Filmografi
A Headbangers Journey – Med Sam Dunn som gammal-i-gemet-hårdrockare får vi följa med när han ikläder sig rollen som antropolog och studerar hårdrocken som fenomen. Visst kanske man ska vara kritisk mot att han studerar sig själv, och att det skulle ha blivit bättre om man hade tagit med en utsocknes som antropolog istället.
Nja… säger jag. Jag tror att det både finns fördelar och nackdelar om man har en som inte är hårdrockare och en som är hårdrockare. Är man hårdrockare kan man komma närmare saker och förstå vissa företeelser enklare, är man rappare och sätter förstoringsglaset på kulturen rock och alla dess förgreningar så får man en bild av hur det är men man kan inte riktigt själv sätta sig in i den bilden och ifrågasätta den på samma sätt.
Jämfört med ”Hårdrockens Historia” som annars är en mycket bra dokumentär, så gick den här att se utan att man tröttnade för Sam hade tagit med andra element även fast man kände igen det mesta. Som att tala om hårdrockens rötter med Wagner eller vad en groupie verkligen är och håller på med. Jag störtgillade hans uppdelning av alla större rock och metalgenrer som finns, även fast man kan dryfta om, om nu Scorpions verkligen är så mycket Power Metal?
Sevärd, sevärd och är du inte hårdrockare som Sam avslutar med så snyggt med, ”so are we doing just fine without ya’”
Night Watch – Ryska filmens motsvarighet till Sagan Om Härskarringen? Det sägs så, och inte bara har det gjorts två filmer en tredje är redan på gång due next year. Handlingen är om än krystad och klichéartad med den onda(mörkret) och den goda(ljuset) som strider mot varandra på en bro, ända tills de båda ledarna inser att striden inte kommer att sluta förrän båda sidors soldater har dött. Varenda en. Så de bestämmer sig för att sluta striden och låta alla leva för sig. Det goda som väktare för ljuset (Day Watch – andra filmen) och det onda som väktare för mörkret (Night Watch – första filmen). Den tredje filmen, nu när vi ändå är inne på namnen, ska heta Dusk Watch.
Jag som inte sett så många(läs: inga) ryska filmer i mitt liv så var jag riktigt överraskad över hur bra den var. Även fast jag hört rykten om att den skulle ta mig med storm. Som alla som läst filmvetenskap vet, så har den amerikanska narrativa berättandet sin del i varje film oavsett vilket land den kommer ifrån, men där slutar också likheterna.
Den här ryska filmen är väldigt skitig, sjabbig och nerpissad - precis som man känner sig efter en konsert. Och jag kan bara inte hålla mig från att dra paralleller mellan mina ryska fördomar om deras fattiga kvarter där dålig andedräkt och tiggare är mer frekventa än rent vatten och något överhuvudtaget ätbart. Kameravinklarna, filmningen, berättandet, musiken, tempot, dialogen: Allt är perfekt. Påtala om dialogen, textningen är gjord på ett väldigt innovativt och störtskönt sätt vilket får även den som är slängd i ryska att vilja ha text på. Är det någon som skriker så förstoras texten ända tills den förstörs, är det någon som pratar och går mellan bokhyllor så försvinner texten snyggt in bakom varje bokhylla, är det något som sprängs så kan du hoppa upp och sätta dig på att texten också splittras och flyger åt alla hörn och kanter. Sådan här integrerad textning vill jag mer av i fortsättningen!
En mycket kompetent film, gjord av en kompetent regissör. Tänker faktiskt se tvåan, och efter det sitta och gråta krokodiltårar över att trean ain’t here already!
Nja… säger jag. Jag tror att det både finns fördelar och nackdelar om man har en som inte är hårdrockare och en som är hårdrockare. Är man hårdrockare kan man komma närmare saker och förstå vissa företeelser enklare, är man rappare och sätter förstoringsglaset på kulturen rock och alla dess förgreningar så får man en bild av hur det är men man kan inte riktigt själv sätta sig in i den bilden och ifrågasätta den på samma sätt.
Jämfört med ”Hårdrockens Historia” som annars är en mycket bra dokumentär, så gick den här att se utan att man tröttnade för Sam hade tagit med andra element även fast man kände igen det mesta. Som att tala om hårdrockens rötter med Wagner eller vad en groupie verkligen är och håller på med. Jag störtgillade hans uppdelning av alla större rock och metalgenrer som finns, även fast man kan dryfta om, om nu Scorpions verkligen är så mycket Power Metal?
Sevärd, sevärd och är du inte hårdrockare som Sam avslutar med så snyggt med, ”so are we doing just fine without ya’”
Night Watch – Ryska filmens motsvarighet till Sagan Om Härskarringen? Det sägs så, och inte bara har det gjorts två filmer en tredje är redan på gång due next year. Handlingen är om än krystad och klichéartad med den onda(mörkret) och den goda(ljuset) som strider mot varandra på en bro, ända tills de båda ledarna inser att striden inte kommer att sluta förrän båda sidors soldater har dött. Varenda en. Så de bestämmer sig för att sluta striden och låta alla leva för sig. Det goda som väktare för ljuset (Day Watch – andra filmen) och det onda som väktare för mörkret (Night Watch – första filmen). Den tredje filmen, nu när vi ändå är inne på namnen, ska heta Dusk Watch.
Jag som inte sett så många(läs: inga) ryska filmer i mitt liv så var jag riktigt överraskad över hur bra den var. Även fast jag hört rykten om att den skulle ta mig med storm. Som alla som läst filmvetenskap vet, så har den amerikanska narrativa berättandet sin del i varje film oavsett vilket land den kommer ifrån, men där slutar också likheterna.
Den här ryska filmen är väldigt skitig, sjabbig och nerpissad - precis som man känner sig efter en konsert. Och jag kan bara inte hålla mig från att dra paralleller mellan mina ryska fördomar om deras fattiga kvarter där dålig andedräkt och tiggare är mer frekventa än rent vatten och något överhuvudtaget ätbart. Kameravinklarna, filmningen, berättandet, musiken, tempot, dialogen: Allt är perfekt. Påtala om dialogen, textningen är gjord på ett väldigt innovativt och störtskönt sätt vilket får även den som är slängd i ryska att vilja ha text på. Är det någon som skriker så förstoras texten ända tills den förstörs, är det någon som pratar och går mellan bokhyllor så försvinner texten snyggt in bakom varje bokhylla, är det något som sprängs så kan du hoppa upp och sätta dig på att texten också splittras och flyger åt alla hörn och kanter. Sådan här integrerad textning vill jag mer av i fortsättningen!
En mycket kompetent film, gjord av en kompetent regissör. Tänker faktiskt se tvåan, och efter det sitta och gråta krokodiltårar över att trean ain’t here already!
Kommentarer
Trackback