En musikal jag aldrig förstod
De två orosmolnen finns fortfarande där. Visst har redan skrivit klart och lämnat in mitt ena omprov men den tyckte jag inte gick sådär höjdarbra precis, och till råga på allt börjar en B-kursen strax och redan nu på måndag är det dags för vårt tredje och sista prov. Får hoppas att jag inte får IG/U på den… Turligt nog så tror jag inte att det kommer vålla några problem om man inte har klarat av alla prov på kursen innan för att man ska kunna börja B-kursen, men det bådar jö inte gott. Åh nej, det hoppas vi inte!
Annars är det knaprigt på pekuniärfronten. Fick skjuta upp tandläkartiden då det visade sig att jag inte skulle klara mig med ett tandläkarbesök denna månad, samtidigt så känner jag inte av mitt begynnande hål så det gör helt enkelt inte så mycket. Kanske har jag inget hål utan det är bara Birgitta som är en girig tandläkerska eller kanske jag har borstat tänderna så bra att jag har bäddat in hålet i ett mjukt täcke av stärkande tandkräm, eller så kanske jag bara inte märker det eller inte ens vill märka något. Nåja, nästa besök blir den 6:e februari, men enligt vårt inledande schema för B-kursen så skulle den dagen vara en tisdag men enligt receptionisten var det en onsdag. Vi kom fram till att skolans schema var felaktigt och satte den tiden som preliminärt – annars så är det bara ringa och be om en tid i mars. Lite synd att Birgitta har så fullspäckat schema. Sedan borde jag skaffa en tandläkare här i Flemingsbergområdet så jag inte behöver åka till mitt andra hem i Skogås för att kolla tänderna. Tandläkarstudenterna har jag hört lämnar ingen patients mun oren och illaluktande utan nästan överrent brukar det bli med ett bländande leende som bara reklamskådespelare och bebisar som får sina första tänder äger. Får ta tag i det…
Något roligt att se fram emot och som kommer att göra att mitt argument för att jag har för mycket fritid att få minskad betydelse, är att jag kommer att börja på en av skolans tidningar. Ensam blir jag heller inte, en finska från klassen kommer att ackompanjera mig. Det gör att jag får ännu mera uppgifter och ska förhoppningsvis ta bort de oändliga timmar av trisstress som jag får då jag inte äger något jobb. Påtala om jobb, måste skaffa ett jobb innan sommaren. För det första så är CSN inte lika generösa under skolans sommarlov så vill man ha någonting förutom det mest essentiella som mat och kläder – bland annat vill jag få mig en konsertupplevelse, troligen Sweden Rock Festival – så är ett jobb ett måste. Och denna gång hoppas jag att jag ska få ett då mina kompisar övertalade mig om hur metal ett städjobb faktiskt är : )
Sedan så behöver jag hjälp med att få mitt bord på ben, sätta upp min lampa och laga min cykel. Jag skulle kunna ringa Jeanette och be henne bogsera hit fåtöljen som jag ska få, och eftersom hon inte har körkort kommer hennes man att köra hit henne. Då kan jag ragga honom att laga min cykel. Bordet och lampan vet jag inte riktigt hur jag ska få hjälp med. Tjata på pappa tillräckligt mycket kanske?
Lampan är jag i varje fall stort behov av då julstjärnan nu tagits ner och det ännu inte kommit tillräckligt med snö för att lysa upp vinternätterna.
Och jag vill hälsa på Therese och hennes man, och hennes två undersköna urgulliga småttingar. Har inte sett henne på år och dar, och hennes två telningar har jag enbart fått erfara på håll, på en massa kort. Att få se dem – nu kommer ett sådan där fjantig dataterm så huka er! – IRL vore mycket trevligt. Ha, då är jag säkert en av de få som sett dem annat än på kort. Mitt bästa minne jag har med Therese är när hon var med och spelade i en musical om Jesu liv. Då var jag så liten att jag knappt förstod ett ord engelska så jag stod bredvid mormor – vi hade jättedåliga platser – och bad henne vänligt översätta och berätta när jag inte förstod något. Bland annat så var jag jättefascinerat när scenen där Jesus hänger och skriker till Gud kom. Jag drog i mormors klänning och frågade hur han kunde hänga i luften, för de hade gjort det hela mycket stilistiskt med att stänga av alla lampor förutom på Jesus. Då berättade hon att han egentligen stod på något men att de hade de inte belyste just den delen av hans ben.
Jonatan, min käre bror, var mindre av mig och det förklarar till viss del att han inte uppskattade teatern, och jag minns att mamma fick följa med honom ut flera gånger. När musikalen var som träligast så ville jag också gå ut och möta Jonatan så jag trängde mig förbi alla höga och långa människor, för att till slut erfara att det inte fanns någon Jonatan därute. När hela föreställningen var över så fick jag hintar om att de hade tagit bilen och åkt ett par varv för att ha något att göra, Jonatan hade även blivit så surt att han givit bilen en smak av sin ena fot vilket Börje i auktoritativ ton sa åt honom att han inte fick göra. Synd bara att man inte kunde gå tillbaka i tiden och se om den, hade uppskattat och kunnat följa med i berättelsen mycket enklare idag. Therese, min kusin, spelade förresten en av lärjungarna. Det finns ett foto på henne hemma hos mormor som alltid kommer att påminna mig…
Annars är det knaprigt på pekuniärfronten. Fick skjuta upp tandläkartiden då det visade sig att jag inte skulle klara mig med ett tandläkarbesök denna månad, samtidigt så känner jag inte av mitt begynnande hål så det gör helt enkelt inte så mycket. Kanske har jag inget hål utan det är bara Birgitta som är en girig tandläkerska eller kanske jag har borstat tänderna så bra att jag har bäddat in hålet i ett mjukt täcke av stärkande tandkräm, eller så kanske jag bara inte märker det eller inte ens vill märka något. Nåja, nästa besök blir den 6:e februari, men enligt vårt inledande schema för B-kursen så skulle den dagen vara en tisdag men enligt receptionisten var det en onsdag. Vi kom fram till att skolans schema var felaktigt och satte den tiden som preliminärt – annars så är det bara ringa och be om en tid i mars. Lite synd att Birgitta har så fullspäckat schema. Sedan borde jag skaffa en tandläkare här i Flemingsbergområdet så jag inte behöver åka till mitt andra hem i Skogås för att kolla tänderna. Tandläkarstudenterna har jag hört lämnar ingen patients mun oren och illaluktande utan nästan överrent brukar det bli med ett bländande leende som bara reklamskådespelare och bebisar som får sina första tänder äger. Får ta tag i det…
Något roligt att se fram emot och som kommer att göra att mitt argument för att jag har för mycket fritid att få minskad betydelse, är att jag kommer att börja på en av skolans tidningar. Ensam blir jag heller inte, en finska från klassen kommer att ackompanjera mig. Det gör att jag får ännu mera uppgifter och ska förhoppningsvis ta bort de oändliga timmar av trisstress som jag får då jag inte äger något jobb. Påtala om jobb, måste skaffa ett jobb innan sommaren. För det första så är CSN inte lika generösa under skolans sommarlov så vill man ha någonting förutom det mest essentiella som mat och kläder – bland annat vill jag få mig en konsertupplevelse, troligen Sweden Rock Festival – så är ett jobb ett måste. Och denna gång hoppas jag att jag ska få ett då mina kompisar övertalade mig om hur metal ett städjobb faktiskt är : )
Sedan så behöver jag hjälp med att få mitt bord på ben, sätta upp min lampa och laga min cykel. Jag skulle kunna ringa Jeanette och be henne bogsera hit fåtöljen som jag ska få, och eftersom hon inte har körkort kommer hennes man att köra hit henne. Då kan jag ragga honom att laga min cykel. Bordet och lampan vet jag inte riktigt hur jag ska få hjälp med. Tjata på pappa tillräckligt mycket kanske?
Lampan är jag i varje fall stort behov av då julstjärnan nu tagits ner och det ännu inte kommit tillräckligt med snö för att lysa upp vinternätterna.
Och jag vill hälsa på Therese och hennes man, och hennes två undersköna urgulliga småttingar. Har inte sett henne på år och dar, och hennes två telningar har jag enbart fått erfara på håll, på en massa kort. Att få se dem – nu kommer ett sådan där fjantig dataterm så huka er! – IRL vore mycket trevligt. Ha, då är jag säkert en av de få som sett dem annat än på kort. Mitt bästa minne jag har med Therese är när hon var med och spelade i en musical om Jesu liv. Då var jag så liten att jag knappt förstod ett ord engelska så jag stod bredvid mormor – vi hade jättedåliga platser – och bad henne vänligt översätta och berätta när jag inte förstod något. Bland annat så var jag jättefascinerat när scenen där Jesus hänger och skriker till Gud kom. Jag drog i mormors klänning och frågade hur han kunde hänga i luften, för de hade gjort det hela mycket stilistiskt med att stänga av alla lampor förutom på Jesus. Då berättade hon att han egentligen stod på något men att de hade de inte belyste just den delen av hans ben.
Jonatan, min käre bror, var mindre av mig och det förklarar till viss del att han inte uppskattade teatern, och jag minns att mamma fick följa med honom ut flera gånger. När musikalen var som träligast så ville jag också gå ut och möta Jonatan så jag trängde mig förbi alla höga och långa människor, för att till slut erfara att det inte fanns någon Jonatan därute. När hela föreställningen var över så fick jag hintar om att de hade tagit bilen och åkt ett par varv för att ha något att göra, Jonatan hade även blivit så surt att han givit bilen en smak av sin ena fot vilket Börje i auktoritativ ton sa åt honom att han inte fick göra. Synd bara att man inte kunde gå tillbaka i tiden och se om den, hade uppskattat och kunnat följa med i berättelsen mycket enklare idag. Therese, min kusin, spelade förresten en av lärjungarna. Det finns ett foto på henne hemma hos mormor som alltid kommer att påminna mig…
Kommentarer
Trackback