det får ända Einhorns eftersträvnadsvärda effekt, att gör gott och kommer få tillbaka det av vår omvärld. Jag vet att jag är rädd för att ge författare kritik, och det borde jag bli bättre på, men jag gillar den här boken. Lovar att återkomma med en utförligare recension snart.

Det finns säkert skivor jag glömt och som jag kommer ångra i efterhand att jag inte lade till, men detta får duga tills vidare. Mycket nöje!

Leverage – Tides
Spock’s Beard – Spock’s Beard
Felony – First Works
Zeno – Runaway To The Gods
Paul Stanley – Live To Win
Iron Maiden – A Matter of Life And Death
Amorphis – Eclipse
Brother Firetribe – False Metal
House Of Lords – World Upside Down
Mind’s Eye – Walking On H20
A.C.T. – Silence
GPS – Window To The Soul
Lunatica - The Edge of infinity
Shooting Star – Circles
Memfis – The Wind-Up
Mastodon – Blood Mountain
Dissection – Reinkaos
Darkthrone – The Cult Is Alive
Street Talk – V
Mustasch – Parasite
Vanden Plas – Christ0
Saga – Trust
Toto – Falling In Between
Pretty Maids – Wake Up To The Real World
Wetton/Downes – Icon II: Rubicon
Falconer – Northwind
Suidakra – Caledonia
Dream Evil – United
Lamb Of God – Sacrament
Riot – Army Of One
Amon Amarth - With Oden On Our Side
Priestess - Hello Master
Ten - The Twilight Chronicles
Fair Warning – Brother’s Keeper
Survivor – Reach
Harms Way – Oxytocin
Wolf – The Black Flame
Satyricon - Now, Diabolical
Cloudscape - Crimson Skies
Lordi - The Arockalypse
Liv Kristine - Enter My Religion
Sodom - Sodom
Tyr - Eric The Red
In Flames - Come Clarity
Deathstars - Termination Bliss
Into Eternity - The Scattering Of Ashes
Seventh Wonder – Waiting In The Wings
Slamer – Nowhere Land
Michael Bormann – Conspiracy
Final Frontier – Freelight
Europe - Secret Society
Thunder - Robert Johnson's Tombstone
Michael Harris – Orchestrate
Dragonforce – Inhuman Rampage
Sabaton Attero – Dominatus
Speaking To Stones – Speaking To Stones

Ja, ja säger då det. P3 måste ha lika bred smak som Per Harrysson är bred efter ett julbord. Såhär när julen är annalkande så drar de sig inte för att spela Yellowmans ”We wish you a reggae” Christmas. Kan man höra den dängan på någon annan radiokanal?

Kvällen har ägnats till fullo åt min teaterapa till bror och hans lilla julevangelium såhär den 20:e december. Pjäsen börjar med att öronskärande sirener hörs och när man sedan ser Tomteligan(vilka ger Tomten & co dåligt rykte) förstår man att det inte var glassbilen som nyss körde förbi. Ligan består av ett stycke matgirig och kaloribugande tomte, en infantil en som språkmässigt inte gått förbi 6-årsåldern, en tomtefar som aldrig kan få nog att smällar av alla de sorter, och så bror min, Jesús [Zschesuzz] som gör allt pjäsen igenom att få sin horisontella kind of njutning. Skurkarna behöver kvickt ett ställe att gömma bytet till dess att farbror blå lugnat ner sig, och efter de flesta alternativen har uteslutits så finner de ett kloster. Pö-k-bo-kl-ost-ret, som den kvasianalfabetiske högsta hönset läser. Är de ett nunnekloster så är de lika med förlorade, men kanske kan de ha turen på deras sida och klostret de står framför kan vara fyllt med munkar. Det visar sig att turen inte alls är på deras sida och när abbedissan öppnar dörren, med hela abstinensstinna nunnekåren(som bland annat består av två bortirrade – både i skallen och orienteringsmässigt – blondiner som tror sig hamnat på ett rekreeringshem, två mörka nunnor, en lakonisk nunna som manifesterar sina repliker i form av skyltar i skön ”The Vicar of Dibley”-anda och en som fått för sig att tala alldeles för högt upp i näsan) bakom sig, och ser till sin fasa att det är personer av det där farliga, orena, andra könet som ber om en plats att stanna till morgonen.

Ridån är satt och plötsligt så börjar saker pyra i det en gång så mansfria nunneklostret. Under resans gång så skämtas det frisk med överdrivet kaloriintag, sex, spanjorer, blondiner, Jesus(speciellt då blondinerna fått massage av min heshalsade och överdrivet spansktalande bror och de sitter och förundras över att all massage nuförtiden görs i naket tillstånd, och de såklart blir helt förvirrade då flera andra nunnor också säger sig ha fått besök av Chezuss), munkar och nunnor, kyskhetslöften, abbedissor och deras latenta bondangeläggning, syndernas förlåtelse, julen i allmänt, munkar(både de man stoppar i munnen och de som man vill stoppa upp så fort man hör dem nämna kyskhetslöften) och Sankt Nikolausordern(som tomteligan förtvivlat försöker övertyga nunnorna att de egentligen är!).

Ho, ho, ho och hela evenemanget fick man sig serverat gratis också. Det är alltför snällt. Om ni är intresserade kan alla snälla få ett smakprov av DVD:n som kommer att komma ut efter jul :)

Vet ni vad som kille ibland saknar när jag ska gå ut och göra något ärende? Väskor. Eller det behöver inte vara väskor, men i varje fall något som man kan stoppa onödiga prylar i. Vi killar använder inte väskor på samma naturliga vis som vissa tjejer slänger sina prydliga Gauchoväskor över axeln, eller tokken därna extremt små varianter, typ, aftonväska där vissa tjejer kan proppa ner oanade mängder grannlåt. I varje fall, vi killar har inte ett väskmode på samma sätt som ni kvinnor har det. Vilket gör att ska man ha med sig en bok och sin lillasyrras handskar – som när jag skulle till hennes avslutningsmiddag idag – så har jag inget att bära det i. Det fick bli en nödlösning – en sådan Coopkasse som varje modemedveten A-langares har nuförtiden – och det ser inte snyggt ut. Vanligtvis så brukar jag ha min ryggsäck vart jag än går, det bidrar till att ge mig det där nedtryckta, blyga, inte-ta-mer-plats-än-nödvändigt utseenden which I go after, det kändes aningen överdrivet. Varje gång man går på konsert blir det att stoppa fickorna fulla med mobiltelefon, nycklar, öronproppar och plånbok. Då är alla mina fyra fickor upptagna och jag kan inte ta med mig mer. Visst är det positivt om jag håller allt jag tar med mig till ett minimum, men har vi verkligen inte uppfunnit något bättre än väskor? Eller är det bara jag som är opraktisk och inte behöver the beauty with purses?
Finns killväskor, finns magväskor, men näää… that’s not me.

Behöver hjälp och kommentarer tack!

Det blev inget partajande hos Jeanette i Torsdag, men likväl fick jag äta mig mätt, stoppades på med en massa grunkomojänger både julpynt och så allas julklappar från familjen Tengvall. Min brorsas gamla och trånga fingervantar – som han inte använder längre och som jag tillfälligtvis brukar – blev utbytta mot ett par läderhandskar á la skurkhandskar i svenska dokusåpor typen Rederiet och Tre Kronor. Sedan gav hon mig mikromat och så bautabillig pasta med tillhörande såser. Så om jag inte skulle klara mig till julafton förr, så gör jag det garanterat nu. Jeanette följde mig till busshållplatsen innan hon skulle hem och göra i ordning för festen, och då upptäckte vi att min syrras och min brorsas båda julklappar hade varit för blöta så att pappret gått upp – för er som inte har gjort ullvantar någon gång så för att ge dem den där smått noppiga men ack så fluffiga utseendet måste man rugga dem. Och de hade inte torkat sedan ruggbehandlingen så nu ska jag till Jeanette på onsdag istället och plocka upp de sista julklapparna. Där bjuds jag på mat – yes, behöver köpa ännu mindre mat tills jul – och då tänker jag även ge Jeanette & co. samt Mormor och Börje deras presenter. Har som ni kanske märkt vänligt kärv ekonomi och då är det tur att man ska vara så bra på att rita julkort. Inte för att jag kommer upp i min brors nivå – han är familjens konstnär och ta efter gammelmormor, jag är familjens författare och ska väl ta över farfar som skriver sina memoarer :P – men jag kan måla riktigt snygga julkort. Vad mycket skryt det blev här plötsligt…

På tisdag innan jag ska till Jeanette så blir det uppenbarligen avslutningsmiddag på Carolinas skola – ännu en dag då jag inte behöver *THUD* Aj… vad gjorde du så för?
Sedan så var det så länge sedan jag var min fadersgubbens min så jag ska nog åka till dem dan före dopparedan och smaka på stämningen – kanske även på en del andra… *höjer klubban* ok, ok, jag ska inte säga något mer om det. Jag lovar!

Först tänkte jag hålla seriositetsnivån väldigt hög och göra en fempunktslista där jag listar de 5 kunskapsområden som jag är mest intresserad av/kunskapstörstar mest efter. Vi går helt enkelt vidare till listan:

1.   Filosofi
2.   Vetenskap
3.   Psykologi
4.   Religion
5.   

Åååh, vad femman blev svår då. Vet att jag inte ska sätta in något område när jag är såhär osäker, men… något område borde i varje fall få STÄLLFÖRETRÄDA, det tycka ja. Sedan ska man inte ska ta ordningen som om den vore inhuggen i sten och oföränderlig, lika fast och extremt självklar som vissa naturlagar anses vara. Alla områden får igång mig… på sitt eget specifika sätt. Ja,

5.   Teknik

Sådärja… Är inte så värst bra på teknik men… det finns en strävan hos mig.

Slumpvis får man reda på att konserten idag är inställd. Är grymt besviken av två anledningar. Den ena är att mina förväntningar för denna proggafton har varit skyhöga och detta speciellt eftersom så bra band skulle spela. Förförbandet Seventh Wonder har blivit en av mina under decembermånad mest spelade skivorna hos mig, Cloudscape behöver inte nämnas, too good to be true, och så Pagans Mind. Usch så bra det hade kunnat bli!
Den andra anledningen är att biljettköparna i Stockholmsregionen verkar väldigt få. Varför finns det inte större support för dessa band? Det finns det säkert, men folk hade antagligen köpt upp sina pengar under skivmässan eller till julklappar(både till sig själv förstås, och till sina närmaste). Nej, det här var inte roligt.

Får hoppas Elin får en trevlig teaterföreställning istället, dränka sorgerna i en massa asskön musik, gå och få tillbaka mina biljettpengar och för dem köpa mig en tröstskiva – förutom denna förstås http://www.tradera.com/auction/auction.aspx?aid=36771438 och så en härlig kinadyngasväng med grabbarna grus.

Och så slutar jag inlägget med en uppmaning till Stockholms alla proggfans. Jag vet att ni finns därute, gör inte mig och banden besvikna nästa gång, ok? Det är i stort sett redan omöjligt att få hit AOR-band, men snälla låt mig fåsse progressiva band istället!

Bokens tre sista sidor

”I ett samhälle där den materiella egennyttans snäva målsättning är normbildande, är omvändningen till ett etiskt synsätt mer radikalt än vad många inser. I jämförelse med behoven hos de människor som svälter i Somalia, förbleknar lusten att prova fina franska viner till ingenting. När man tänker på de fastspända försökskaninerna som får schampo droppat i sina ögon, blir en bättre schampoprodukt ett ovärdigt mål. Bevarandet av gamla skogar borde överskugga vår lust att använda pappersnäsdukar. En etisk livssyn hindrar inte att man har roligt och njuter av mat och vin, men den påverkar vår känsla för vad som är viktigt. De ansträngningar och kostnader som man är beredd att satsa på att köpa modekläder, det ändlösa jagandet efter allt mer raffinerade gastronomiska njutningar, de häpnadsväckande extrakostnader som utmärker prestigebilsmarknaden från marknaden med bilen för den som bara vill kunna transporteras från A till B – allt det här får förvridna proportioner för människor som kan skifta perspektiv tillräckligt länge för att, åtminstone för en stund, själva kliva ut ur strålkastarljuset. Om en högre etiskt medvetenhet skulle spridas, kommer den att i högsta grad förändra det samhälle vi lever i.

Vi kan inte förvänta oss att den här högre etiska medvetenheten ska bli universell. Det kommer alltid att finnas människor som inte bryr sig om någon eller något, inte ens sig själva. Det kommer alltid att finnas andra, fler till antalet och mer beräknande, som tjänar pengar på att utnyttja andra, i synnerhet de fattiga och svaga. Vi har inte råd att vänta på den vackra dag då alla kommer att leva i fred och harmoni med varandra. Den mänskliga naturen ser inte ut så för närvarande, och det finns ingenting som tyder på att den kommer att förändras tillräckligt genomgripande i den överblickbara framtiden (denna bok skrevs -98 så den har sina år…). Eftersom det förnuftiga tänkandet inte ensamt räcker till för att lösa motsättningar mellan egennyttan och etiken, är det inte troligt att rationella argument kan få alla att handla etiskt. Även om det förnuftiga tänkandet kunde leda oss vidare, skulle vi ändå tvingas konfronteras med en verklig värld där många människor är långt ifrån benägna att handla enligt några som helst förnuftsmässiga linjer, inte ens enligt grymt egennyttiga sådana. Under lång tid framöver kommer världen således att förbli en svår plats att leva i.

Ändå är vi delaktiga i den här världen och det finns ett desperat behov av att göra någonting NU åt de förhållanden som människor lever i och dör i, och att undvika både social och ekologisk katastrof. Vi har inte tid att inrikta vårt tänkande på möjligheten av en avlägsen framtida utopi. Alltför många människor och djur lider idag, skogarna avverkas alltför snabbt, vi har fortfarande ingen kontroll över befolkningstillväxten, och som vi såg i kapitel 3, riskerar 46 miljoner människor bara i Nil- och Bengalendeltana att förlora både sina liv och sina hem om vi inte snabbt får ner de gasutsläpp som orsakar drivhuseffekten. Vi kan inte heller vänta på att regeringarna ska genomdriva de nödvändiga förändringarna. Det ligger inte i politikers intressen att angripa de grundläggande värderingarna i det samhället som de har valts att leda. Om 10 procent av befolkningen skulle tillägna sig en medveten etisk syn på livet och handla i enlighet med den synen, skulle följdverkningarna bli större än vid något regimskifte. Skillnaden mellan en etisk och en självisk syn på tillvaron är mer grundläggande än skillnaden mellan den politik som förs av höger- respektive vänsterblock.

Vi måste ta första steget. Vi måste väcka liv i tanken att det att leva etiskt är ett realistiskt och livskraftigt alternativ till dagens dominerande materialistiska egennytta. Om många kritiska människor med nya prioriteringar skulle komma fram under nästa decennium, och om det gick bra för dessa människor, på alla sätt och vis – om deras samarbete gav dem ömsesidiga fördelar, om de fann lycka och tillfredställelse i sina liv – då skulle denna etiska inställning spridas, och konflikten mellan etik och egennytta skulle kunna övervinnas, inte enbart genom abstrakt förnuftsmässig tänkande, utan genom att man tar till sig etiska ideal som en praktisk livsstil, och därmed visar att den fungerar psykologiskt, socialt och ekologiskt.

Alla kan bli delaktiga i denna kritiska massrörelse som ger oss en chans att förbättra världen innan det är för sent. Du kan tänka över dina mål och fundera på vad du gör med ditt liv. Om din nuvarande livsstil inte håller måttet inför en opartisk värdering, kan du förändra den. Det kan betyda att du måste byta arbete, sälja ditt hus och börja arbeta för en frivilligorganisation i Indien. Oftare betyder dock ett engagemang för en etisk livsstil en gradvis men långtgående evolution i den egna livsstilen och hur man ser på sin plats i världsalltet. Du kommer att intressera dig för fler frågor, och märka att du får en annan inriktning. Om du blir verkligt engagerad, kommer pengar och status inte längre att vara lika viktiga. Från ditt nya perspektiv kommer världen att se annorlunda ut. En sak är klar: du kommer att ha massor av meningsfulla saker att göra. Du kommer inte att bli uttråkad, eller gå otillfredsställd genom livet.

Viktigast av allt är att du kommer att veta att du inte har levt och dött för ingenting, för du kommer att ingå i den stora tradition som formats av dem som har regerat på allt lidande genom att försöka göra världen till en bättre hemvist för oss alla.”

Det vore inte objektivt nog om vi inte gav lite rum för en stunds kritik.

Singers ståndpunkt har kritiserats hårt av flera olika grupper som anser den vara en attack mot människans värdighet. Kritiken kommer bland annat från religiösa grupper och grupper som företräder handikappade. De hävdar bland annat att Singer inte är i position att bedöma livskvaliteten hos handikappade. Ståndpunkten har också jämförts med de mord som dem nazisterna utförde på människor som enligt dem hade "ovärdiga liv", och hans föreläsningar har vid flera tillfällen störts. Somliga hävdar att Singers utilitaristiska idéer leder till eugenik - ofta grundas dessa anklagelser på en annan tolkning av utilitarismen än den Singer och andra utilitaristiska författare har (till exempel Jeremy Bentham, John Stuart Mill, Henry Sidgwick och R M Hare). Singers grundläggande principer delas med dessa filosofer, men hans slutsatser inom kontroversiella områden som abort, barmhärtighetsmord och spädbarnsmord är till skillnad från dessa filosofers inte inlindade i förskönande omskrivningar. Detta är ett av skälen till varför just hans arbete dragit till sig så mycket uppmärksamhet.
Förespråkare för andra etiska synsätt, som deontologi och dygdetik, använder Singers arbete som ammunition mot utilitarismen. De hävdar att hans slutsatser är bevis i sig själv att ett konsekvent etiskt synsätt leder till eugenik, spädbarnsmord och till och med försvar av tortyr under vissa omständigheter.
När Singers mamma drabbades av alzheimers fick Singer erfara hur svåra dessa filosofiska frågor kunde vara i praktiken. Enligt Singers synsätt fick nämligen sjukdomen henne att bli en ickemänniska. Trots detta gav han henne inte dödshjälp, med motiveringen att det var "annorlunda" när det gällde någon man kände och älskade. Fortfarande hävdar Singer att dödshjälp är försvarbart under specifika omständigheter, många kallar honom på grund av detta en hycklare. Singer skiljer dock på frivilliga och ofrivilliga barmhärtighetsmord. Då hans mamma inte kunde ge sitt samtycke i frågan om dödshjälp skulle det hamna under kategorin ofrivilliga barmhärtighetsmord. Dessa två hamnar under olika rubriker och behandlas filosofiskt olika i Praktisk etik. Varken han eller hans anhängare skiljer på mammans oförmögenhet och oförmögenheten hos ett gravt handikappat barn att ge sitt medgivande, men det bör noteras att Singer aldrig har argumenterat för att en ickemänniska som inte lider måste dödas – bara att det skulle vara moraliskt försvarbart att göra så.

Hmm, om vi måste hitta ett högre ändamål för oss, räcker det då inte med att jag köper materiella varor och detta kommer sedan att tanka hela samhällsapparaten och få dess kugghjul att fortsätta snurra?

Haha, Singer skulle flippa ur om han hörde det argumentet :)

Nästa bok: Handbok i konsten att vara social

Om en person i en medelsålderskris är med och leker kurragömma, blir han då automatiskt diskvalificierad för att han inte kan hitta sig själv? :)

Hohoho, den här boken bara fortsätter att komma med tänkvärda saker. Påbörja diskutionen med denna mening

"Hur vi skulle kunna finna någon mening i våra liv om allt lidande som kunde undvikas hade eliminerats?"

"Om vi ska kunna hitta någon mening i våra liv genom att arbeta för ett ändamål, måste det ändamålet, som Bly påpekar, vara ett transcendent ändamål, dvs. ett ändamål som når bortom det egna jagets begränsningar. Det finns många sådana ändamål. Fotbollsspelare får ständigt höra att klubben är större än individerna; det gäller också anställda på företag, särskilt sådana som arbetar för företag som söker höja grupplojaliteten med hjälp av sånger, slogans och sociala aktiviteter, på det japanska sättet. Att stödja sin egen "Maffiafamilj" är att vara delaktig i ett ändamål som är större än jaget. Så är det också att vara medlem i en religiös kult, eller i nazistpartiet. Så är det även när man arbetar mot orättvisor och exploatering i någon form, som Marra James och Wayne Bauer, bland många andra har gjort. Det råder inget tvivel om att ett engagemang för vart och ett av dessa ändamål för en del människor kan innebära att de hittar en mening med tillvaron och upplever en känsla av tillfredställelse."

Detta handlar om hedonismens paradox, my dear friends:

"Hedonisten är helt inriktad på att söka njutning; men de som medvetet ger sig ut för att söka njutning hittar den sällan, utom möjligen som hastigast"

Och F.H. Bradley ansöker om plats i min blogg och jag ger sjävklart filosofen allt de rum han behöver. Hans åsikter angående njutning låter såhär:

"Njutningar är förgängliga. Man upplever en, och den intensiva självkänslan tillkännager tillfredställelse. När den är över är vi inte längre tillfredställda.. en ny njutning och ännu en ger oss det vi vill ha; vi är fortfarande ivriga och tillitsfulla, tills känsloflödet stillat sig, och när det har hänt finns ingenting kvar. Vi är tillbaka där vi började, i jakten på lyckan; och vi har inte hittat oss själva, och vi är inte tillfredställda.Det här är allmänt känt, och det är den praktiska vederläggningen av hedonismen, eller av sökandet efter lyckan i njutningar."

"Den som har ett varför att leva för, kan utstå nästan varje hur"

Usch ja... Nietzsche visste hur man skulle slänga ur sig etsande citat i tid och otid =)

Varför ska all text och textremsor som visas på film visas i bara ett fåtal sekunder så att man inte hinner uppfatta det? Visst är det en text som spelar större roll i filmen än den där statiststädaren med ölmage så kommer texten att endera visas ett flertal gånger så att man får flera chanser att se texten eller så säger någon av rollpersonerna texten så att du kan fylla i de bokstäverna du inte hann läsa. Men ändå, det är så små detaljer som för oss cineaster kan skilja en film med betyg 4, från en mästerrulle på så höga betyg som betyg 5(Med för höga betygskalor som ända upp till 100 är för många siffror att ge ett korrekt svar på, och betygsättningen blir ändå 66%, 79%, 82%, 98%). Svaret kan finnas i att regissören vill få tittarna att se om filmen igen och igen, vilket är en trevlig om än högst irriterande svar. Eller ska dagens filmer gå i ett sådant högt tempo(titta bara tillbaka på 2000-talets filmer, vi tycker redan de går i snigel-på-en-tjärig-pinne-takt) att de inte har råd att ge en text fler sekunder? Jag menar, det är inte 15-minutes of fame vi talar om här, och texten skulle ha problem med att sno huvudpersonernas rampljus!
Har ni flera galna idéer? Kluttra ner den bland mina kommentarer!
Därför är jag så lycklig med att ha sett mina senaste filmer på datorn i programmet VLC Media Player, där så fort jag ser en textremsa(eller annat till exempel ögongodis) trycker på mellanslag. Visst du kan göra det lika enkelt med din fjärrkontroll i handen, bara millimeter behöver du flytta tummen på fjärrkontrollen, och än så länge är min TV-skärm bättre än min dataskärm, men inte så mycket längre. Hmm, nu när TV:n och datorn konvergerar ska man ha en dataskärm och använda som både och eller en TV-skärm? Blir nog priset som avgör där tror jag…

En annan sak som irriterar mig är när det antingen är när det på film är natt, allmänt mörkt eller bara en brist på lampor. Då tänker jag alltid att det är mig det är fel på som inte ser något i allt mörker, eller så har jag en fel version av filmen där ljuset är för mörkt(de värsta filmerna är såklart de svartvita, när nattscenerna blir kolsvarta). Hur gör ni?

Idag har jag sett två filmer som både hade med WW2 – finns det någon annan period som är så uttjatad som denna? – att göra. Das Untergang och så The Wave. Båda ska ses om ni inte redan gjort det!

Skyfire – Spectral (Skivan är utmärkt balanserad vad gäller dygnbrutalitet och söta och gulliga melodier. I jämförelse med liknande band som Children of Bodom, så har dessa skruvat upp volymen på keyboarden och hade de inte varit för det urgulliga klingandet så hade jag inte klarat av den råsnabba approachen. Det enda tråkiga är att deras 2006:års skiva inte har släppt för de letar ett distributionsbolag. Men skivan är färdig att konsumeras, så jag föreslår att vi väntar lite till(när folk klagar på att band tar lång tid sig när de komponerar sin musik, då tycker jag vi ska ta Paul Stanley som extremexempel. Mellans hans båda två soloskivor han släppt har mellantiden blivit sammanlagt: 28 år. Några fler år än David Gilmours 22 år. Ni som har längre år på artister får gärna meddela dem) och får de inge skivbolag så försök att ge ut dem själva. De kanske inte har tillräcklig ekonomi, men de kan ge ut den först i 1000 exemplar och sedan använda pengarna från vinsten att ge ut en ny omgång 1000? What do you think of it? För cd:n kommer inte att ha problem att säljas. Make love with ”Conjuring of the Thoughts” och ”Effusion of Strength”)

Åååh ja, måste tipsa om “Världens Modernaste Land” med språkkåte Fredrik Lindström – is he tall or what? Och han är sådär överdrivit snäll också, en sådan där pöjk som inte gör en fluga förnär utan istället klappar den försiktigt och säger ”Ordet fluga kommer från det yngre fornsvenska flauyguie, som sedan under äldre nysvenska blev till flugue…”(jag är högst ironiskt)
Har man läst om Sverige på en nationskurs under vårterminen så blir programmet extra trevligt. Men så är man författare och ska gilla ord så det gör hela programmet extra bra som att rulla sådana stora kanelbullar man köper i bagerier och i affärer i pärlsocker, eller att strö riven ost över spagetti och köttbullar. Hmm, hela programmet har en vinjett som är en sådan där skitdålig låt men en sångare vars sångpedagog säkert misslyckades kolossalt och fick byta jobb till korvförsäljare, men den fastnar som… hundbajs under skosulan? There’s still a long way to a good simile.

I Vetenskapsmagasinets senaste avsnitt så hade de som teori att bara vi i Sverige la på en extra 75 öre på våra 20 mest köpa läkemedel så kunde vi få ihop 309 miljoner i amerikanska mean green US dollar, vilket gör att vi kan förhindra att 35000 personer i Afrika dukar under i AIDS/HIV och i skuggan av det en ny multiresistent form av TBC. Det framkom i programmet att det redan fanns ett liknande projekt av Astra Zeneca, och jag måste säga att det bara är ett populärvetenskapligt program och Illustrerad Vetenskap är ett praktexempel på hur fel en sådan populistisk syn på vetenskapen blir. Men ändå, de fick med sig på många läkemedelschefer på läkarmässan och jag hoppas att det kan bli något mer än bara ett program. Kritik som kan man rikta mot dem är att om vi skulle rädda fler människor så skulle jorden verkligen börja lida av överbefolkningen, och i enlighet med Darwinismen så måste de svaga gallras ut. Jag gillar inte Darwinismen, gillar inte en strikt biologisk förklaring av människan – den bok jag läser just nu ”Hur ska vi leva?” håller på och ge förklaringar till varför människan är altruistiskt fast inte men den biologiska reproduktionsintentionen i centrum, jag återkommer när jag läst klart boken. Mitt låga betyg på filmen ”Altered States”, vilken mer eller mindre är en biologs våta dröm på samma sätt som ”Apollo 13”(vilken jag måste se) är en civilingenjörs våta dröm – du ska kunna räkna muttrarna och se att de stämmer exakt överens med en originalkopia av skeppets interiör.
En liten parentes till den filmen, rollfiguren Arthur Rosenberg, minde mycket om den bästa historieläraren jag haft Lars Björlin. Min motivering är att han använde sig av ett liknande språk som jag använder, istället för det prettofackspråk som beigea historielärare använder sig av, och han hade en egenskap som jag tycker är utrotningshotat i vår värld – han blir precis som farmor alldeles till sig när han tittar på nyheter och skräckfilmer skulle han aldrig tänka sig att se. Visst ett av hans största intressen är krig, och så värst klen är han egentligen inte, och jag tror säkert att min farmor också tycker det är kittlande att se på sånt som chockerar och skrämmer henne – det förbjudnas härlighet. Men ändå, när han berättade om mordet på den ryske presidenten som fått en ishacka i sig när vi läste om Kalla Kriget – tänker inte skämta något om cold-blooded killers här inte! – så såg han ansträngd ut. Poor thing! : )
Jag vill så gärna se att människan är så mycket mer än bara en mekanisk maskin som man ska kunna förklara biologiskt, vi är för komplexa för att placeras in i den mallen. På samma sätt som att jag inte gillar för mekaniska förklaringsmodeller av kommunikation mellan människorna, och att jag inte tycker om determinism(även fast det säkert är så att vi inte har en fri vilja, just my luck) så gillar jag inte biologiska förklaringsmodeller heller. Och jag kan inte tänka mig att vi är strikt biologiska, det gör mig så rädd. Men bara för jag är rädd är knappt ett argument till att vi inte kan söka det adekvata svaret i biologin, fast som ett svar till kritiken med överbefolkningen svarar jag såhär ”Okej, problemet med överbefolkning blir ett faktum om vi räddar en stor del av Afrikas befolkning, men hellre att de gallras bort på ett annat mer barmhärtigt sätt än att de dör av sjukdomar och epidemier.

Tänkte att ni skulle få en smakbit på Gibsons berättarröst. Om det faller er i smaken vill jag vidarebefordra er till denna sida http://www.williamgibsonbooks.com/blog/archive.asp, där han har lagt ut smakprov från hans kommande bok som kommer ut nästa år, Spook Country.

”Gommen i hans mun delade sig utan smärta och släppte in små rötter som lindade sig runt tungan, hungrande efter den blå smaken för att föda kristallskogarna i hans ögon, skogar som pressade upp mot den gröna kupolen, pressade och mötte motstånd, spred sig och växte nedåt och fyllde T-A:s universum, ner i de väntande olyckliga förorterna till den stad som var Tessier-Ashpools hjärna.”

”Ett utbrott av franska från ett bord intill tilldrog sig hans uppmärksamhet: de gyllenbruna ungdomarna han hade sett glidflyga över floddiset kvällen innan. Nu såg han att deras solbränna var ojämn, en schabloneffekt som åstadkommits med hjälp av selektiv melaninförstärkning, flerdubbla skiftningar som överlappade varandra i rätlinjiga mönster och följde och framhävde deras muskler; flickans små hårda bröst, den ena pojkens handled som vilade på bordets vita skiva.”

Visst språket har sina begränsningar det vet vi alla, men just i Gibsons roman så känner man att av det där extra mycket. Han försöker på sitt oerhört snygga, sköna och originella att förklara sitt Matrixliknande universum(till alla som tror att Gibson var föregångaren till Matrix så kan jag säga att ni har fel. Visst om de tvista de lärde ständigt men den som man nu säger började hela Matrixuniversumet var Doctor Who-berättelsen ”The Deadly Assassin”. Borde nästan se den, och så måste Neuromancer bli film. Enligt Gibson själv så är det bara en som platsar som regissör till hans film för att kunna fånga den där speciella känslan, ingen mindre än Chris Cunningham. Tänker också se på de två filmerna som gjorts av hans böcker ”Johnny Mnemonic”(som jag sett när jag var liten, men förstod nada av den. Molly från Neuromancer är med i den!) och ”New Rose Hotel”) men hur han än gör det så kommer han inte förbi ordens barriärer. Nej, vissa saker måste förklaras närmare med bilder.

Det är inte ofta – läs aldrig – som jag och Staffan förstår varandra, och jag tror nog att många skulle hålla med mig när jag säger att föreläsningen idag förstod man mer än vanligt av. Han hade inte ändrat sitt språkbruk någe vidare och hans teorier var lika djupa och ömsom svårförståeliga ömsom kryptiska som förut, nej det som gjorde det hela enklare var nog att hans exempel var mera down to earth än de någonsin varit förut. Föreläsningen handlade om postmodernismen och då de oftast – även fast idétraditionen är så mycket mer än bara surrealistiska konstverk – brukar exemplifieras och ha konstvärlden som utgångspunkt så gjorde det att det blev enklare att förstå. Nu förstod jag inte allt till fullo, men jag kände att var där och nafsade på svaren många gånger – ibland till och med nuddade jag vid det.

Nu kommer anledningen till att jag skrev detta blogginlägg: Baudrillard. Jean Baudrillard(alltså bara Jean Baudrillard, inte Baudrillard Jean Baudrillard), en postmodernistisk tänkare, kulturteorist, filosof och så mycket mer. Ska också vara en fotograf, men det hör inte hit. Det viktiga är hans huvudtes vilket kan exemplifieras på tydligast sätt när han skrev sin kommentar innan, under och efter Gulfkriget. Gulfkriget som vi alla vet är kriget som många anser inte var ett konventionellt krig, det var amerikanskt mediejippo. Enligt Baudrillard så säger han att kriget aldrig har ägt rum, det enda stället på vilket de ägde rum var på TV-skärmarna. Det var ett krig skapat av medier, för medier, till medier eller till folket? Tål att klura på.

Baudrillard kan styrka sitt argument ännu mer när det visar sig att alla reportrar och onthespot-reportage är fejk. Det som verkligen händer är att reportrarna sitter framför tv-skärmarna och följer kriget, precis som alla andra. Ja, ni…

Baudrillard menar gränsen mellan verklighet och overklighet har suddats ut och det visade sig så snyggt just i Gulfkriget. Inträffade det, eller var det som Baudrillard säger något som aldrig har ägt rum?

Och just att han är en sådan ytterlighetsmänniska, att han har teser och skriver om Gulfkriget och flygplanen som med sina nosar flög rätt in i World Trade Center, som får folk att bli provocerade, när han egentligen bara fortsätter att följa sin teori om att det är medievärlden vi sitter och tittar på, inte den reella. Det är en så härlig person : )

Det stämmer mycket väl överens med min nuvarande åsikt angående medierna. Fuglesangs uppskjutning var inte en bit historia som skrevs, det var och kommer för alltid bli i enlighet med Baudrillard, en bit mediehistoria.

Hur många sekunder går det på ett ljusår?

Om en sköldpadda mister sitt skal, är den då naken eller hemlös?

Vad händer om man skrämmer sig halvt ihjäl två gånger?

Jo, angående mina digitalkanaler som jag i min enfald trodde inte fungerade korrekt. Ringde upp Comhem och efter en ändlös väntan(visst att Apoteket anses vara långsammare än en tai chi-lektion under vatten, men alla andra telefonväxlar man får vänta i? Diskutera vem som är värst!) då jag både hann borsta tänderna och rengöra dem med Plackers, så kom jag fram till en vänlig man. Men allt visade sig att det jag trodde var mina 130 kanaler var bara en förtitt de två första veckorna. Silly me! Så samtalet avslutades med att båda skrattandes la på luren – eller jag gjorde det, han kopplade in nästa samtal.

”Oj, vad mycket musik det blir” säger dem som läser min bok i syftet att vältra sig i mina problem och ”Den här bloggen har verkligen hittat sin nisch nu” säger ni som fått erat lystmäte. Jag säger som så att jag har legat efter alla nya skivor som släpps detta år, och även om ni tror att jag säger så varje år, så måste år 2006 vara det hittills svåraste året att ställa upp en lista kring årets bästa album, och nu därför har jag lite smått förtvivlat ägnat större delen av mina blogginlägg åt årets skivskörd. Som ni vet är min blogg ovanligt bred och jag lovar att jag alla ska få det de suktar efter, bara ni väntar. Inget är som väntans tider, det vet ni väl…

GPS – Window To The Soul (Ni kanske minns att det klickade mer än en gång, som en pistol med en tom patronhylsa, mellan mig och Asias sjätte album ”Aqua”? Och att jag ville påbörja en jakt efter denna för mig nya genre AOR/Doom. Här är albumet jag letat så länge efter. Hela albumet har precis allt som ett bra AOR-album bör äga: Trallvänliga melodislingor, intrikat och sådär ömsom progressivt gitarrspel, stämsång i mängder, klistriga textremsor och så givetvis keyboard. Vad jag tjatar om dessa keyboards men jag kan inte hjälpa att de börjar krypa under huden på mig när någon trycker ner valfri tangent. Också denna efterfrågade ingrediens: lugna, lååånga(känns som att alla stavar långa såhär nuförtiden. Så enkelt något originellt kan fördärvas) låtar. De låtarna som måste fastklistras i era hjärnor är: ”Window To The Soul”, ”Heaven Can Wait”, ”All My Life”.)

Brother Firetribe – False Metal (Bror Eldstam hälsar er välkomna med deras falska metal. Dock är sången eller någon av instrumenten långt ifrån falska, men visst får de poäng för att hela skivan brännmärker dig ända in i själen. Finskar igen, och jag undrar vad som är mest överraskande: att sångaren Pekka Ansio Heinos (nej, det är inte vår svenska Melodifestivalkonferencier) engelska är så fri från finska brytningar eller att japanen i The Savoy Truffle kan låta så sydstadsamerikansk? Hmm, det sistnämnda förtjänar nog en alldeles speciell plats på vinstpallen. Bror Eldstam är likt Leverage mycket kvalitativ finsk melodisk rock, som vi vet att grannländarna gör så himmelskt bra. Vet att jag tidigare klagade på Circus Maximus och dess strömlinjeformhet, och den här plattan kanske inte gör några exceptionella svängar och krumbukter på motorvägen utan bara lydigt kör i de enligt skyltarna bestämda 80 km. men de har ändå lyckats hitta genvägen till mitt hjärterum.)

Cozy Powell – Over The Top (Han dog för tidigt säger många, och visst kan man tycka det, men det var något med sättet på vilket han hanterade trumpinnarna. Mycket teknisk, men med tillräckligt med känsla i varje slag att han klarade av att balansera den subtila gungbrädan. Anledningen till att den gamla kultplattan finns med här är mestadels avslutningsspårets tillika titelspårets förtjänst. En symfonirockdänga som inte kan ta slut förrän Powell själv får ett hel avsnitt för sig själv att slå på trummorna med samma intensitet som ett tokken därna tivolispel man ska medels en för jobbet alltför stor hammare, slå in lite vett i snabba och irriterande mullvadar. En annars mycket svårfunnen platta som ni bör tjacka om den visar sig bakom en platta när ni letar bland skivbackarna)

Mind’s Eye – Walking on H20 (Ett sånt därt svenskt progressivt band som kämpar på i det lilla formatet. Bandet har säkert sin trogna skara fans som följer dem varje steg de tar, men vad gör att detta band inte är och trängs däruppe bland giganterna? Min inlyssning på dem är inte så stor, och detta är den första platta med dem som jag säga att jag lyssnat på från första till sista låten. Men de har en bra uppsättning(sångaren inge problem, mycket flyhänt keyboardist, resten av instrumentlistan finns det heller inget att racka ner på), och jag ser inte varför de inte slår igenom. Å andra sidan är det något alldeles visst med undergroundscenen. ”Flight Of The Annunnaki” är omöjligt att få ur skallen)

Circus Maximus – The 1th Chapter (Satt och tänkte på den norska proggmetallscenen, och de jag kunde rabbla upp efter att ha tjuvkikat ett antal gånger var Communic, Pagans Mind och så Circus Maximus. Det sistnämnda är väl mer i DT-stil och visst har man kryddat med Symphony X på sina ställen det råder det inge tvivel om. Men jag är än så länge inte imponerad. Sweden Rock bad mig kasta ett getöra på sångaren, Michael Eriksens, röst men jag är inte övertygad. Det hela känns ooriginellt, på ett sätt som jag inte gillar. Jag kan nosa till mig mainstream på sina ställen. Nej, ni har till nästa album på er att få min övertygelse grabbar!)

Falconer – Northwind (Kanske skulle Eriksen lyssna lite på svenska Mathias Blad? Hans röst är underbar och jag antar att de fans som gjorde korstecknet den dag då Karl Kristoffer Göbel tog över skutan, måste nu slå klackarna i taget av förtjusning. Musiken kan beskrivas som ett tyngre Jethro Tull, alltså folkmusiksmetall. Skivan är balanserat uppdelad i ett läger med ballader och en med inte dygnbrutala men för Falconer hårda spår. Solon är trevliga och det känns skivan igenom som att gruppen är samspelta, och jag tänker inte sia om att anledningen till att bandet är tillbaka på banan igen är Mathias Blads förtjänst eller ej. ”Faryland Fanfare” med en sektion inne i låten där Blad nästan enbart sjunger ord på l. Sånt vill jag höra mer av)

Slamer – Nowhere Land (Fyllde mina förväntningar, och mer därtill)

House of Lords – World Upside Down (Efter de dåliga recensionerna jag sett den fått förväntade jag mig något i den stilen, men det var bättre. Gitarrspelet är på topp)

Seventh Wonder (De gick från att vara ett band jag gnällde på för att de tagit Vindictivs plats, till att sätta sig på tåget som gick direkt till mitt hjärta. Sången är formidabel, det är mäkta tungt och i bakgrunden så klingar en synt på. Plattan liksom konserten den 16:e december rekommenderas varmt)

Arthur Schopenhauer sa en gång om flockmentalitet:

"There is no opinion, however absurd, which men will not readily embrace as soon as they can be brought to the conviction that it is generally adopted. /.../ They are like sheep following the bell-wether wherever he leads them. They would sooner die than think."

Jorden sägs vara mycket sjuk, jag ser framför mig en jord som har en ispåse på huvudet och en termometer i munnen där kvicksilvret är så högt att den praktiskt taget snart kan spricka glaset.

Det är dags att ta tag i klimatförändringsfrågan som blivit så oproportionerligt uppblåst – allt såklart i enlighet med det som medier gör allra bäst – och er vägledare ska belysa en sida i som inte riktigt fått sin erfordrade plats i medias övervakning.

1)   Det finns inga som helst bevis på att förändringarna ska vara antropogena(i Chrisitian-termer att människans hand ska ha något med det hela att göra).
2)   Tidningarnas charmfulla tabeller som de vill använda för att bestryka sina argument är en jämförelse mellan dagens temperaturklimat och ett från 1800-talet. Under en tid då vi hade en liten istid här, vilket gör att vi självklart får så höga utslag. En vettig människa skulle se på klimatskillnaden under en större tidsrymd och då kommer man att upptäcka att medeltempen har haft formen av en bergochdalbana genom i stort sett hela jordens utveckling. Skulle en brachiosaurus ha levt idag skulle den bland annat ha klagat på att vår temperatur är så mycket längre(eller så skulle den ha tagit en bit av ett trafikljus och undrat vad allt det där tutandet kom ifrån?)
3)   Koldioxidhalterna är inte så skyhöga som de påstås. Den graden av koldioxid som är gynnsamt för livet och jorden är runt 4 gånger högre än den nuvarande. Vi mäter idag upp så låga halter att det som vi egentligen ska se fram emot är att jorden mer eller mindre kommer likna en gigantisk snöboll. Vilket för övrigt är fallet om man ser till statistiken.
4)   Att vi idag har så mildra vintrar är mycket svårt att ge ett träffande svar på. Klimatet är ett ytterst intrikat och komplicerat system, och det är så många faktorer som sitter bakom styrspakarna att det är svårt att hitta i varje fall ett så enkelt svar som medierna så gärna vill ge. Det ska sägas att de flesta geovetare (geovetenskap är ett paraplybegrepp för studier av jordklotet, dess historia, fysiska förhållanden samt de processer som är verksamma i och på dess yta) är väldigt överens om att den antropogena påverkningsfaktorn är ytterst liten. Så liten att skulle man ställa upp diagram på alla de faktorer som påverkar jordklotet så skulle den mänskliga vara väldigt liten.
5)   Det är för mycket snack om förändringens negativa effekter. Det skulle till och med kunna bli så att förändringarna blir positiva.
6)   En sista påpekning är när man läser om/hör om/tittar på alla katastrofer så kan man bland annat passa på att se efter vilka hus det är som blir förstörda. Har ni tänkt på det gott folk att det alltid är nya hus. En anledning till det är den otroligt snabba kurvan för befolkningsökningen som gör att folk måste bosätta sig på mer riskfyllda platser såsom flodbankar/vulkansluttningar/underminerade områden – eller helt enkelt för att de mestadels har ett tomrum mellan det vänstra och det högra örat.

"One, Mathematics is the language of nature. Two, Everything around us can be represented and understood through numbers. Three: If you graph the numbers of any system, patterns emerge. Therefore, there are patterns everywhere in nature. Evidence: The cycling of disease epidemics;the wax and wane of caribou populations; sun spot cycles; the rise and fall of the Nile. So, what about the stock market? The universe of numbers that represents the global economy. Millions of hands at work, billions of minds. A vast network, screaming with life. An organism. A natural organism. My hypothesis: Within the stock market, there is a pattern as well...Right in front of me...hiding behind the numbers. Always has been."

Lite nice kommentarer från filmen Pi.

"When I was a little kid my mother told me not to stare into the sun. So once when I was six, I did. The doctors didn't know if my eyes would ever heal. I was terrified, alone in that darkness. Slowly daylight crept in through the bandages, and I could see, but something else had changed inside of me. That day I had my first headache."

"Each letter's a number. Like the Hebrew A, Alef is 1. B, Bet is 2. You understand? But look at this. The numbers are inter-related. Like take the Hebrew word for father, 'Ab' - Alef Bet... 1, 2 equals 3. Alright? Hebrew word for mother, 'em' - Alef Mem... 1, 40 equals 41. Sum of 3 and 41... 44. Alright? Now, Hebrew word for child, alright, mother... father... child, 'Yeled' - that's 10, 30, and 4... 44." Spookey, eh?

"The Ancient Japanese considered the Go board to be a microcosm of the universe. Although when it is empty it appears to be simple and ordered, in fact, the possibilities of gameplay are endless. They say that no two Go games have ever been alike. Just like snowflakes. So, the Go board actually represents an extremely complex and chaotic universe."

Pi är inte en film du ska se om du inte vill växa som människa :)

Ahhh… HippHippgänget slutar aldrig att förvåna, och det var precis något såhär bra som jag behövde efter mina två senaste besvikelser med den nya Julkalendern(har de senaste julkalendrarna utgått efter mallen om två huvudpersonen av vardera könen?) och Jul i Töyengatan(men den tittar jag på ändå, trots mitt missnöje).

Jag tror att jag hittat en ny författare som fångat mig i sin hov. Det tog några sidor, för först tyckte jag att William Gibsons text var överfylld med liknelser, metaforer, och snyggt språk – och större delen av min första reaktion beror till största delen på min avundsjuka, aja när jag blir 36 och kommer ut med min första roman (förhoppningsvis kan det bli tidigare) så kommer mitt språk att ha utvecklats lika mycket – men sedan så sprack det och jag är fast som… bläää, att jag aldrig kan bli bra på liknelser… får bli en sådan här förutsägbar… tänderna i kola. Det som förundras över är hur aktuell hans cyberpunk värld ter sig, alla termer han slänger sig mer, känns inte alls som om boken skrivits 1984. Samma sak med Orwells 1984(*konspiratoriskt* Ser ni sammanträffandet? Orwells bok heter 1984 och Gibsons bok kom ut 1984!)

Nu blir det musik:

Leverage – Tides (Finland helt fullkomligt fortsätter att klämma ur sig dessa melodiska metallgrupperna och Leverage är bara en av årets nykomlingar. Jag kan inte säga så mycket mer än att den måste höras av alla fans, och om jag ska vara lite negativ av mig så säger jag att jag vill se Leverage göra om bravaden nästa år. Gör dem det, kanske de inte kommer att fortleva som ännu ett one hit wonder.)

Whitesnake – Nya alstren (Jag köper inte samlingar för att de sätts ihop av skivbolagen enbart i vinstintresse, men också för att då är det skivbolagen som bara väljer ett bands största hits. Visst hitsen är bra, men det kanske inte är de som jag gillar. Och ett band är faktiskt så mycket mer än bara deras hits. Vad som även är något som luktar maximera vinsten är samlingsskivor där de lägger in nya låtar. Skivbolagen tvingar alltså oss gedigna skivköpare att köpa igen alla låtar vi redan har i vår samling, eller så om vi orkar vänta tills nästa skiva kommer så väntar vi såklart. Men det är inte man har den orken… Med de nya låtarna fortsätter Whitesnake med sin hårda pudelrock och inga låtar som går tillbaka till deras bluesrötter finns med, i varje fall inte bland de nya alstren. Med andra ord, alla Whitesnake fans får det de gapar och dreglar efter. Fast visst har Coverdale snott snuttar från sin egna låt ”Here I Go Again” för att fylla ut det tredje nya studiolåten ”All I Want Is You”. Inget originellt precis)

Michael Bormann – Conspiracy (Besvikelsen känns så långt borta som Pluto är i jämförelse med Merkurius, och Jaded Heart-sångaren tvekar inte att leverera när han kan. En underbar skiva där duetten ”Two Of A Kind” är det bästa hittills)

Talisman – 7 (Jeff Scott Soto letade sig inte in i mitt hjärta sådär direkt. Det var en låt från hans soloskiva ”Lost In Translation”(vilket för övrigt är en helsikes bra rulle) som fick mig att börja mitt förhållande med honom. På denna skiva har de blivit mycket mjukare, och lytt skivbolagets dirigerande. Inte för att de tappat all must och inte har ork att säga emot, utan för att prova på hur det skulle bli om de följde med strömmen. Kan inte riktigt uttala mig om hela skivan än, för jag har inte ens lyssnat igenom den än :P)

Luca Turilli – The Infinite Wonders Of Creation (Mer pompöst än så här kan inte symfoniskt metal bli. Det är nästan så att det är på gränsen till överpompöst, om det nu inte är det – jag är säkert för snäll för att ge den kommentaren. Högtidliga kyrkokörer samsas tillsammans med hårda gitarrer och en synth tittar även fram då och då, i bakgrunden lägger trummorna takten som de bör. ”Mother Earth” sitter än så länge, och så ”The Miracle of Life”. Denna grupp är gitarristen från Rhapsody of Fires(de har, ni har tillåtelse att skratta, på grund av byråkratkrångel och patentproblem inte längre fått ha bara namnet Rhapsody längre) grupp och jag kan inte se så stor skillnad mellan de båda grupperna. Men så har de också fått kriteriet att de båda banden är så lika att det i stort sätt är onödigt att fortsätta ha två läger.)

De skivorna som jag framöver ska recensera är: Slamer(förväntningarna är Mount Everest-höga), Cloudscape(deras nya album ska vara mycket mörkt. Mer sånt här som jag letar efter, mörk progressiv musik), Zeno(Gitarronani så det förslår), GPS(har fått dåliga recensioner än så länge, vänta så får du se om jag håller med eller om det är recensenterna som är way out of place!)

Haha, såhär vacker musik har aldrig hörts från Repulsives lokaler. Eller det är en fråga om tycke och smak, men jag menar vacker i betydelsen tårdrypande musik som får det att göra ont ända in i hjärterötterna. Fast visst, får man den känslan av Wormphlegms ”In An Excrusiating Way…” så. Men ni hajar galoppen…

Bara två utav bandmedlemmarna showed up, och det var lite ovisshet kring vem av dem som är de bittra. Gitarristen måste ändå ha varit Tony Naima och nyckelharpisten måste ha varit en bitter en. Och för mig så tog det en, två låtar innan man kunde stänga ute det faktum att man i vinterkläder, med en irriterande ryggsäck fastklamrad på ryggen, stod med en liten skara(kan säga så mycket att grabbarna grus och mig inräknat var hälften av alla åskådare) och tittade på, och sväva bort i musikens underbara värld. Napalm Rain var den bästa låten, med Naimas stämma som gick upp riktigt högt mot slutet av varje refräng. Nyckelharpan på ”Where Ironcrosses Grow” får top notch i betyg av undertecknad. För att vara en gratiskonsert så är jag pretty nöjd, letar för närvarande febrilt efter Napalm Rain så att man kan få uppleva stämningen återigen. För det var under den låten som allt släppte och om man skulle ha tittat ner på sina fötter skulle man ha sett moln.

Sen vill jag klaga en stund. Jag hade inte tillräckligt med pengar för att köpa ett par riktigt lockande skivor där i Repulsives begagnaddisk, är bitter över att SVT inte lagt upp webbversionen av Hipp Hipps julupplaga, att bara ett fåtal av mitt digitaltvutbud fungerar, att jag måste göra om första loggbokstentamen, att min goda(hör och häpna, Christian kan laga mat) makaronipudding är slut.

Om min umgängesmätare förut gick på låg väldigt långt nere, så är den nu grön så det skriker om det och hela mätaren håller på att spricka.
Har verkligen varit i behov av lite socialisering.

"Samhällen utvecklar etiska regler för att göra samarbeten mer pålitligt och hållbart. Resultatet gynnar alla i samhället, både kollektivt och som individer. 1) Att inta en från början vänlig och samarbetsvillig hållning 2) att ingå långsiktiga förhållanden, men inte låta sig bli exploaterad 3) att vara rättfram och öppen och 4) att undvika avundsjuka - det här är alla kända regler som ska hjälpa oss att undertrycka våra egna böjelser och undvika att bara gynna våra egna intressen. Det är sunda regler för alla som vill leva ett lyckligt och tillfredställande samhällsliv" (Det är mina siffror som jag satt dit)

Mmm, så tycker Peter Singer att vi ska leva. Mycket trevlig bok det här, den blir bara bättre och bättre ju längre in man kommer i den!

Ett annat trevligt citat från boken vill jag föreviga här i min blogg. Mannen som onelinern kom ifrån heter J.B.S. Haldane.

"I ett vardagligt samtal över en drink frågade någon Haldane om han som evolutionsbiolog någonsin skulle kunna tänka sig att offra sitt liv för sin bror. Efter en kort betänketid svarade han att han skulle kunna offra sitt liv för två bröder eller systrar, fyra brors- eller systerbarn, eller åtta kusiner.
Bakgrunden till denna besynnerliga form av heroism är graden av släktskap mellan oss själva och vår släkting, eller för att vara mer exakt, hur många procent av våra gener som vi delar med släktingen. Mina systrar och bröder kommer i genomsnitt att ha 50 % av mina gener /…/ jag delar 25 % av mina gener med mina brors- och systerbarn, och 12,5 % med mina kusiner. /…/ Hans liv i utbyte för åtta av hans kusiner skulle inte resultera i någon förlust av hans gener i befolkningen. Så genom att rädda livet på min släkting, kommer chanserna att öka /…/ för att gener liknande mina överlever”

Syskonkärlek är bättre än man trott!

Min åsikt i amatörboxningsdebatten är, och jag vet inte riktigt om jag förstod vad de riktigt dryftade om men, att jag håller med den gamle boxaren som argumenterade mot en neurolog. Han sa angående förlusten av hjärnceller i ringen att boxare var medvetna om detta och om anledningen till att man var emot boxning i Sverige är för att man vill skydda sina medborgare från så lite hjärncellsförlust som möjligt, så bör man titta på alla de ungdomar som varje fredag när de lever om och svirar och tar dö på ett flertal hjärnceller. Eller det finns andra områden som är viktigare än boxningen. Och jag tycker detsamma, boxaren är säkert medveten om skadorna och att han kan få boxningsdemens, och vill han boxa så ska han väl få göra det, eller? Håller även med den gamle boxaren i studion när han sa att förbjuder man boxning som man gjort hittills hittar de som vill boxas andra sätt att få ut sin ilska i slutna grupper. Man ska inte låta samhällets rädsla för sina invånare begränsa att folk som gillar att boxas ska få det!

Stålmannen III kom i en tid då världens alla problem skulle räddas av datorer. Men med den nya tekniken så kom inte bara positiva sidor, det fanns även avigsidorna med starttider som kunde sno hela din kafferast med råge, där datorn mer liknade den räknemaskin den egentligen är med sådana därna gröna och vita typsnittet som fanns med i varje Nintendo 8bitars-spel, med ett Internetmodem som skrämde bort katten. Och det om jag får gå förbi den estetiska biten av filmen och studera dess samhälleliga kontexter som man som medieforskare ska göra, så är datorerna fienden. I början av filmen så klagar en äldre herre på att bovar inte längre rånar banker med strumpbyxor på huvet och en liten revolver i handen, nu görs allt via datorer. Längre in i filmen så fifflar en nyanställd till sig lite mer pengar, genom att ändra uppgifterna i datorn på företaget. Redan här ser vi att vad datorerna förmår göra om de hamnar i fel händer. Sedan efter de dirigerat om oljetankarna också med datorns hjälp, så vill Gus som har hamnat i otrevligt sällskap med historiens bad guy ha den ultimata superdatorn. Mannen av stål får i den sista striden slåss mot denne superdator, för vilken alla problem verkar vara mycket små och lösbara.

Första gången jag såg filmen var jag väl 8 eller 9 år och jag kom precis in i filmens när dess klimax strax nåddes. Ross Websters, antagonisten, syster blir indragen i datorns exploderande innandöme och blir förvandlad till någon robotliknande elkvinna som det slår gnistor om. Henne framkallade mången mardröm hos mig.
Bara för att visa att man har växt sedan dess så trodde jag inte att det var Websters syster som jag blivit rädd för, utan när Stålmannen själv fastnade i den exploderande maskinen. Men det var inte alls läskigt. Kan mycket väl vara så att jag blandade ihop Stålmannens öde i den exploderande datorn, med hans fight med den onda Stålmannen som blivit till efter att Trikå Tryggve fått kryptonit blandat med tobakstjära (smygpropaganda mot rökning månne?) i en kryptonitsouvenir?
Jag såg den tillsammans med min dåvarande klasskompis Patrik och när vi såg filmen så var vår engelska inte den bästa precis – jämfört med dagens barn som får den med modersmjölken – så hans brorsa fick sitta bredvid oss och läsa texten(Jepp, vi var inte så snabba än heller så att vi hann med att läsa textraderna)- kanske hade han inget annat att göra, kanske försökte han hitta något att göra och strunta i läxorna, eller kanske han bara ville vara vänlig och hjälpa oss telningar ta del av filmen? Det måste i vilket fall som helst varit jobbigt :)

Jag fick inte igång Sweden Rock-sändningen igår. Men av chatten som jag i varje fall kunde ta del av, att döma så missade jag inte så mycket. Imorgon ska jag se på Dismember i akustisk skrud.

Den nya genren jag gillar: AOR/Doom Rock. Ja, alltså AOR låtar med långsamma, doomiga, nästintill suggestiva och mörka influenser. Har märkt att en skiva som jag glömt lyssna på(har hur många skivor som helst i min samling jag inte lyssnat på, men för mig är tjusningen att äga skivorna) är Asias Aqua. Och den skivan kan inte bli mer än sådär superbt perfekt som vissa skivor blir. Undrar vad jag kan hitta fler sådana härna AOR-låtar?

VH1 Rocks från 23.00 till 01.30 är precis vad varje hårdrockare behöver varje fredag!

Idag har jag först blivit snuvad på min sömn, ändå så går jag upp och äter min vanliga müsli(för min krångliga mage, och sedan så finns det ingen bättre frukost än Crunchys ”Banan/Jordgubb”-smak. Har faktiskt kommit på att den även är god utan filmjölk, för med för mycket filmjölk försvinner smaken. Annars så blir det utmärkt kombination av filmjölkens sura grundsmak och müslins sötma) med två hårdmjuka(ni vet den nya sortens bröd, där hälften är hård och hälften mjuk. Typ) mackor med marmelad. Stack sedan iväg till busshållplatsen och väntade på buss 740 som vi(me and mommy) åkte till IKEA med. Där köpte vi en pajform(som skulle gå sönder på grund av en plastpåse som såhär den 1 dec ville spela oss ett litet spratt), en julstjärna(blomman, vad tänker ni annars på?), en dörrmatta(inga mer tidningar som sprider grus över hela hallen). Ja, det var det.

Utan några bestämda planer så gick vi till mormor och Börje(hennes man) och Rufus(Monamis ersättare, om man nu är cyniskt lagd). Har längtat ända sedan i måndags då jag inte kunde träffa henne för jag hade ett seminarium som förstörde planerna, och när vi skulle baka lussekatter i torsdags så kunde hon inte heller. Så då försökte vi den 1 december och kanske var det julstämningen som gjorde att hon släppte in oss. Eller inte nej…

Mormor har ramlat, detta har hennes läkare räknat, lika många gånger som hon har fingrar på händerna. Tack guskelov att det inte är mer! Ganska läskigt när man tänker tillbaka på alla olika bandage som man minns mormor haft. Finns trevligare minnen. Så vi avhjälpte henne med att handla och laga mat(julkorv och potatis. Ahhh, den där kryddpepparn är en perfekt smaksättare), fixa till lite julstämning på ställen där sådan var ickebefintlig och behövdes, gick ut med hunden, göra henne trevligt sällskap såhär 23 dagar innan jul. Hon behövde det, och jag behövde träffa henne.

Hmm, då och då så började Börje plötsligt brista ut i sång och jag vågade inte riktigt försöka mig på de högre partierna i ”Gläns över sjö och strand”, men efter detta nitiska intresse för AOR Rock/Rockgrupper med operatiska element/Power Metal/Melodisk Rock så vill jag lära mig sjunga sådär högt. Typiskt att man är kille och inte kan mäta sig med en kvinnlig sopran…
Men att lära mig sjunga, det är ännu ett intresse jag vill jobba på, tillsammans med att lära mig finska, ryska, japanska. Undrar när man ska komma sig för? Aldrig? Ja!

Konserter att se fram emot: Sweden Rock Festival-kickoffen imorgon som sänds över webben. Tyvärr så ser det mörkt ut för min del, har förlorat 5 spänn i någon form av inträdesavgift, och det går inte att se filmen. Har jag fel version av WMP eller har jag inte rätt Mozilla plugin?

Den på måndag. En akustisk afton där Dissections låtar tolkas. Fri entre - det är precis dessa konserter jag har råd med såhär i jultider - på Repulsive. Fast det viktigast här är inte konserten, utan att jag träffar grabbarna grus som jag inte träffat på år och dar. Ok att jag är asocial av mig men efter flera månader så piper min umgängesmätare illrött!

Vet ni vad som skulle passa utmärkt här den 1 december? Lite skönlitterärt:

Vintern skulle ha kommit för flera veckor sedan, och inte en enda liten ljusbringande flinga av fruset vatten hade fallit. Lika lite som solen pömsigt ville snutta kudde den här dagen också, därmed lämnandes staden i ett komplett och ganska så totalt mörker, så hade den som osund last att gå till sängs tidigt under vinterhalvåret och vi vet alla hur det är med de där olaterna.
Det är mörkt när vi ska till jobbet, och inte har lyktorna fått någon förstärkning i deras kamp mot mörkret när vi ska bege oss hem. Som om solen inte velat gå upp, utan ligger kvar länge och visar sig någongång där när mattelektionen lämpligt nog är slut, sedan bär det iväg mot sängen igen och den tycker sig i sin enfald ha uppnått dagens mål.

Ååååh! Det där var väl inget. En sådan där klämkäck text slänger jag ihop på en kafferast *generad* Det är sådana dära kafferastuppslag som man skrivit ner och har sparat, och väntar på att man skriver en berättelse där den kan få vara med. Tyckte att den passade bra ihop med den dagen idag.

Snön är saknad. När den lite för tidigt knackade på vår dörr i november så drog nog många in snoret i bihålorna där de tyckte att den bättre platsar, bad vintern vänta medan de först försökte kväva en hostning och när det allt som oftast inte gick ger den en värdig avslutning i armhålan, så sa man vänligt men bestämt att den kunde vänta. Nu vill man ha tillbaka den och i kristallkulan så ser man att det den sjätte till tionde *Pär Holmgren-imiterar* ”kunde dra ner ett molntäcke från mellersta och norra Norrland”. Eller något.
Ptja, man är väl vid det här laget ganska van att vädret är velig av sig, så det gör inte sådär bautamycket. Och se det hela från den positiva sidan, vi slipper tills vidare all klagan om att det är svinkallt.

Ska vika mig för grupptrycket och skriva något om klimatförändringarna, men först måste jag få lite svar innan jag vill uttrycka mig. Det ser så oprofessionellt ut att lägga fram ogrundade gissningar, och rätt så ihåliga spekulationer. Så vi får vänta, men jag vill tills vidare säga precis som de som klagade till SVT:s Tittarombudsman angående deras serie ”Planeten”(filmen var inte precis estetiskt fulländad, den kunde ha gjorts så mycket, mycket bättre. Mitt hopp lägger jag i händerna på Al Gores), att de finns de forskare som säger att domedagen inte står utanför vår dörr, och att vi måste öppna dörren för att inse detta, utan att jorden i själva verket återhämtar sig pretty well. När media går på som de gör, har detta synsätt hamnat i skymundan. Så alla som sett serien bör titta på ett extrainsatt program som SVT ska ha där forskare som är emot klimatförändringens påstådda konsekvenser får uttala sig. Mycket spännande!

”Jul i Töyengata” blev jag, och jag tror säker många med mig, besviken över att man fått se reklamsnuttar där Robert Gustavsson spelar en karaktär. Precis innan programmet ska invigas så meddelar Kanal 5 att Gustavsson inte är med. Bläää, Bluuuäää, Bluuuueeeeääää! There one can talk about snuvad på konfekten!
En snabbrecension då? Nja… too high expectations I guess. Första avsnittet ryckte inte riktigt mig som tittare med sig. Systuga med faster Berta hade alltså varit att föredra.
Nya julkalendern då? Näää… snuddar sådär fingertoppskänsligt vid bommen, och faller ner tillsammans med den. Både ungarna var annars urgulligt söta. Hur man nu kan vara det…

Ska även återkomma angående ”Hipp hipp: Itzhaks julevangelium”