Skivor i drivor
Mind’s Eye – Walking on H20 (Ett sånt därt svenskt progressivt band som kämpar på i det lilla formatet. Bandet har säkert sin trogna skara fans som följer dem varje steg de tar, men vad gör att detta band inte är och trängs däruppe bland giganterna? Min inlyssning på dem är inte så stor, och detta är den första platta med dem som jag säga att jag lyssnat på från första till sista låten. Men de har en bra uppsättning(sångaren inge problem, mycket flyhänt keyboardist, resten av instrumentlistan finns det heller inget att racka ner på), och jag ser inte varför de inte slår igenom. Å andra sidan är det något alldeles visst med undergroundscenen. ”Flight Of The Annunnaki” är omöjligt att få ur skallen)
Circus Maximus – The 1th Chapter (Satt och tänkte på den norska proggmetallscenen, och de jag kunde rabbla upp efter att ha tjuvkikat ett antal gånger var Communic, Pagans Mind och så Circus Maximus. Det sistnämnda är väl mer i DT-stil och visst har man kryddat med Symphony X på sina ställen det råder det inge tvivel om. Men jag är än så länge inte imponerad. Sweden Rock bad mig kasta ett getöra på sångaren, Michael Eriksens, röst men jag är inte övertygad. Det hela känns ooriginellt, på ett sätt som jag inte gillar. Jag kan nosa till mig mainstream på sina ställen. Nej, ni har till nästa album på er att få min övertygelse grabbar!)
Falconer – Northwind (Kanske skulle Eriksen lyssna lite på svenska Mathias Blad? Hans röst är underbar och jag antar att de fans som gjorde korstecknet den dag då Karl Kristoffer Göbel tog över skutan, måste nu slå klackarna i taget av förtjusning. Musiken kan beskrivas som ett tyngre Jethro Tull, alltså folkmusiksmetall. Skivan är balanserat uppdelad i ett läger med ballader och en med inte dygnbrutala men för Falconer hårda spår. Solon är trevliga och det känns skivan igenom som att gruppen är samspelta, och jag tänker inte sia om att anledningen till att bandet är tillbaka på banan igen är Mathias Blads förtjänst eller ej. ”Faryland Fanfare” med en sektion inne i låten där Blad nästan enbart sjunger ord på l. Sånt vill jag höra mer av)
Slamer – Nowhere Land (Fyllde mina förväntningar, och mer därtill)
House of Lords – World Upside Down (Efter de dåliga recensionerna jag sett den fått förväntade jag mig något i den stilen, men det var bättre. Gitarrspelet är på topp)
Seventh Wonder (De gick från att vara ett band jag gnällde på för att de tagit Vindictivs plats, till att sätta sig på tåget som gick direkt till mitt hjärta. Sången är formidabel, det är mäkta tungt och i bakgrunden så klingar en synt på. Plattan liksom konserten den 16:e december rekommenderas varmt)
Circus Maximus – The 1th Chapter (Satt och tänkte på den norska proggmetallscenen, och de jag kunde rabbla upp efter att ha tjuvkikat ett antal gånger var Communic, Pagans Mind och så Circus Maximus. Det sistnämnda är väl mer i DT-stil och visst har man kryddat med Symphony X på sina ställen det råder det inge tvivel om. Men jag är än så länge inte imponerad. Sweden Rock bad mig kasta ett getöra på sångaren, Michael Eriksens, röst men jag är inte övertygad. Det hela känns ooriginellt, på ett sätt som jag inte gillar. Jag kan nosa till mig mainstream på sina ställen. Nej, ni har till nästa album på er att få min övertygelse grabbar!)
Falconer – Northwind (Kanske skulle Eriksen lyssna lite på svenska Mathias Blad? Hans röst är underbar och jag antar att de fans som gjorde korstecknet den dag då Karl Kristoffer Göbel tog över skutan, måste nu slå klackarna i taget av förtjusning. Musiken kan beskrivas som ett tyngre Jethro Tull, alltså folkmusiksmetall. Skivan är balanserat uppdelad i ett läger med ballader och en med inte dygnbrutala men för Falconer hårda spår. Solon är trevliga och det känns skivan igenom som att gruppen är samspelta, och jag tänker inte sia om att anledningen till att bandet är tillbaka på banan igen är Mathias Blads förtjänst eller ej. ”Faryland Fanfare” med en sektion inne i låten där Blad nästan enbart sjunger ord på l. Sånt vill jag höra mer av)
Slamer – Nowhere Land (Fyllde mina förväntningar, och mer därtill)
House of Lords – World Upside Down (Efter de dåliga recensionerna jag sett den fått förväntade jag mig något i den stilen, men det var bättre. Gitarrspelet är på topp)
Seventh Wonder (De gick från att vara ett band jag gnällde på för att de tagit Vindictivs plats, till att sätta sig på tåget som gick direkt till mitt hjärta. Sången är formidabel, det är mäkta tungt och i bakgrunden så klingar en synt på. Plattan liksom konserten den 16:e december rekommenderas varmt)
Kommentarer
Trackback