Filosofiskt flumm blandat med vardagligt tjafs

Nu senast hörde jag från P1 att Tysklands Angela Merkel har på EU:s bevåg gett Turkiet något av ett ultimatum. De måste öppna sina hamnar för grekcypriotiska fartyg, men Turkiet vägrar som alla säkert känner till för att det skulle vara en handling som accepterar södra Cypern. Men det ligger så mycket mer än bara Cypernproblematiken bakom Turkiets EU-medlemskap, jag vill inte på något sätt säga att islamofobin är ett större problem men det berör mig så mycket så jag vill bestryka det. Västvärldens och då också EU:s islamofobi är allenarådande just nu, och det är inte förrän vi tagit itu med det som vi kan acceptera Turkiet som det 28:e landet(med det sagt, förutsätter jag att Bulgariens och Rumänien blir medlemmar först 2007 problemfritt). Också som någon smart person sa, det finns medlemmar som inte har gjort upp med sina inrikes problem. Varför ska då Turkiet få lida för att de inte tagit itu med de armeniska folkmorden?

Nu kommer följande att låta väldigt pessimistiskt för vissa, men jag säger det som buddhismen lärde mig när jag läste om det i religionsvetenskapen på gymnasiet, att det är en tunn linje mellan pessimism och realism: När vi kommer att acceptera islam så kommer vi bara att hitta någon ny minoritet som vi kan klandra och klaga på. Så tro inte att allt kommer vi frid och fröjd efter vi accepterat islam. Enkel gruppsykologi säger att det är ett måste för att stärka vi:et genom att se ner på dem.