Utan musik skulle livet vara ett misstag
”Oj, vad mycket musik det blir” säger dem som läser min bok i syftet att vältra sig i mina problem och ”Den här bloggen har verkligen hittat sin nisch nu” säger ni som fått erat lystmäte. Jag säger som så att jag har legat efter alla nya skivor som släpps detta år, och även om ni tror att jag säger så varje år, så måste år 2006 vara det hittills svåraste året att ställa upp en lista kring årets bästa album, och nu därför har jag lite smått förtvivlat ägnat större delen av mina blogginlägg åt årets skivskörd. Som ni vet är min blogg ovanligt bred och jag lovar att jag alla ska få det de suktar efter, bara ni väntar. Inget är som väntans tider, det vet ni väl…
GPS – Window To The Soul (Ni kanske minns att det klickade mer än en gång, som en pistol med en tom patronhylsa, mellan mig och Asias sjätte album ”Aqua”? Och att jag ville påbörja en jakt efter denna för mig nya genre AOR/Doom. Här är albumet jag letat så länge efter. Hela albumet har precis allt som ett bra AOR-album bör äga: Trallvänliga melodislingor, intrikat och sådär ömsom progressivt gitarrspel, stämsång i mängder, klistriga textremsor och så givetvis keyboard. Vad jag tjatar om dessa keyboards men jag kan inte hjälpa att de börjar krypa under huden på mig när någon trycker ner valfri tangent. Också denna efterfrågade ingrediens: lugna, lååånga(känns som att alla stavar långa såhär nuförtiden. Så enkelt något originellt kan fördärvas) låtar. De låtarna som måste fastklistras i era hjärnor är: ”Window To The Soul”, ”Heaven Can Wait”, ”All My Life”.)
Brother Firetribe – False Metal (Bror Eldstam hälsar er välkomna med deras falska metal. Dock är sången eller någon av instrumenten långt ifrån falska, men visst får de poäng för att hela skivan brännmärker dig ända in i själen. Finskar igen, och jag undrar vad som är mest överraskande: att sångaren Pekka Ansio Heinos (nej, det är inte vår svenska Melodifestivalkonferencier) engelska är så fri från finska brytningar eller att japanen i The Savoy Truffle kan låta så sydstadsamerikansk? Hmm, det sistnämnda förtjänar nog en alldeles speciell plats på vinstpallen. Bror Eldstam är likt Leverage mycket kvalitativ finsk melodisk rock, som vi vet att grannländarna gör så himmelskt bra. Vet att jag tidigare klagade på Circus Maximus och dess strömlinjeformhet, och den här plattan kanske inte gör några exceptionella svängar och krumbukter på motorvägen utan bara lydigt kör i de enligt skyltarna bestämda 80 km. men de har ändå lyckats hitta genvägen till mitt hjärterum.)
Cozy Powell – Over The Top (Han dog för tidigt säger många, och visst kan man tycka det, men det var något med sättet på vilket han hanterade trumpinnarna. Mycket teknisk, men med tillräckligt med känsla i varje slag att han klarade av att balansera den subtila gungbrädan. Anledningen till att den gamla kultplattan finns med här är mestadels avslutningsspårets tillika titelspårets förtjänst. En symfonirockdänga som inte kan ta slut förrän Powell själv får ett hel avsnitt för sig själv att slå på trummorna med samma intensitet som ett tokken därna tivolispel man ska medels en för jobbet alltför stor hammare, slå in lite vett i snabba och irriterande mullvadar. En annars mycket svårfunnen platta som ni bör tjacka om den visar sig bakom en platta när ni letar bland skivbackarna)
GPS – Window To The Soul (Ni kanske minns att det klickade mer än en gång, som en pistol med en tom patronhylsa, mellan mig och Asias sjätte album ”Aqua”? Och att jag ville påbörja en jakt efter denna för mig nya genre AOR/Doom. Här är albumet jag letat så länge efter. Hela albumet har precis allt som ett bra AOR-album bör äga: Trallvänliga melodislingor, intrikat och sådär ömsom progressivt gitarrspel, stämsång i mängder, klistriga textremsor och så givetvis keyboard. Vad jag tjatar om dessa keyboards men jag kan inte hjälpa att de börjar krypa under huden på mig när någon trycker ner valfri tangent. Också denna efterfrågade ingrediens: lugna, lååånga(känns som att alla stavar långa såhär nuförtiden. Så enkelt något originellt kan fördärvas) låtar. De låtarna som måste fastklistras i era hjärnor är: ”Window To The Soul”, ”Heaven Can Wait”, ”All My Life”.)
Brother Firetribe – False Metal (Bror Eldstam hälsar er välkomna med deras falska metal. Dock är sången eller någon av instrumenten långt ifrån falska, men visst får de poäng för att hela skivan brännmärker dig ända in i själen. Finskar igen, och jag undrar vad som är mest överraskande: att sångaren Pekka Ansio Heinos (nej, det är inte vår svenska Melodifestivalkonferencier) engelska är så fri från finska brytningar eller att japanen i The Savoy Truffle kan låta så sydstadsamerikansk? Hmm, det sistnämnda förtjänar nog en alldeles speciell plats på vinstpallen. Bror Eldstam är likt Leverage mycket kvalitativ finsk melodisk rock, som vi vet att grannländarna gör så himmelskt bra. Vet att jag tidigare klagade på Circus Maximus och dess strömlinjeformhet, och den här plattan kanske inte gör några exceptionella svängar och krumbukter på motorvägen utan bara lydigt kör i de enligt skyltarna bestämda 80 km. men de har ändå lyckats hitta genvägen till mitt hjärterum.)
Cozy Powell – Over The Top (Han dog för tidigt säger många, och visst kan man tycka det, men det var något med sättet på vilket han hanterade trumpinnarna. Mycket teknisk, men med tillräckligt med känsla i varje slag att han klarade av att balansera den subtila gungbrädan. Anledningen till att den gamla kultplattan finns med här är mestadels avslutningsspårets tillika titelspårets förtjänst. En symfonirockdänga som inte kan ta slut förrän Powell själv får ett hel avsnitt för sig själv att slå på trummorna med samma intensitet som ett tokken därna tivolispel man ska medels en för jobbet alltför stor hammare, slå in lite vett i snabba och irriterande mullvadar. En annars mycket svårfunnen platta som ni bör tjacka om den visar sig bakom en platta när ni letar bland skivbackarna)
Kommentarer
Trackback