Gå över vägen
Jag läste i min etikmoral handbok igår olika sätt att applicera den förut nämnda Kohlbergs trappa som han likt Maslow har blivit så känd för(visst jag är nog mer för inställningen att man måste göra något i detta livet för att kunna bli ihågkommen när man färdas till livet efter detta. Fast ett par ihopsnickrade plankor som tar en upp eller ner, är väl något av de sämsta sätten att sätta sitt avtryck här på?) i situationen gå emot röd gubbe. Därför tänker jag skriva hur jag tänker när jag ska gå över ett övergångställe, och jag tänker distinktera mellan övergångställen med och utan trafikljus. Kanske mest för att det är det mest simpla sättet att exemplifiera mina moraliska tankar på. Men jag tror nog att ni utifrån exemplet kan få en ganska bra bild av mig ändå.
När jag kommer fram till en övergång utan trafikljus så tittar jag alltid efter bilar. Detta för att jag inte har trafikljus som stå bakom mig eller som kan säga åt bilarna att stanna. Om det är nattetid och den enda bilen som åker förbi där är en äldre typ i permobil som till och med artigt stannar upp vid övergångstället och ber mig gå över före honom innan han i sitt sällsamma tempo beger sig iväg igen, då tittar jag snabbt efter andelen bilar och när jag inser att det inte kommer några så går jag över. Skulle jag gå tillsammans med en större folkmassa och inte har bråttom stannar jag kvar med de laglydiga medborgarna som kanske endera fått det inpräntat sedan barnsben att det är fel att gå över vägen utan att titta och inte orkat ändra om vanorna när de tog bort böterna från gå mot röd gubbe, eller en andra grupp är säkert de som är för söliga och som blivit bästa vän med trafikljusen. Har jag däremot bråttom kan jag tänka mig att spurta över. Är jag med mina kompisar så brukar alltid jag vanan trogen titta över även fast mina kamrater inte gör det, och det för att ibland distansera mig från dem och nära mitt ego att jag är så mycket godare än alla andra, ibland för att vanan sitter så djupt rotad.
När jag kommer till ett övergångställe med trafikljus så följer jag samma princip där, att jag tittar efter bilar. Kommer det inga hinner man alltid över. Gör det däremot det så kan jag om jag inte har bråttom eller känner för att vara extra lydig den här gången, använda ljusen. För det finns alltid där och man kan så lätt luta sig tillbaka och låta dem sköta jobbet. Är det tomt på gatan så har jag fått den märkliga viljan att vara olydig på mitt snälla vis. Göra alla osynliga bilförare galna av att de måste stanna upp mitt i natten och inte kan vara hemma vid det här laget! Det är ganska roligt att göra även med synliga diton, när man kan gå över utan att använda ljusen – ja då använder man dem i varje fall för att irritera förarna och stoppa upp trafiken litet extra. Alltså inga bilar – då brukar jag inte använda dem annat än i nöjessyfte. Går jag med folk är det precis som i föregående exempel, och går jag med mina kamrater kan jag nog säga att samma sak fast i trafikljuskontext inträffar där med.
Kvick sammanfattning: Tittar alltid efter bilar. Sen så har jag en massa olika varianter på den. Och jag antar att det är en grundregel som många arbetar efter, om än mycket mer friare och obundnare om vi tänker på andra i min ålder och min kompis- ålderskrets.
När jag kommer fram till en övergång utan trafikljus så tittar jag alltid efter bilar. Detta för att jag inte har trafikljus som stå bakom mig eller som kan säga åt bilarna att stanna. Om det är nattetid och den enda bilen som åker förbi där är en äldre typ i permobil som till och med artigt stannar upp vid övergångstället och ber mig gå över före honom innan han i sitt sällsamma tempo beger sig iväg igen, då tittar jag snabbt efter andelen bilar och när jag inser att det inte kommer några så går jag över. Skulle jag gå tillsammans med en större folkmassa och inte har bråttom stannar jag kvar med de laglydiga medborgarna som kanske endera fått det inpräntat sedan barnsben att det är fel att gå över vägen utan att titta och inte orkat ändra om vanorna när de tog bort böterna från gå mot röd gubbe, eller en andra grupp är säkert de som är för söliga och som blivit bästa vän med trafikljusen. Har jag däremot bråttom kan jag tänka mig att spurta över. Är jag med mina kompisar så brukar alltid jag vanan trogen titta över även fast mina kamrater inte gör det, och det för att ibland distansera mig från dem och nära mitt ego att jag är så mycket godare än alla andra, ibland för att vanan sitter så djupt rotad.
När jag kommer till ett övergångställe med trafikljus så följer jag samma princip där, att jag tittar efter bilar. Kommer det inga hinner man alltid över. Gör det däremot det så kan jag om jag inte har bråttom eller känner för att vara extra lydig den här gången, använda ljusen. För det finns alltid där och man kan så lätt luta sig tillbaka och låta dem sköta jobbet. Är det tomt på gatan så har jag fått den märkliga viljan att vara olydig på mitt snälla vis. Göra alla osynliga bilförare galna av att de måste stanna upp mitt i natten och inte kan vara hemma vid det här laget! Det är ganska roligt att göra även med synliga diton, när man kan gå över utan att använda ljusen – ja då använder man dem i varje fall för att irritera förarna och stoppa upp trafiken litet extra. Alltså inga bilar – då brukar jag inte använda dem annat än i nöjessyfte. Går jag med folk är det precis som i föregående exempel, och går jag med mina kamrater kan jag nog säga att samma sak fast i trafikljuskontext inträffar där med.
Kvick sammanfattning: Tittar alltid efter bilar. Sen så har jag en massa olika varianter på den. Och jag antar att det är en grundregel som många arbetar efter, om än mycket mer friare och obundnare om vi tänker på andra i min ålder och min kompis- ålderskrets.
Kommentarer
Trackback