Filosofiskt flumm blandat med vardagligt tjafs

En gammal lärare springs to mind. Gunnar Löfgren. Vi hade honom i samtliga SO-ämnen: Religion, Samhälle, Historia och Geografi. Hade jag haft honom som lärare idag kanske jag hade klagat på honom lika mycket som jag gör på Staffan, eller så hade jag faktiskt förstått ett och annat ord som kom ur munnen på honom. Men går man i åttan-nian så är det inte alltid så enkelt att förstå någon som använder både en språklig och kunskapsmässig högre nivå.
Jag minns att jag berättade om honom för pappa och han bad mig prata med någon av mina mentorer att Gunnar inte bara var en utan flera nivåer över oss elever. Så i början av åttan-nian, någon av dem iaf, så berättade jag för min mentor. Jag hade samlat på mig ett rejält följetåg – Patrick utgjorde min enda svans. För det var inte bara jag, utan hela min klass skulle faktiskt kunna skriva på att de inte förstod hans lektioner. Det blev bara så att denna lilla bråkdel fick representera klassen. Fast sedan så blev det inte så mycket mer. Nästa steg antar jag skulle vara att berätta för Gunnar själv, men det hände aldrig. Problemet skulle lösas på de mest oväntade av sätt. Han ägde mycket kunskap och hade slukat mången bok i sina dar. Han var moderat, precis som hans fru och hans dotter som under min högstadietid studerade i Amerika. Kan det ha varit Washington? Det spelar mindre roll i sammanhanget.
Hade en högt uppsatt position i Lärarnas Riksförbund. Klassens medelbetyg sänktes exponentiellt ända fram till en vinter då Skogåsskolan alltid arrangerade vinterresor. Jag var med en gång när jag gick på Mörtviksskolan, men det gör jag alltid om. Mina kunskaper vad gäller vintersport är heller inte den bästa. Dock kan skridskor vara roligt, även om man betänker hur fötterna ser ut och känns efteråt. När den var slut så var Gunnar frånvarande från flera lektioner och när vi elever börjat undra tillräckligt mycket så fick vi veta att våran tredje mentor hade skadat sig när han åkte snowboard. (Jag tror det var benet) Till en början verkade allt bra, tills han hamnade i en livsavgörande fas där han åkte in på intensivavdelningen och behandlades. (Men han måste ha klippt av någon åder eller något i benet, annars tar man inte honom till IV) om han Jag var den som tog ansvaret för att samla in en guldpeng från alla i klassen som sedan skulle bli en bukett till vår tredje mentor. När det stod klart att vi kanske skulle examinera utan Gunnar på avslutningsdagen så var våra betyg i fara. Vi skulle få en ersättare, och det blev ingen mindre än Carina. Henne hade vi haft i 6:an och hela klassen gillade henne. Förhoppningsvis var det ömsesidigt. Med hennes inträde så höjdes medelbetygen i klassen och jag kunde tryggt kassera in mina VG:n i alla SO:ämnen. Vad hände med Gunnar? Lugn, läsare, allt gick mycket bra och Gunnar kunde vara tillbaka även fast han hade problem att gå på benet i början och han hälsade oss adjö sittandes still på en stol. Det blev fullt förståeligt ett tårdrypande farväl, och såklart så skulle vår första mentor Anders som var gymnastiklärare vara man nog att inte fälla en tår. Aja, förhoppningsvis fällde han en tår inombords. Vad jag ville komma fram till var att han alltid innan vi sprang ut på rast sa till oss "...och så kramar ni varann i korridorerna!". Då hade han liksom allt på det torra. Han hade gjort det som stått i hans makt att bättra på stämningen i skolans korridorer.