Filosofiskt flumm blandat med vardagligt tjafs

Det hela var förvånansvärt att Mamma ville komma förbi. Hon som aldrig bruka ha tid med oss, finns alltid hennes A-langare som ställer upp och sällskapar henne så fort hon känner för det, eller så kanske hon ska vara på Stigen(ett hem är fel ord, mera som en samlingsplats i Skogås där folk som psykologiskt sett endera är värre eller bara marginellt värre än min mamma dras. Ger henne i alla fall mat varje dag och det finns små verkstäder eller pysselhörnor tokken därna man hade på dagis – och som man har på liknande ställen – där hon kan fördriva tiden med att knepa och knåpa ihop saker). Men jag bor alldeles ensammen nu, så det kanske var ger någon förklaring? Nepp, vi gjorde upp att hon skulle komma till mig varje Lördag och hjälpa mig med allt som jag inte klarar av.
På något sätt så kan jag inte längre leva i tron att syokonsulenten sa att jag hade Asperger Lite. Har säkert lika mycket Asperger som någon annan av barnen som gick i särskola, bara det att jag inte skulle våga erkänna det för mig själv. Så hon kommer hit varje lördag, och vi får se hur många gånger hon håller vad hon lovat.

Både hon och jag var lite sjuk, men jag har samtidigt varit sjuk så mycket under detta år att det inte kändes rätt att ligga och snörvla samtidigt som man gluttar på någon oglodd film som man redan kan utantill, baklänges- och framlänges, och tycka allmänt synd om en. Det behöver vi alla lite då och då, men att få för mycket av det goda (eller onda, beror på hur man det) är likt så mycket andra saker man bör bruka i måttligt mängd inte bra. Den enda skillnaden var väl att hon blivit sjuk på grund av hon självförvållat förstört sina flimmerhår och immunförsvar för att nämna några, och jag… vet egentligen inte om jag var så mycket bättre. Antingen så har jag när jag varit ute och sprungit inte värmt upp ordentligt och detta har givit mitt immunförsvar en chock, eller så har jag inte ätit rätt. Hursomhelst så gör jag som jag alltid gör i mammas sällskap, kastar dynga på rökning och alla dess konsekvenser för att få mamma att säga att hon SKA sluta. Men då hon gärna far med osanning vet jag inte vad jag ska tro… för hennes skull vill jag tro henne…

Trots detta så trotsade vi båda regnet när jag gick och hämtade och lämnade henne vid busshållplatsen, och när vi gick och handlade. Det var på tiden att jag fick något annat än köpta köttbullar och makaroner eller nudlar vilka jag egentligen tvångsäter för att inte magen ska vara tom. Jag åt samma nudlar dagen jag blev magsjuk och därför så applicerade jag mycket av kräkset på maten att det kommer ta ett bra tag innan jag kan åtnjuta nudlar igen. Det fick bli köttfärssås och spagetti, den varianten som jag alltid åt som barn. Med andra ord, glöm alla recept som står i kokböcker, den här går till på följande sätt: bryn lök, med köttfärs och vitlök, slå på ketchup och grädde allt eftersom och krydda med svartpeppar(helst vitpeppar om man har det hemma) och salt. Ylvas köttfärssås med alla kryddor och grönsaker i all ära, men just för att detta är ett barndomsminne… så underbart riktigt gudagott!

Vi skulle ha gjort kladdkaka, min favorit om man gör den rätt vill säga. Alla senaste gångerna har den endera fått den där äckliga smaken (kan det vara för att jag använt flytande margarin?) eller så har det blivit chokladsockerkaka, vilket kan vara gott men jag försäkrar er detta var det inte. Samma vämjeliga smak återkom när jag gjorde sockerkaka… så jag undrar vad det är jag gör fel. Om mamma var med skulle hon kunna se vart allt fallerar. Men det var lördag och hon ville hem i rimlig tidig tid så vi gick till busshållplatsen och jag påminde henne om de saker som hon kunde ta med till mig nästa gång. Hade redan fått galgar(älskar att kunna hänga upp kläder istället för att de hopvikta ska ligga i klädskåpet) och kommande lördagen blir det en sockerkaksform, glasskålar, fotfil, fler blommor och långkalsonger(yeey!). Nu fattas bara raggsockor sedan är vintern mer än välkommen!