Filosofiskt flumm blandat med vardagligt tjafs

Högskolan får inte göra såhär, lägga fram låten ”En sjöman älskar havets våg” för oss Dunderklumpenskadade. Effekterna blir monstruösa och plötsligt så kommer man på sig själv med att sjunga allsång tillsammans med En Dum En.

När jag var ute och joggade de 10 minutrarna till min skola - om man går tar det väl ungefärligt 15, lägg till eller dra ifrån några minuter - för att hämta en av de böckerna vi ska ha till den sista föreläsningen innan loggbokstentamen för moment 2 i kursen så på hemvägen stötte jag på en bortirrad man. Säkerligen hade han lagt sitt 50 och 60-årskalas långt bakom sig och till ursprunget måste han ha varit afrikansk. Mannen kastade en fråga till mig "Do you know where to get to the sjukhus?" Man hörde att hans vokabulär hade haft problem att bjuda in ordet sjukhus, och att han använde det svenska ordet var precis som att han inte trodde att jag kunde förstå det engelska ordet för sjukhus. Jag bytte snabbt språk i hjärnan och gav honom instruktionerna, men så ville inte nervsignalerna fram när han tackat mig. Vad är den engelska korrelationen för vassego'? När han var utom hörhåll skrek jag "Your welcome" och hoppades att han skulle höra. Jag tror inte han gjorde det...

I förra inlägget så skrev jag om WW2. Kanske inte så mycket, men ändå. Och då springs en artikel som jag läste på Historiegrundkursen innan jag hoppade på Medier, Språk & Kultur-tåget to mind. Det var en tysk tänkare som visade på exempel att det som det flesta hade trott innan, att just tyskarna skulle vara extra susceptible och det var därför förståeligt att det hela hände i Tyskland, var helt uppåt väggarna fel. Han kunde ta upp exempel på exempel som visade att det lika gärna kunde ha hänt i Amerika, Frankrike, Storbritannien eller någon annan stormakt. För under den här tiden när Darwinismens raslära var på tapeten och alla Västeuropas samhällen – Sverige inte undantaget, vi har också tvångssteriliserat personer som ansågs ha fel på sin DNA-stege eller mer eufemistiskt uttryckt ”de var lägre stående personer” – följde med i trenden. Amerika var först av alla, så varför hände det som hände i Tyskland inte först där för?

Tyskarna har fått bära sitt skuldkomplex ända sedan den dagen och på ett sätt kan vissa tycka att det är rätt åt dem efter allt de har gjort, men om man betänker att det lika gärna kunde ha varit engelsmannen som pekar finger eller spanjoren… så kanske man inte vill peka längre.

Om vi tar ett sådant stort område som vad som fick Tyskland att bli så hänförda av en liten mustaschprydd man med ett hårsvall som inte brydde sig om resten av kroppen utan spred sig över ansiktet som om den ville göra livet för ansiktet för jävligt, så vill alla kunskapsområden vara med och vara med i förklaringsprocessen. Etiken och vältaligheten tittar på Hitlers oerhört kvicka och välformulerande tunga, Psykologin tittar på gruppsykologi och beteendevetenskap och pekar på intressanta forskarresultat som det där testpersonerna får i uppdrag att utdela elektriska stötar till andra testpersoner som ska svara på frågor (har glömt bort killens namn. Hjälp, någon?), och Medie och Kommunikationsvetenskapen vill också givetvis ha en del av kakan och en väsentlig plats i förklaringsmodellen och påstår att utan radions räckvidd hade det varit svårt att få ihop allt, att knuta igen påsen så att säga.
Det är väl bara det att ibland så vill vissa kunskapsområden vara med i processen så mycket att deras del av förklaringen känns lite för malplacerad, nästan som att de bett på deras bara ben och sagt ”Pretty Please With Some Suger Ontop” bara för att vara med.

Det var allt från mig, Christian, den 26 november 2006. Mycket nöje!

En man ringde in till ”Ring P1” och ville lyfta på sitt flak, hälla alla sina åsikter på den arma radioprataren som höll på att dränkas i flödet. Det var den nya julkalendern (jag är inte konservativ på många områden, men julkalendern är en av dem som borde lära sig av den gamla goda tiden som slutade att vara sådär riktigt god någon gång runtikring 1996. Sedan har de åkt utför en nedförbacke, fast ändå varit så pass skicklig att de undvikit stup, gupp, och andra ojämnheter i snön) påstod han var för våldsam för den unga publiken. Detektivhistorier med juveltjuvar och vandrande mumier blev för mycket för vår stackars lyssnares ögon. Huruvida han har rätt eller inte får ni läsare själva ta reda på, för det var inte detta som var pudelns kärna. I nästa andetag så vill han prata om våldtäktsmän och slår hål på bubblan om att han skulle vara en sådan pacifistiskt, lugn själ med att man kastraringskniven ska fram mot dessa jordens avskum.

Och visst, det är naturligt att känna så emot dem. Det är inge alls konstigt över det hela. Bara det att det i likhet med dödsstraff är… hur ska jag säga det… en väldigt, väldigt, väldigt enkel genväg att gå. Eller som en självmordsbenägen person som går den enkla vägen via pillerknaprande eller ett vasst föremål typen får vara öppen för förslag, istället för att se problemen i vitögat. Sedan så gillar jag inte det där… hmm… ni vet… det där ordet. Döda… usch, avskyr det. Finns andra vägar, bara skaffa en karta eller fråga någon efter den.

En annan diskussion på samma radiokanal var, precis som prästen Lennart Koskinens grundbok i Etik och Moral var inne på, att vår nuvarande om något religiösa, eller i varje fall med kristna undertoner, definition av livet som något oklanderligt är oerhört problematiskt. Det är en väldigt fin beskrivning, vilket bland annat ger anhängare ett alldeles speciellt förhållande till nekromani. Tänk er till exempel i Thailand efter tsunamikatastrofen så gick deras förhållande till de avlidna stick i stäv med svenskarnas. Och att det är så problematiskt att diskutera liv och död belyser bara ett problem som ligger i vårt förhållande.
”Tänk om livet inte är ett egenvärde jämförbart med andra värden som människor är bärare av, till exempel kärlek, kunskap och glädje. /…/ Att säga att livet är en process, snarare än ett tillstånd och ett egenvärde, följer inte en rätt att förtrampa det, tvärtom. Eftersom livet är den yttersta förutsättning för allt medvetande och därmed alla andra egenvärden, finns det goda skäl att vörda det högt /…/ Men det är inget objekt och ingen egenskap”

Hoppas jag sått något korn där i ditt huvud. Du får även en vattenkanna av mig på köpet, mer än så kan jag tyvärr inte göra. Nu är allt upp till dig om du vill vattna eller inte.

Läser just nu: ”Hur ska vi leva: Etik i egennyttans tid” Har redan haft ett citat från det några inlägg längre ner och förutom att det är ännu en bok jag är mycket bra köp så är det intressant att dra paralleller från den konsumistiska, kapitalistiska och materialistiska grundkonstruktionen som finns i vårt samhälle, med klimatförändringarna. Oavsett vad man tycker om livsfilosofierna så är det kanske mindre bra när man drar med sig andra i avgrunden, och som det ser ut just nu är naturen en av dem du greppar tag i skjortkragen när du känner att benen viker sig under dig.

Sett just nu: Har sett klart den här filmen, men vill ändå inte ändra på kategorinamnet. I vilket fall som helst 1984 var det jag såg senast. En film som inte alls kommer upp till bokens spänningsnivå, och berättartekniken var megaundermålig när den sattes på vita duken. Boken, som böcker vanligtvis gör, förs fram av Winstons tankar och dessa finns inte med i filmen. Nu är det säkert många som tycker tårdrypande tvåloperans skådisar som pratar för sig själva, mer än väl ger skenet av multipla personligheter eller kanske till och med schizofreni. Men det går att göra tankar bra i film, bara man gör det rätt. Att filmen var från 80-talet trodde jag även det skulle utgöra grus i maskineriet, men nej då. Filmen skulle aldrig kunna komma i bokens närhet, men den hade kunnat vara bättre. Vad som gjorde boken så oantastligt superb (PLOTWARNING!) var slutet. Skulle den ha slutat lika lyckligt som ”War of The Worlds” vi läst förra månaden hade den inte varit lika bra. Längtade faktiskt ju närmare slutet jag kom, att boken skulle sluta olyckligt. Vilket den måste göra, enligt mig (PLOTWARNING avslutas).
Ändå så ger jag tummen upp för skådespelaren John Hurt som på ett alldeles utomordentlig sätt liknar en blandning mellan Clint Eastwood och Ian McKellen. Han byter mellan de båda mellan varje kameravinkel. Dacapo-applåder för nakenscenerna.

Spelar just nu: Har spelat Gabriel Knight 1 och Full Throttle, men spelen så insisterar datorn att stänga av sig så fort man gör något som för handlingen framåt och då man av någon outgrundlig kufisk anledning inte kan spara så har jag inte kunnat komma så långt då jag ständigt varit tvungen att börja om från ruta ett. Men det sänker ingalunda betyget, för det är bara jag som envisas med att tanka hem spelen för att inget läggs upp på att tradera man kan lägga billiga bud på. Annars så har jag köpt tredje delen av Broken Sword och förutom att kontrollerna är väldigt jobbiga till en början, och att du bara har möjlighet att interagera med allt som du i förväg vet för handlingen vidare och inte göra spelet ännu svårare med att bredda möjligheterna och låta en ge tratten till lapplisan, istället för att undanröja möjligheten helt. Snart kommer jag även få Gilbert Goodmate, ett Monkey Island-aspirerande äventyrsspel med humorpuddingar som levereras på löpande band och för dig som spelare är det bara att ställa dig i slutet av bandet, öppna munnen och vänta.

Lyssnar på just nu: Det är skivmässa på lördag som jag längtar ihjäl mig till, men kan ändå skriva upp de senaste skivorna jag inhandlade. Rick Emmet – Absolutely. Som alla melodiska hårdrocksfan vet är killen gitarristen i Triumph, och albumet är till för dem som inte har fått nog av hans sånginsatser i de redan existerande Triumph-albumen. Mycket bra köp.
Magnum – The Eleventh Hour. Har inte hört så mycket av den, men synthen till ”The Great Disaster” sitter redan.
Badlands – Voodoo Highway. Deras andra och sista officiella skiva, sedan kom en tredje som släpptes sex år efter Ray Gillens död. Jag behöver egentligen inte säga så mycket om skivan, den är klanderfri och Ray Gillens röst gör att min hud får gåshud mer än gärna.
Phil Collins – …But Seriously. Efter att ha hört hans ”I Wish It Would Rain Down” så kunde jag bara inte hålla mig från att ha skivan. Finns trevliga trumpeter i bakgrunden som ger låtarna lite mer kraft. Ett trevligt inslag som jag redan fick erfara under Marillions låt ”Deserve”.

När vi ändå är inne i musiksvängen så vill jag passa på att tipsa om vinjettmusiken till Nikelodeonprogrammet ”Chalk Zone”. http://www.nick.com/all_nick/tv_supersites/chalkzone/soundtrack/ Klicka på theme till serien och lyssna på gitarrsolot i bakgrunden. Det borde inte vara lagligt att få spela sådär bra, och inte heller att solot finns med i vinjetten till ett barnprogram. Njut vidare era galna ortodoxa hedonister!

Vilka härliga förklaringar den mänskliga hjärnan kan komma på när man är fast besluten vid ett visst tankesätt och argument som visar att det perspektivet inte är vattentät eller att det ligger något grundläggande som gör att hela argumentet fallerar. Förutom alla de vardagliga som den paranoida som förklarar att det trots att han tittat bakom ryggen åtskilliga gånger, finns någon som följer efter hans fotspår, eller den lille mörkrädde pyjamasklädda pojken som är hundraprocentigt säker på att han såg två ögon stirra på honom senast han tittade under sängen, har vi ortodoxa judar som varje år ändrar datumet då Messias ska komma, eller domedagsprästerna som också ständigt inte kan bestämma sig för vilket datum Ragnarök ska komma på, eller senmarxister som förklarar att revolutionen inte kom, att Marx profetia inte slog in, för att människorna var så upptagna med medierna att de inte ser förtrycket som sker framför deras ögon…

"Vi äter upp kapitalet, snarare än att leva på det vi producerar. Ju snabbare vi glufsar i oss våra skogar, säljer våra mineral och förbrukar våra jordars bördighet, desto mer växer vår bruttonationalprodukt. Dumma som vi är, tror vi att det är ett tecken på välstånd, i stället för ett tecken på hur fort vi föröder vårt kapital. Mönstret är detsamma från den mat vi äter till till våra bilars avgaser. Vi tar det vi vill ha av jorden och lämnar efter oss giftiga kemiska avskrädeshögar, förgiftade vattendrag, oljebälten ute på haven och radioaktivt avfall som kommer vara dödligt giftigt i tiotusenstals år"

När jag såg dokumentären om kärnkraft i "Vetenskapsmagasinet" så berättade de om att fransmannen har kommit på ett nytt sätt att förvara det glödgande kärnkraftavfallet så det istället för tiotusentals års förvaring bara krävs en tresiffrig årssumma. Fast detta kan se som ett sätt att försöka göra ett dåligt beteende bra? Som att för alla nykterister det här pillret så att du inte ska känna av någon baksmälla efter du druckit alkohol är ett hån mot dem!

Såhär ser listan ut från gårdagen, sorterat med den mest undermåliga längst ner:

Children of Bodom
Lamb of God
Slayer
In Flames
Thine Eyes Bleed

Nu kommer motiveringen. Alla band, det ska sägas, var mycket vänliga och var extra noga med att tacka alla band som skulle komma efter dem eller som varit före dem.
-CoB är ett band jag velat se sedan mycket länge, och det var rena jackpotten att de skulle vara med och värma upp inför Slayer. De ligger på första plats för att jag måste vara den mest knäsvaga individen vad gäller keyboards. En riktig sucker för dem helt enkelt. Säger bara ”Sixpounder”. Hade valt bästa låtarna till setlistan, man fick sig bland annat till livs en massa gamla spår, från en skiva jag nyligen mobbat ur min samling. Vet inte riktigt om jag ångrade mitt handlade… Deras börjarvinjett med lite härlig Lördagsunderhållningsbigband och en programledare som på finengelska ber publiken ”put your hands together for Finlands…” var ett stort plus. Men ändå så tycker jag In Flames intro lyste klarare.
-Lamb of God måste ha varit det roligaste bandet att röja till. Hade hört deras ”Laid To Rest” flera gånger, men aldrig vetat att det var Guds lamm som var upphovsmännen. Hoppa sönder benen likt Ozzy, på låtar som ”Now You’ve Got Something To Die For”, ”Walk With Me in Hell”(som blev tillägnad Mikael från Opeth) och ”Blacken The Cursed Sun”. Det är roligt att hoppa, speciellt eftersom jag är så liten så har jag inte så stor vikt att kämpa mot gravitationen med, och för att det hela lär se väldigt komiskt ut både från åskådarhåll och från scenen. Blev väldigt lite headbanging alltså…
-Slayer. Huvudakten. De hamnar så långt ner för att de inte passade så bra in bland de andra melodiska eller grooviga akterna. Är därför rädd för att jag inte kan återge hela deras konsert på bästa sätt, men jag försöker. Skärmen i bakgrunden som mellan banden, när de satte upp varje grupps logotyp på stora dukar, försökt locka till sig Mortal Kombat köpare med det nya spelet. Vet inte hur många hårdrockare som spelar dataspel, men det stank ändå pengar över det hela. På mig fungerade det inte, för spelet var till konsol och jag köper sällan konsoler. Skärmen ja, använde Slayer flitigt med bilder under låtarna. Vi lever ändå i 2000-talet så varför har inte CD:n uppgraderats och blivit något mer än bara en skiva? EMI läste jag har dödsförklarat skivan såsom den ser ut i nuvarande form, och därför tänker den under kommande år ge den en ansiktslyftning. Och jag tror att detta är ett måste för att försöka vinna tillbaka den DC++, Kazaa, Morpheus och allehanda torrent-användande delen av befolkningen. Så jag tänker mig att varje specialskiva som finns, eller specialbox, eller digipacks så borde alla skivor i framtiden vara. Och det kommer inte ens att vara skivor utan DVD:s för det ska finnas så mycket extramaterial, videos och annat godis till de som köper dem. Samma sak tycker jag att konserterna ska gå igenom, vi har redan haft rockshower och de behöver uppgraderas. Konsertupplevelsen kan bli så mycket bättre och så mycket mera!
Slayer hade videos man kunde titta på om man någonsin under konsertens gång tröttnade att titta på bandmedlemmarna, och högtalare hade de staplat på varandra och någon vänlig mojäng håll upp den från taket. Mycket fräckt! Setlistan då? De spelade en massa för mig bortglömda låtar som jag verkligen saknade. Och en massa nya spår från ”Christ Illusion”. Om Slayer någonsin har kallats snabba så på nya alstret blir det med Slayer-mått mätt riktigt, übersnabbt.
-In Flames. Det är inte det att jag inte gillar In Flames eller att de gjorde en dålig konsert. Det är bara min fobi som spökar, och jag har sett dem så mycket nu att jag vill vänta och låta dem ligga till sig. Deras vinjett var en låt som jag kände igen, men inte riktigt kan placera. Skulle ha passat bra som soundtrack till Twin Peaks eller Arkiv X eller andra liknande serier. Som låt räknat var den bättre och catchigare än CoB:s. De som vet namnet får mer än gärna upplysa mig. De hade den snyggaste ljusshowen med lampor som de fäst på högtalarna som gjorde mönster i enlighet med låtens takt. Och det som förvånade mig var att de var så folkliga. Hammerfall anses folkliga, men vad är då In Flames som fick med hela publiken – även mig trots att jag skulle ta det lugnt under deras konsert – även de på läktaren var beredda med tändare på ”Come Clarity” och fick Hovet att tillfälligtvis se ut som en julgran. Att de var så populära visste jag inte. Tack vare Isabelle så fick jag upp ögonen igen för hur bra titelspåret från deras nya platta är.
-Thine Eyes Bleed. Jag har aldrig förstått vad folk menat med att band kan vara bättre live än på skiva, men detta band hörde jag melodierna mycket tydligare live. Och det gjorde att de blev bättre än jag väntat mig. Att de sedan har Slayers brorsa, Johnny Araya, på bas gör det hela mycket bättre.

Fick ingen trumpinne eller plektrum den här gången. Mitt som jag fick från Gorgoroths spelning är för närvarande spårlöst försvunnen, får nästan gå igenom dammsugarpåsen när den ska bytas vilket är snart. Men jag hittade ett Maidenarmband som någon tappat. Läser just nu en bok som handlar om egennyttan vs etiken, alltså när vi hamnar i en situation handlar vi då i vårt eget intresse eller i någon annans. Och i detta fall så tog jag med mig bandet hem, jag handlade väldigt egoistiskt istället för vad jag i vanliga fall skulle ha gjort, lämnat in den och låtit den som saknade den, finna den. Men när jag nu ser i vilket uselt skick den är i så undrar jag om jag inte ångrar mig lite. Kan alltid försöka sälja den, eller om samvetet gnäller för mycket lämna tillbaka den. Vad jag skulle landa var att jag inte fick någon souvenir förutom denna. Ja.

Hur märker man på en Christian att en konsert är i ankommande? Vet inte riktigt hur jag ska förklara känslan. Det är en blandning av nervöshet, som man kände inför alla klassfester på mellan och högstadiet eller som jag kände inför studentfesten, som man känner när man gör sig beredd på att gå på date. Ni vet rysningar i hela kroppen som var ni kallsvettig, och att blåsan verkar kunna rymma så mycket mer än 800 ml just idag. Och den där andra känslan av att man trots att man är nervös så vill man gå ändå, för man vet hur mycket man kommer att ångra sig ifall man inte show up. Det nervösa är inte negativt, utan högst positivt.

Så känner jag nu och för att bli av med den här känslan tänker jag åka dit extra tidigt bara för att kolla stämningen vid den tidpunkten och sedan följa hur allt successivt byggs upp när fler och fler folk dras dit. Plötsligt så hör du högljudda försäljare som är de som är rädda inför tanken att leva resten av sina liv tillsammans med ett tinnitusbrus enda räddning. Även andra försäljare som säljer biljetten, dock så gnager frågan på varje person som spontant såhär tjugominuter innan konserten köpa en biljett, att biljetten kanske är förfalskad. I området kring Globen och Hovet så kommer huvudaktens musik att spela sönder alla redan sönderspelade hitar, låtar som diehard fansen aldrig verkar tröttna på och som jag som har fått en liten fobi när det gäller det här med att vara försiktig att lyssna på låtar så att du inte tröttnar på dem, aldrig skulle klara av.
Så när Globenområdet har ackumulerat en sådan stor fyrsiffrig siffermängd som den bara får ett par gånger under året så öppnas dörrarna till Hovet, där ännu mer musik spelas för att höja förväntningarna ytterligare. Alla som har sittplatser sätter sig ned (Älskad vare den som sätter sig – tittade på Sånger Från Andra Våningen idag :P) och de som har ståplatser springer ner framför scenen och sätter sig och väntar… och väntar… och väntar…

5 band idag: Thine Eyes Bleed, Lamb of God, In Flames, Children of Bodom, och huvudakten Slayer. Ganska bra pris… 250:- tror jag biljetten gick på. 250 för 5 band. 50 spänn per band med enkel huvudräkning. Det är det värt!

Påtala om ingenting: Passar det inte fransmän utmärkt med att säga ”öööh”, ”äääh”, ”eeeeh” och alla andra läten vi gör när vi ska säga något, inte riktigt hittar orden och istället för att inte den pinsamma tystnaden ska lägga sig mellan två personer, drar till med ett läte? De har ju läten redan klart i språket så när de inte vet vad de ska säga eller är osäker så passar det in i språkets tongång och klang.

Det hela var förvånansvärt att Mamma ville komma förbi. Hon som aldrig bruka ha tid med oss, finns alltid hennes A-langare som ställer upp och sällskapar henne så fort hon känner för det, eller så kanske hon ska vara på Stigen(ett hem är fel ord, mera som en samlingsplats i Skogås där folk som psykologiskt sett endera är värre eller bara marginellt värre än min mamma dras. Ger henne i alla fall mat varje dag och det finns små verkstäder eller pysselhörnor tokken därna man hade på dagis – och som man har på liknande ställen – där hon kan fördriva tiden med att knepa och knåpa ihop saker). Men jag bor alldeles ensammen nu, så det kanske var ger någon förklaring? Nepp, vi gjorde upp att hon skulle komma till mig varje Lördag och hjälpa mig med allt som jag inte klarar av.
På något sätt så kan jag inte längre leva i tron att syokonsulenten sa att jag hade Asperger Lite. Har säkert lika mycket Asperger som någon annan av barnen som gick i särskola, bara det att jag inte skulle våga erkänna det för mig själv. Så hon kommer hit varje lördag, och vi får se hur många gånger hon håller vad hon lovat.

Både hon och jag var lite sjuk, men jag har samtidigt varit sjuk så mycket under detta år att det inte kändes rätt att ligga och snörvla samtidigt som man gluttar på någon oglodd film som man redan kan utantill, baklänges- och framlänges, och tycka allmänt synd om en. Det behöver vi alla lite då och då, men att få för mycket av det goda (eller onda, beror på hur man det) är likt så mycket andra saker man bör bruka i måttligt mängd inte bra. Den enda skillnaden var väl att hon blivit sjuk på grund av hon självförvållat förstört sina flimmerhår och immunförsvar för att nämna några, och jag… vet egentligen inte om jag var så mycket bättre. Antingen så har jag när jag varit ute och sprungit inte värmt upp ordentligt och detta har givit mitt immunförsvar en chock, eller så har jag inte ätit rätt. Hursomhelst så gör jag som jag alltid gör i mammas sällskap, kastar dynga på rökning och alla dess konsekvenser för att få mamma att säga att hon SKA sluta. Men då hon gärna far med osanning vet jag inte vad jag ska tro… för hennes skull vill jag tro henne…

Trots detta så trotsade vi båda regnet när jag gick och hämtade och lämnade henne vid busshållplatsen, och när vi gick och handlade. Det var på tiden att jag fick något annat än köpta köttbullar och makaroner eller nudlar vilka jag egentligen tvångsäter för att inte magen ska vara tom. Jag åt samma nudlar dagen jag blev magsjuk och därför så applicerade jag mycket av kräkset på maten att det kommer ta ett bra tag innan jag kan åtnjuta nudlar igen. Det fick bli köttfärssås och spagetti, den varianten som jag alltid åt som barn. Med andra ord, glöm alla recept som står i kokböcker, den här går till på följande sätt: bryn lök, med köttfärs och vitlök, slå på ketchup och grädde allt eftersom och krydda med svartpeppar(helst vitpeppar om man har det hemma) och salt. Ylvas köttfärssås med alla kryddor och grönsaker i all ära, men just för att detta är ett barndomsminne… så underbart riktigt gudagott!

Vi skulle ha gjort kladdkaka, min favorit om man gör den rätt vill säga. Alla senaste gångerna har den endera fått den där äckliga smaken (kan det vara för att jag använt flytande margarin?) eller så har det blivit chokladsockerkaka, vilket kan vara gott men jag försäkrar er detta var det inte. Samma vämjeliga smak återkom när jag gjorde sockerkaka… så jag undrar vad det är jag gör fel. Om mamma var med skulle hon kunna se vart allt fallerar. Men det var lördag och hon ville hem i rimlig tidig tid så vi gick till busshållplatsen och jag påminde henne om de saker som hon kunde ta med till mig nästa gång. Hade redan fått galgar(älskar att kunna hänga upp kläder istället för att de hopvikta ska ligga i klädskåpet) och kommande lördagen blir det en sockerkaksform, glasskålar, fotfil, fler blommor och långkalsonger(yeey!). Nu fattas bara raggsockor sedan är vintern mer än välkommen!

Om de tar bort 50-öringarna, förutom att alla som ogillar dem kommer jubla och alla de som tycker om att gräva i plånboken efter den där lilla pengen som gömmer sig bakom femkronor och guldpengar och trots det idoga letandet får du ändå upp en massa enkronor istället blir inte lika glada, så kommer affärerna att få problem när de skriver sina priser. Tänk inge mer ”9,90”, ”18,98”, ”39,99” eller andra priser som butikerna använder för att få priset att se nedbantat ut. Eller kommer de att komma på något nytt sätt? Apparantly…

Nu senast hörde jag från P1 att Tysklands Angela Merkel har på EU:s bevåg gett Turkiet något av ett ultimatum. De måste öppna sina hamnar för grekcypriotiska fartyg, men Turkiet vägrar som alla säkert känner till för att det skulle vara en handling som accepterar södra Cypern. Men det ligger så mycket mer än bara Cypernproblematiken bakom Turkiets EU-medlemskap, jag vill inte på något sätt säga att islamofobin är ett större problem men det berör mig så mycket så jag vill bestryka det. Västvärldens och då också EU:s islamofobi är allenarådande just nu, och det är inte förrän vi tagit itu med det som vi kan acceptera Turkiet som det 28:e landet(med det sagt, förutsätter jag att Bulgariens och Rumänien blir medlemmar först 2007 problemfritt). Också som någon smart person sa, det finns medlemmar som inte har gjort upp med sina inrikes problem. Varför ska då Turkiet få lida för att de inte tagit itu med de armeniska folkmorden?

Nu kommer följande att låta väldigt pessimistiskt för vissa, men jag säger det som buddhismen lärde mig när jag läste om det i religionsvetenskapen på gymnasiet, att det är en tunn linje mellan pessimism och realism: När vi kommer att acceptera islam så kommer vi bara att hitta någon ny minoritet som vi kan klandra och klaga på. Så tro inte att allt kommer vi frid och fröjd efter vi accepterat islam. Enkel gruppsykologi säger att det är ett måste för att stärka vi:et genom att se ner på dem.

Kommunikation utöver det fysiska rummets begränsning och dess tidsbundenhet har människan sysslat med länge, länge. När den orala kulturen inte längre var den etablerade och man påbörjade med den skriftliga kulturen, så kunde alla som någorlunda kunde skriva på ett någorlunda tydligt och för mottagares skull förståeligt sätt, så kom hieroglyfer, ristningar och annat som de i avsaknad av papper kunde pränta in skrift på. Sedan hade vi papper som kom in från Kina och pergament, papyrus och annat pappersliknande, efter det kom den typografiska kulturen med böcker och boktryckarkonsten. Tänker bespara er läsare en alltför djupare dykning i dessa ämnen. Ända tills idag så har vi försökt komma ifrån begränsningen med telegraf, senare telefonen, tv, Internet. Men vi är ändå inte där än….
Här vill jag till min argumentation ta upp Jules Verne. Ni vet, fransmannen som anses vara THE FATHER till all science fiction. En riktig grym snubbe med andra ord. Han var såååå långt före sin tid med att tänka ut ubåtar innan de ens existerande, med att tänka ut att man via telefonnätet kunde höra nyheter vilket under 1800-talets slutfaser realiserades.
Nu hoppar vi till vår egen tid och tittar på George Lucas. Ni vet, amerikanska sciencefiction filmmakaren. I hans episka magnum opus Star Wars så bryter han barriärerna, det fysiska rummet och tidsbundenheten, det spatial-temporala rummet om man nu vill låta smått stelare än lagboken eller Jürgen Habermas passar också in som en torr, beige en. Vi kommunicerar med varandra via hologram, och där pratar vi med varandra öga mot öga, precis såsom Thompson och McQuail vill ha det. Inte via mobil där våra symboliska tecken, signaler och tonfall försvinner och vi får förlita oss på smileys eller andra för att visa våra känslor. Har du försökt att i en dialog försöka lägga in ironi i dina meningar? Då kanske du också vet att det är svårt att upptäcka, då man inte har röstläget att bekräfta ironin.
Visst vi försöker fortfarande att trotsa hindren. Sky tillsammans med webcam är ett sätt, och det visar på att utvecklingen går framåt. Men kanske är det hologrammet som gör att vi på avstånd kan tala med varandra precis som delade vi samma rum och samma tid? Det som är ganska verkligt i Star Wars-filmerna är att hologrammet är skakigt och knackigt… precis som att det fortfarande finns förbättringar att göra på kommunikationsfronten ? Vi får se om Lucas har rätt att det är vägen med hologram vi ska vandra.

Aja… vi måste fortfarande komma förbi gränserna. Eller kanske det inte går? Kanske det bara är ett hinder som filmens, drömmens och fantasins värld kan upplösa?

"This is crazy! People are tired, weary, bored and depressed after a hard days work. Day in, day out. Year after year, and endless dead-end job after endless dead-end job with no future, and no hope. IT'S NATURAL! IT'S COMPLETELY APPROPRIATE TO FEEL THAT WAY! HOW ELSE SHOULD YOU FEEL? If you felt good after that salt crouching experience, THAT WOULD BE SICK!"

Dilbert, om chronic cubicle syndrome som egentligen bara är som livet är som mest.

Namnet "alfabetet" kommer av att man tog och slog ihop de två första bokstäverna i det grekiska alfabetet, alfa och beta. Skulle då alfabetet gått åt andra hållet, som bröderna Bylund i Anders & Måns frågade, så efter samma logik borde det alfabetet hetat omegapsiet.

”De var täckta av damm, benvita som sockerbagarens glasyrspritsade skelett i ett torgstånd på de dödas dag”

Jag ska tala om döden nu. Bloggen, jag har ett problem som jag inte berättat om för dig tidigare. Men nu anser jag att tiden är inne och det är dags att lätta tyngden som tyngt ner mitt hjärta så att den snällt frågat njurarna om de inte kan ”dra in magen så jag kan komma förbi och fram”. Här kommer det:
Jag är omänskligt rädd för döden. Det är inte så att jag har ångest inför att ställas öga mot ögonhåla med Liemannen, utan det är mera något som Jag vill kalla existentiell ångest. Det är det att jag är rädd för att jag inte kommer att finnas något mer, att hjärnan kopplas ifrån, på samma direkta sätt en lampa släcker sin livslåga när man drar ur kontakten. Det är skrämmande att man inte kommer att kunna ha kontroll längre över en kropp man blivit tilldelad, och under hela livet lärt sig att bli ganska bra vän med. Även fast vi som alla andra har haft våra upp- och nedgångar, det tänker jag inte på några grunder tveka. Det är att jag inte kan hindra det… det är människans plåga som man blir varse om. Att biljetten du åkte hit med, titta noggrannare på den, det står faktiskt tur och retur…

Det har sagts att de som kommer att ha svårast där på dödsbädden, om man nu har en sådan tur och kommer till det stadium när man dör i sitt eget piss, är de som är osäkra. Inte de starkt troende ateisterna, inte de bokstavstrogna religiösa, utan de som ligger där mitt emellan och inte har valt än. Jag har inte valt, eller jo, jag ligger väl någonstans där mellan halvateist och agnostiker. Eftersom jag ständigt försöker att välja ett alternativ som står mitt emellan två extremer, så kommer jag i detta fall få en fruktansvärd tid på dödsbädden då jag inte har bestämt mig. Visst om man ser det positivt, du kommer ändå bara att ha ångest en kort period, sedan finns du inte längre. Eller man kan tänka att jag fortfarande har ett helt vuxet liv på mig att komma till rätta med tanken. Men jag är pessimistiskt, och ångestfylld.

Kanske har det något att göra med att döden alltid har hållit sig på behörigt avstånd i min släkt. Okej, jag håller med om att jag knappt levt mitt halva liv – och till dess så tröstar detta faktum mig – men det har ändå inte inträffat några större dödsfall och då har jag ändå en modernes sida som har rökt större delen av sitt liv, och en ganska stor mängd rökare på fädernes. Visst, att röka behöver inte vara en orsak till ett kortare liv, och du kan dö lika fort även fast du följer alla goda råd. Men de fick på båda sidor inte barn tidigt, utan de är minst en 15-20 åldersskillnad mellan föräldrarna och deras barn. Ska väl vara döden av min gammelmormor, min farmors mor. Men henne hade jag så få minnen av, och det berörde mig inte riktigt. Vet inte om jag inte vågade gråta ut där framför pappa, när han berättade det över middagsbordet för min bror och jag, men ändå.
Förutom det så har döden varit snäll mot vår släkt och jag vet att detta inte ska ses som att Liemannen aldrig kommer på besök. Hans bil har bara kört fast i snörusket, och det är ganska långt till närmaste busshållplats eller tågstation. Speciellt om det är motvind och han ständigt måste plocka ur all snö som fyller hans ögonhålor. Och just eftersom att döden är försenad i vår släkt, så har det gjort att jag inte alls är beredd när ett dödsfall kommer. Jag vet inte hur jag kommer att reagera, om jag kommer att reagera alls? Kanske sa gammelmormor död tillräckligt mycket om mig? Jag påverkas kanske inte… utåt sätt i alla fall…

Det går inte att lämna tillbaka biljetten, allt som är kvar för mig är förlikningen!

Har ni tänkt på vilka svåra problem, inte minst teologiska om vi ser det från deras perspektiv, ett oändligt universum skulle medföra? Alltså i ett universum där tiden är oändlig skulle varje händelse förr eller senare upprepas.

Om vi ser det från ett teologiskt perspektiv så började den polske astronomen Copernicus att göra upptäckter och ställa frågor som gjorde den katolska överhögheten synnerligen obekväm. Vår planet låg inte längre i universums mitt(geocentriska världsbilden)utan solen tar dess plats i centrum och vårt solsystems planeter snurrar runt den(heliocentriska världsbilden). Den för Inkvisitionen kätterska föreställningen om universums och tidens oändlighet var bland annat Nicolaus av Cusa och
Giordano Bruno skyldiga till. Tyvärr blev deras öde att fortsätta livet på jorden – som aska…

”Således skulle den kristna doktrinen om Guds inkarnation i Kristus få en grotesk innebörd: om behovet av frälsning uppstod vid ett annat tillfälle (det skulle ske ett oändligt antal tillfällen!) skulle Jesus födas, korsfästas och återuppstå ett oändligt antal gånger, på ett oändligt antal platser.
Den kristne kyrkofadern Augustinus protesterade indignerad: "Kristus dog en gång för våra synder och återuppstod från de döda; han dog inte mer."(Texten är bearbetad av undertecknat)

Flera olika religionsförespråkare försökte hitta en utväg ur detta. Alfred North Whitehead är bara en av dem. ”Han föreslog en utväg ur oändlighetens teologiska återvändsgränd: Gud är ansvarig för ordnandet av världen inte genom direkt ingripande utan genom att tillhandahålla de olika, oändliga, möjligheter som det fysiska världsalltet - och människan - sedan har frihet att förverkliga.
Tidlöshet och tidsbundenhet, det eviga och det föränderliga kan förenas, hävdade Whitehead - liksom mystikerna långt före honom. Guds grundläggande karaktär - oändlighet - förblir oförändrad och evig. Och det universum vi är en del av förblir ändligt - och begripligt.”

En annan är den argentinske författaren Jorge Luis Borges ”som var fascinerad av oändlighetens paradoxer, beskrev i ett av sina verk universum som ett bibliotek med ett oändligt antal rum, innehållande ett oändligt antal böcker.
Man skulle kunna tro att detta bibliotek innehåller en oändlig mängd information, men så är det inte eftersom möjligheten av alla möjliga bokstavskombinationer är begränsad - det finns nämligen ett ändligt antal bokstäver.”

Oändligheten sedd ur ett filosofiskt perspektiv har en rad absurda, groteska och skrämmande konsekvenser, och flera olika giganter har icke förvånansvärt försökt att reda ut det oändligas mysterium.

John D Barrow har i sin populärvetenskapliga text visat exempel på de etiska problemen: ”Föreställ dig att vi lever i en oändlig värld. Det innebär att ingenting som finns i den är originellt. Vi själva är inte heller så unika som vi vill tro oss vara, ty ett oändligt antal kopior av oss kommer att uppträda i båda riktningarna av tidsdiagrammet.
Eftersom tiden är oändlig kommer allt som kan hända att inträffa, eller har redan inträffat ett oändligt antal gånger. Ingenting jag gör eller tänker kommer att vara gjort och tänkt för första - eller sista - gången. Det betyder att ingenting jag gör just nu spelar, "i det långa loppet", någon roll! En oändlighet plus ett är fortfarande en oändlighet.
Men inte nog med det. Om det finns ett oändligt antal kopior av mig någon annanstans i universum kommer ett oändligt antal av dem förr eller senare att göra samma val som jag; men det finns också ett oändligt antal andra kopior, som kommer att göra ett oändligt antal andra val vilka jag inte har gjort.
Varje moraliskt system som grundar sig i att premiera goda handlingar bryter därför samman: eftersom den totala mängden av "godhet" (eller "ondska") i ett oändligt universum är oändlig, finns det ingenting jag kan göra (eller låta bli att göra) för att åstadkomma en förändring.”

John D Barrow hittar sin enkla utväg i att "det kanske finns en inbyggd strävan i evolutionsprocessen att skapa enbart ett begränsat antal livsformer som tillåter att medvetande och etik utvecklas. Om vårt universum skall anses ha någon mening och syfte måste ändligheten vara ett av dess kännetecken."

Måhända kanske världens mest för givet tagna tanke?

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=561229

Sug på den ni!