Snabba recensioner
Ahhh… HippHippgänget slutar aldrig att förvåna, och det var precis något såhär bra som jag behövde efter mina två senaste besvikelser med den nya Julkalendern(har de senaste julkalendrarna utgått efter mallen om två huvudpersonen av vardera könen?) och Jul i Töyengatan(men den tittar jag på ändå, trots mitt missnöje).
Jag tror att jag hittat en ny författare som fångat mig i sin hov. Det tog några sidor, för först tyckte jag att William Gibsons text var överfylld med liknelser, metaforer, och snyggt språk – och större delen av min första reaktion beror till största delen på min avundsjuka, aja när jag blir 36 och kommer ut med min första roman (förhoppningsvis kan det bli tidigare) så kommer mitt språk att ha utvecklats lika mycket – men sedan så sprack det och jag är fast som… bläää, att jag aldrig kan bli bra på liknelser… får bli en sådan här förutsägbar… tänderna i kola. Det som förundras över är hur aktuell hans cyberpunk värld ter sig, alla termer han slänger sig mer, känns inte alls som om boken skrivits 1984. Samma sak med Orwells 1984(*konspiratoriskt* Ser ni sammanträffandet? Orwells bok heter 1984 och Gibsons bok kom ut 1984!)
Nu blir det musik:
Leverage – Tides (Finland helt fullkomligt fortsätter att klämma ur sig dessa melodiska metallgrupperna och Leverage är bara en av årets nykomlingar. Jag kan inte säga så mycket mer än att den måste höras av alla fans, och om jag ska vara lite negativ av mig så säger jag att jag vill se Leverage göra om bravaden nästa år. Gör dem det, kanske de inte kommer att fortleva som ännu ett one hit wonder.)
Whitesnake – Nya alstren (Jag köper inte samlingar för att de sätts ihop av skivbolagen enbart i vinstintresse, men också för att då är det skivbolagen som bara väljer ett bands största hits. Visst hitsen är bra, men det kanske inte är de som jag gillar. Och ett band är faktiskt så mycket mer än bara deras hits. Vad som även är något som luktar maximera vinsten är samlingsskivor där de lägger in nya låtar. Skivbolagen tvingar alltså oss gedigna skivköpare att köpa igen alla låtar vi redan har i vår samling, eller så om vi orkar vänta tills nästa skiva kommer så väntar vi såklart. Men det är inte man har den orken… Med de nya låtarna fortsätter Whitesnake med sin hårda pudelrock och inga låtar som går tillbaka till deras bluesrötter finns med, i varje fall inte bland de nya alstren. Med andra ord, alla Whitesnake fans får det de gapar och dreglar efter. Fast visst har Coverdale snott snuttar från sin egna låt ”Here I Go Again” för att fylla ut det tredje nya studiolåten ”All I Want Is You”. Inget originellt precis)
Michael Bormann – Conspiracy (Besvikelsen känns så långt borta som Pluto är i jämförelse med Merkurius, och Jaded Heart-sångaren tvekar inte att leverera när han kan. En underbar skiva där duetten ”Two Of A Kind” är det bästa hittills)
Talisman – 7 (Jeff Scott Soto letade sig inte in i mitt hjärta sådär direkt. Det var en låt från hans soloskiva ”Lost In Translation”(vilket för övrigt är en helsikes bra rulle) som fick mig att börja mitt förhållande med honom. På denna skiva har de blivit mycket mjukare, och lytt skivbolagets dirigerande. Inte för att de tappat all must och inte har ork att säga emot, utan för att prova på hur det skulle bli om de följde med strömmen. Kan inte riktigt uttala mig om hela skivan än, för jag har inte ens lyssnat igenom den än :P)
Luca Turilli – The Infinite Wonders Of Creation (Mer pompöst än så här kan inte symfoniskt metal bli. Det är nästan så att det är på gränsen till överpompöst, om det nu inte är det – jag är säkert för snäll för att ge den kommentaren. Högtidliga kyrkokörer samsas tillsammans med hårda gitarrer och en synth tittar även fram då och då, i bakgrunden lägger trummorna takten som de bör. ”Mother Earth” sitter än så länge, och så ”The Miracle of Life”. Denna grupp är gitarristen från Rhapsody of Fires(de har, ni har tillåtelse att skratta, på grund av byråkratkrångel och patentproblem inte längre fått ha bara namnet Rhapsody längre) grupp och jag kan inte se så stor skillnad mellan de båda grupperna. Men så har de också fått kriteriet att de båda banden är så lika att det i stort sätt är onödigt att fortsätta ha två läger.)
De skivorna som jag framöver ska recensera är: Slamer(förväntningarna är Mount Everest-höga), Cloudscape(deras nya album ska vara mycket mörkt. Mer sånt här som jag letar efter, mörk progressiv musik), Zeno(Gitarronani så det förslår), GPS(har fått dåliga recensioner än så länge, vänta så får du se om jag håller med eller om det är recensenterna som är way out of place!)
Jag tror att jag hittat en ny författare som fångat mig i sin hov. Det tog några sidor, för först tyckte jag att William Gibsons text var överfylld med liknelser, metaforer, och snyggt språk – och större delen av min första reaktion beror till största delen på min avundsjuka, aja när jag blir 36 och kommer ut med min första roman (förhoppningsvis kan det bli tidigare) så kommer mitt språk att ha utvecklats lika mycket – men sedan så sprack det och jag är fast som… bläää, att jag aldrig kan bli bra på liknelser… får bli en sådan här förutsägbar… tänderna i kola. Det som förundras över är hur aktuell hans cyberpunk värld ter sig, alla termer han slänger sig mer, känns inte alls som om boken skrivits 1984. Samma sak med Orwells 1984(*konspiratoriskt* Ser ni sammanträffandet? Orwells bok heter 1984 och Gibsons bok kom ut 1984!)
Nu blir det musik:
Leverage – Tides (Finland helt fullkomligt fortsätter att klämma ur sig dessa melodiska metallgrupperna och Leverage är bara en av årets nykomlingar. Jag kan inte säga så mycket mer än att den måste höras av alla fans, och om jag ska vara lite negativ av mig så säger jag att jag vill se Leverage göra om bravaden nästa år. Gör dem det, kanske de inte kommer att fortleva som ännu ett one hit wonder.)
Whitesnake – Nya alstren (Jag köper inte samlingar för att de sätts ihop av skivbolagen enbart i vinstintresse, men också för att då är det skivbolagen som bara väljer ett bands största hits. Visst hitsen är bra, men det kanske inte är de som jag gillar. Och ett band är faktiskt så mycket mer än bara deras hits. Vad som även är något som luktar maximera vinsten är samlingsskivor där de lägger in nya låtar. Skivbolagen tvingar alltså oss gedigna skivköpare att köpa igen alla låtar vi redan har i vår samling, eller så om vi orkar vänta tills nästa skiva kommer så väntar vi såklart. Men det är inte man har den orken… Med de nya låtarna fortsätter Whitesnake med sin hårda pudelrock och inga låtar som går tillbaka till deras bluesrötter finns med, i varje fall inte bland de nya alstren. Med andra ord, alla Whitesnake fans får det de gapar och dreglar efter. Fast visst har Coverdale snott snuttar från sin egna låt ”Here I Go Again” för att fylla ut det tredje nya studiolåten ”All I Want Is You”. Inget originellt precis)
Michael Bormann – Conspiracy (Besvikelsen känns så långt borta som Pluto är i jämförelse med Merkurius, och Jaded Heart-sångaren tvekar inte att leverera när han kan. En underbar skiva där duetten ”Two Of A Kind” är det bästa hittills)
Talisman – 7 (Jeff Scott Soto letade sig inte in i mitt hjärta sådär direkt. Det var en låt från hans soloskiva ”Lost In Translation”(vilket för övrigt är en helsikes bra rulle) som fick mig att börja mitt förhållande med honom. På denna skiva har de blivit mycket mjukare, och lytt skivbolagets dirigerande. Inte för att de tappat all must och inte har ork att säga emot, utan för att prova på hur det skulle bli om de följde med strömmen. Kan inte riktigt uttala mig om hela skivan än, för jag har inte ens lyssnat igenom den än :P)
Luca Turilli – The Infinite Wonders Of Creation (Mer pompöst än så här kan inte symfoniskt metal bli. Det är nästan så att det är på gränsen till överpompöst, om det nu inte är det – jag är säkert för snäll för att ge den kommentaren. Högtidliga kyrkokörer samsas tillsammans med hårda gitarrer och en synth tittar även fram då och då, i bakgrunden lägger trummorna takten som de bör. ”Mother Earth” sitter än så länge, och så ”The Miracle of Life”. Denna grupp är gitarristen från Rhapsody of Fires(de har, ni har tillåtelse att skratta, på grund av byråkratkrångel och patentproblem inte längre fått ha bara namnet Rhapsody längre) grupp och jag kan inte se så stor skillnad mellan de båda grupperna. Men så har de också fått kriteriet att de båda banden är så lika att det i stort sätt är onödigt att fortsätta ha två läger.)
De skivorna som jag framöver ska recensera är: Slamer(förväntningarna är Mount Everest-höga), Cloudscape(deras nya album ska vara mycket mörkt. Mer sånt här som jag letar efter, mörk progressiv musik), Zeno(Gitarronani så det förslår), GPS(har fått dåliga recensioner än så länge, vänta så får du se om jag håller med eller om det är recensenterna som är way out of place!)
Kommentarer
Trackback