Det att göra upp med gamla minnen
Det var så nära. Jag stod där utanför dörren och det enda jag behövde göra vad att plinga på och träffa honom. Men jag vågade inte ta steget…
Det var så tråkigt eftersom allt pekade på att jag skulle träffa honom idag. Det var som om hela dagen var formad efter mitt uppdrag. Regnet hade stått som spön i backen säkert länge när jag vaknade upp på lördagen och gjorde mig i ordning. Jag hade bestämt mig hela förra veckan att det skulle ske idag, och jag skulle inte regnet stoppa mig. Tvärsom, regnet gav mig en anledning till att gå och träffa honom. Förutom väderleken så hade jag gjort klart mitt arbete så tidigt som igår, och eftersom jag inte hade något annat på schemat så skulle en träff med honom bli perfekt. Allt skulle bara bli ännu mer perfekt när jag tog upp plånboken för att betala på bussen.
Busschauffören viftade bort mig och sa att jag inte behövde betala. Märkligt tänkte jag och åkte till Huddinge för att se om Nordea hade öppet på helgdagar, under tiden jag väntade på 12.27-bussen mot Skärholmen. Det var det inte och jag gick och väntade lydigt på busstationen vid Huddinge kommunalkontor. Under de 27 minuter jag stod där och frös – det var inte enbart den kalla vinden som fick min hud att knottra. Jag var nervöst, så in i bomben nervös så det inte går att beskriva i ord – så tittade jag på de reklamaffischerna för TV4, ni vet dem där man på nära håll ser ett otal antal bildrutor från tv-spel(så stor tv-spelsnörd är jag att jag kunde identifiera nästan alla spel) och när man tittar på bilden på långt håll så ser man att alla små rutor bildar en blåögd pojke. Reklamaffischen blir ännu snyggare när man ser att det hela är i form av en tv-apparat, något som on-knappen längre ner på affischen bestryker. Är det bara jag, eller tar vi reklamaffischerna för givet? Har vi blivit så mätta på dem att vi inte ser det estetiska värdet i vissa av reklamerna?
Så jag tog buss 710 till Skärholmen - lika billigt som förut. Orsaken var att de hade problem med kassan och inte kunde lämna någon växel -, och när jag kom fram hade regnet tilltagit i styrka, men jag gick upp mot Ekholmsvägens hus som börjar på nummer 200. Här så forsade det fram en ström av minnen, och jag minns att jag, min mamma, min bror och min mammas systers barn gick över samma bro jag nu går över. Då var alla så lyckliga, lite synd att tiden inte kunde ha stannat upp just där och varit så ända tills idag. Jag hittade till nummer 235 och gick in, där värmen från trapphallen sakta började värma upp mina stelfrusna händer. Det fanns inte så mycket att göra än att söka varje dörr på varenda våning, ända tills ”O G Johnsson” skulle infinna sig. Ju mer jag letade desto mer minnen kom och när jag var på översta våningen så mindes jag starkt att det var här han bodde - det och hans namn på brevinkastet. Jag tittade till namnet på dörren bredvid – här bodde en kvinnlig vän till honom, som alltid när man skulle dricka kaffe kom över och gjorde oss sällskap – men det namnet hade bytts till något oläsligt utländskt. Dock måste min positiva sida försvara sig med att jag inte visste om hennes namn, och att hon fortfarande kan bo kvar. Aja, det var väl bara att ringa på dörren och träffa Orvar…
Det var väl bara att ringa? Det var väl BARA ATT RINGA? Åh, nej! Inte för en kille som är lika tillbakadragen, introvert och autistiskt blyg som jag. Jag klarade det helt enkelt inte, och gick därifrån med stora samvetskval. Samvetskval som fortfarande ligger och gnager mig. Dock på bussen hem – och sedermera när jag talat med mina vänner – så bestämde jag mig för att det inte var kört än. Orvar kommer i varje fall inte ställa in tofflorna på ett bra tag, så jag får helt enkelt göra så att jag går till honom ända tills jag vågar.
Fast tänk ändå. Hans dotters barn stod där utanför hans dörr. Bara han visste om det…
Det var så tråkigt eftersom allt pekade på att jag skulle träffa honom idag. Det var som om hela dagen var formad efter mitt uppdrag. Regnet hade stått som spön i backen säkert länge när jag vaknade upp på lördagen och gjorde mig i ordning. Jag hade bestämt mig hela förra veckan att det skulle ske idag, och jag skulle inte regnet stoppa mig. Tvärsom, regnet gav mig en anledning till att gå och träffa honom. Förutom väderleken så hade jag gjort klart mitt arbete så tidigt som igår, och eftersom jag inte hade något annat på schemat så skulle en träff med honom bli perfekt. Allt skulle bara bli ännu mer perfekt när jag tog upp plånboken för att betala på bussen.
Busschauffören viftade bort mig och sa att jag inte behövde betala. Märkligt tänkte jag och åkte till Huddinge för att se om Nordea hade öppet på helgdagar, under tiden jag väntade på 12.27-bussen mot Skärholmen. Det var det inte och jag gick och väntade lydigt på busstationen vid Huddinge kommunalkontor. Under de 27 minuter jag stod där och frös – det var inte enbart den kalla vinden som fick min hud att knottra. Jag var nervöst, så in i bomben nervös så det inte går att beskriva i ord – så tittade jag på de reklamaffischerna för TV4, ni vet dem där man på nära håll ser ett otal antal bildrutor från tv-spel(så stor tv-spelsnörd är jag att jag kunde identifiera nästan alla spel) och när man tittar på bilden på långt håll så ser man att alla små rutor bildar en blåögd pojke. Reklamaffischen blir ännu snyggare när man ser att det hela är i form av en tv-apparat, något som on-knappen längre ner på affischen bestryker. Är det bara jag, eller tar vi reklamaffischerna för givet? Har vi blivit så mätta på dem att vi inte ser det estetiska värdet i vissa av reklamerna?
Så jag tog buss 710 till Skärholmen - lika billigt som förut. Orsaken var att de hade problem med kassan och inte kunde lämna någon växel -, och när jag kom fram hade regnet tilltagit i styrka, men jag gick upp mot Ekholmsvägens hus som börjar på nummer 200. Här så forsade det fram en ström av minnen, och jag minns att jag, min mamma, min bror och min mammas systers barn gick över samma bro jag nu går över. Då var alla så lyckliga, lite synd att tiden inte kunde ha stannat upp just där och varit så ända tills idag. Jag hittade till nummer 235 och gick in, där värmen från trapphallen sakta började värma upp mina stelfrusna händer. Det fanns inte så mycket att göra än att söka varje dörr på varenda våning, ända tills ”O G Johnsson” skulle infinna sig. Ju mer jag letade desto mer minnen kom och när jag var på översta våningen så mindes jag starkt att det var här han bodde - det och hans namn på brevinkastet. Jag tittade till namnet på dörren bredvid – här bodde en kvinnlig vän till honom, som alltid när man skulle dricka kaffe kom över och gjorde oss sällskap – men det namnet hade bytts till något oläsligt utländskt. Dock måste min positiva sida försvara sig med att jag inte visste om hennes namn, och att hon fortfarande kan bo kvar. Aja, det var väl bara att ringa på dörren och träffa Orvar…
Det var väl bara att ringa? Det var väl BARA ATT RINGA? Åh, nej! Inte för en kille som är lika tillbakadragen, introvert och autistiskt blyg som jag. Jag klarade det helt enkelt inte, och gick därifrån med stora samvetskval. Samvetskval som fortfarande ligger och gnager mig. Dock på bussen hem – och sedermera när jag talat med mina vänner – så bestämde jag mig för att det inte var kört än. Orvar kommer i varje fall inte ställa in tofflorna på ett bra tag, så jag får helt enkelt göra så att jag går till honom ända tills jag vågar.
Fast tänk ändå. Hans dotters barn stod där utanför hans dörr. Bara han visste om det…
Kommentarer
Trackback