Skrivklådan är över
Lite text som jag var tvungen att fabulera ihop när skrivklåden kom över mig.
Myntet rullade ystert ner för trottoaren med dess tillfälliga ägare hals över huvud efter det. Den hade hållit en jämn och hög hastighet, vilken strax skulle växla ner till något för dess jägare mer nådigare. Strax därpå så stannade den upp på trottoarkanten, och tvekade vankelmodigt. Ja, tvekade så länge att vår jägare kunde ta in på den. Med lungorna som ordnat ett sammanträde med bukspottkörteln och gallblåsan och så levern som även den trängdes där på ett hörn, någonstans i halsen, så kunde han äntligen låta hjärtslagen börja komma ikapp dess normala rytm.
Allt hade gått så bra så, om inte trottoaren just där haft en för jävlig utbuckling som enligt hans egen uppfattning bara fanns där för att göra livet extra surt för oss myntjägare. Den har en hel trottoar att sätta sig på, varför ska den befinna sig just där, just nu? Skornas framsida får sig en nötning och mannen faller. Under de sista sekunderna händerna fortfarande har möjligheten att göra något står han inför två alternativ: antingen försöka sträcka sig efter myntet, eller låta händerna ta fallet istället för bröstkorgen. Han väljer det förstnämnda och sträcker högerhanden efter myntet som balanserar på randen till förintelse – vilket för myntets del kan bli en gratis åktur på kloakvattnets egen forsränning, en hårdsmält råttas lunch-middag-kvällssupé, eller bara fritt fall ner i en kloakarbetares egen ficka. Men fingrarna missar och den lilla nuddning fingrarna får till sätter myntet på snurrning runt, runt likt en balettdansös eller en breakdansare.
Orklös efter fallet så försöker fingrarna ändå att fånga myntet, något som inte går som planerat och det som bara inte får hända, händer – myntet faller ner för trottoarkanten.
Jägaren sätter sig upp med ett snabbunkande hjärta och förväntar sig det värsta när han tittar ner över gatubrunnen. Han måste klippa med ögonen två gånger för att försäkra sig om att han inte ser i syne. Mitt emellan gallrets hål, med den högra delen av sin kropp på en stänger och sin vänstra del på stänggrannen, har slanten hamnat, och det råder ingen tvekan om att den haft änglavakt. Mannen skulle kunna kyssa Fru Fortuna i detta ögonblick. En skälvande hand sänks ner mot brunngallret och försöker greppa tag, men när mannen inser att han fortfarande är för skakis så återfår kroppen handen. Nu gäller det att fort finna en lösning innan en bils hjul kommer och puttar ner det. Han stoppar händerna i sina fickor och letar efter de vanligtvis onödiga prylarna som bor där. Då det är mer än sällan man bär med sig en magnet så hittar han i adressen vänstra fickan ett terminskort till gymmet på hörnet. Äntligen skulle han kunna berätta för sitt lilla muffin toppat med körsbär att det hade kommit till användning!
Men hans konstgjorda fiskespö var inte fulländat än. Han behövde något kletigt, och klibbigt, någon form av häftningsmassa som myntet skulle fästas på. Det tog inte lång tid innan han hittade precis det han sökte efter. Den som söker skall finna. Och det som skulle finnas i detta fall var ett tuggummi som levde sina sista dagar fastklämd mellan två betongplattor. Jägaren pillade varligt bort en bit och kände på klibbigheten om det skulle klara av uppdraget. Tuggummit var inte i närheten av ett färskt dito, men han hade nu tömt alla möjligheter förutom denna så det var lika bra att pröva. Han fäste det på kortet och virade ner det mot myntet som ett räddningsteam från en ambulanshelikopter. Försiktigt, försiktigt lät han tuggummit sätta tänderna i slanten. Det gick bra…
…ända tills han hörde det ljud som alltid brukade väcka honom på natten. Han vände huvudet kvickt och fick se hur en bil flera meter från hans position slirade mycket osmidigt när den tog vägkurvan. Nog för att det skulle ta ett tag för den att nå brunnen så hade oljudet varit tillräckligt skrikande för att göra honom okoncentrerad och ofokuserad. Handen skakade nu och när han slarvigt nog försökte få det hela överstökat och med en snabb manöver drog upp slanten så slet det sig loss och föll ner på stavarna igen. Vad han kunde göra med Fru Fortuna nu är inte rumsrent nog att skrivas här. Dopplereffekten gjorde honom påmind om att bilen närmare sig, och som det föreföll nu hade den axat väsentligt. Jägaren pillade med tuggummit några extra sekunder och när hans troligen allra sista chans kom så tog han den, vid hornen. Han visste med sig att så fort han började fiska så skulle han inte hinna dra tillbaka handen i tid. Resultatet skulle uppenbarligen bli att han skulle få svårt att få andra att skaka hand med honom.
Det var helt enkelt en uppoffring han var villig att göra för detta mynt som vänt upp och ner på hans dag. Ljudet från bilen blev högre när tuggummit än en gång fick tag på slanten. Hade den varit del av räddningsteamet hade han säkert sagt åt den skadade att stänga ögonen och tänka på något gott och efterlängtansvärt som den skulle göra så fort detta var över. Den lätta delen var över, nu var det bara den svåra kvar. Han försökte stänga ute allt ljud, stänga in sig i en egen liten värld där bara han, myntet och kloaken fanns. Sakta, sakta… Snart är den min…
***
Det kalla stålet nuddade hennes hals. Det var ingen tvekan om för henne vad det var för något.
”Lyssna på mig och lyssna noga. Om du inte lyder mig så får din ratt en annorlunda dekoration”
Hon tog en mycket långsam suck, som skulle den uppröra mannen i baksätet.
”Menar du annat än en rattmuff?”
Pälsen prydde ännu ratten och många bilister var fortfarande osäkra kring vid vilken månad den i själva verket skulle av.
Stålet trycktes om än hårdare mot huden. ”En till sådan spydighet och folk kommer tro att mekanikerna monterat din bilruta utochin”
”Ahhh, du tänker på måsskit och alla fripassagerande insekter”
”Vad fan skulle jag annars tänka på!”
Hon försökte trots att hjärtat bultande dubbelt sin hastighet att vara lugn som en filbunke och ha ett isblock i magen.
Sansat, det var det enda som fungerade, de hade de sagt på något undermåligt tv-program från någon icke-betalknal. Prata sansat på samma sätt som en väktare skulle göra med fyllon som är på väg mot köpcentrat och förhandlaren gör med terroristen som har ett bombbälte runt midjan.
Den breda mannen hade märkliga munljud för sig innan han fortsatte.
”Du kommer att vara min chaufför.” Pistolen ändrade sin position från högra delen av nacken till vänstra. ”Så, plattan i mattan på stört!”
”Vart ska vi?”, frågade hon.
”Det ska inte du bry dig om. Kör nu!”
”Men om jag inte vet…”
”KÖR!”
Hon vred om startnycklarna och bilen brummade igång. Hon visste med sig att de skulle för att komma ut ur fyravåningsgaraget måste åka förbi kameror.
Myntet rullade ystert ner för trottoaren med dess tillfälliga ägare hals över huvud efter det. Den hade hållit en jämn och hög hastighet, vilken strax skulle växla ner till något för dess jägare mer nådigare. Strax därpå så stannade den upp på trottoarkanten, och tvekade vankelmodigt. Ja, tvekade så länge att vår jägare kunde ta in på den. Med lungorna som ordnat ett sammanträde med bukspottkörteln och gallblåsan och så levern som även den trängdes där på ett hörn, någonstans i halsen, så kunde han äntligen låta hjärtslagen börja komma ikapp dess normala rytm.
Allt hade gått så bra så, om inte trottoaren just där haft en för jävlig utbuckling som enligt hans egen uppfattning bara fanns där för att göra livet extra surt för oss myntjägare. Den har en hel trottoar att sätta sig på, varför ska den befinna sig just där, just nu? Skornas framsida får sig en nötning och mannen faller. Under de sista sekunderna händerna fortfarande har möjligheten att göra något står han inför två alternativ: antingen försöka sträcka sig efter myntet, eller låta händerna ta fallet istället för bröstkorgen. Han väljer det förstnämnda och sträcker högerhanden efter myntet som balanserar på randen till förintelse – vilket för myntets del kan bli en gratis åktur på kloakvattnets egen forsränning, en hårdsmält råttas lunch-middag-kvällssupé, eller bara fritt fall ner i en kloakarbetares egen ficka. Men fingrarna missar och den lilla nuddning fingrarna får till sätter myntet på snurrning runt, runt likt en balettdansös eller en breakdansare.
Orklös efter fallet så försöker fingrarna ändå att fånga myntet, något som inte går som planerat och det som bara inte får hända, händer – myntet faller ner för trottoarkanten.
Jägaren sätter sig upp med ett snabbunkande hjärta och förväntar sig det värsta när han tittar ner över gatubrunnen. Han måste klippa med ögonen två gånger för att försäkra sig om att han inte ser i syne. Mitt emellan gallrets hål, med den högra delen av sin kropp på en stänger och sin vänstra del på stänggrannen, har slanten hamnat, och det råder ingen tvekan om att den haft änglavakt. Mannen skulle kunna kyssa Fru Fortuna i detta ögonblick. En skälvande hand sänks ner mot brunngallret och försöker greppa tag, men när mannen inser att han fortfarande är för skakis så återfår kroppen handen. Nu gäller det att fort finna en lösning innan en bils hjul kommer och puttar ner det. Han stoppar händerna i sina fickor och letar efter de vanligtvis onödiga prylarna som bor där. Då det är mer än sällan man bär med sig en magnet så hittar han i adressen vänstra fickan ett terminskort till gymmet på hörnet. Äntligen skulle han kunna berätta för sitt lilla muffin toppat med körsbär att det hade kommit till användning!
Men hans konstgjorda fiskespö var inte fulländat än. Han behövde något kletigt, och klibbigt, någon form av häftningsmassa som myntet skulle fästas på. Det tog inte lång tid innan han hittade precis det han sökte efter. Den som söker skall finna. Och det som skulle finnas i detta fall var ett tuggummi som levde sina sista dagar fastklämd mellan två betongplattor. Jägaren pillade varligt bort en bit och kände på klibbigheten om det skulle klara av uppdraget. Tuggummit var inte i närheten av ett färskt dito, men han hade nu tömt alla möjligheter förutom denna så det var lika bra att pröva. Han fäste det på kortet och virade ner det mot myntet som ett räddningsteam från en ambulanshelikopter. Försiktigt, försiktigt lät han tuggummit sätta tänderna i slanten. Det gick bra…
…ända tills han hörde det ljud som alltid brukade väcka honom på natten. Han vände huvudet kvickt och fick se hur en bil flera meter från hans position slirade mycket osmidigt när den tog vägkurvan. Nog för att det skulle ta ett tag för den att nå brunnen så hade oljudet varit tillräckligt skrikande för att göra honom okoncentrerad och ofokuserad. Handen skakade nu och när han slarvigt nog försökte få det hela överstökat och med en snabb manöver drog upp slanten så slet det sig loss och föll ner på stavarna igen. Vad han kunde göra med Fru Fortuna nu är inte rumsrent nog att skrivas här. Dopplereffekten gjorde honom påmind om att bilen närmare sig, och som det föreföll nu hade den axat väsentligt. Jägaren pillade med tuggummit några extra sekunder och när hans troligen allra sista chans kom så tog han den, vid hornen. Han visste med sig att så fort han började fiska så skulle han inte hinna dra tillbaka handen i tid. Resultatet skulle uppenbarligen bli att han skulle få svårt att få andra att skaka hand med honom.
Det var helt enkelt en uppoffring han var villig att göra för detta mynt som vänt upp och ner på hans dag. Ljudet från bilen blev högre när tuggummit än en gång fick tag på slanten. Hade den varit del av räddningsteamet hade han säkert sagt åt den skadade att stänga ögonen och tänka på något gott och efterlängtansvärt som den skulle göra så fort detta var över. Den lätta delen var över, nu var det bara den svåra kvar. Han försökte stänga ute allt ljud, stänga in sig i en egen liten värld där bara han, myntet och kloaken fanns. Sakta, sakta… Snart är den min…
***
Det kalla stålet nuddade hennes hals. Det var ingen tvekan om för henne vad det var för något.
”Lyssna på mig och lyssna noga. Om du inte lyder mig så får din ratt en annorlunda dekoration”
Hon tog en mycket långsam suck, som skulle den uppröra mannen i baksätet.
”Menar du annat än en rattmuff?”
Pälsen prydde ännu ratten och många bilister var fortfarande osäkra kring vid vilken månad den i själva verket skulle av.
Stålet trycktes om än hårdare mot huden. ”En till sådan spydighet och folk kommer tro att mekanikerna monterat din bilruta utochin”
”Ahhh, du tänker på måsskit och alla fripassagerande insekter”
”Vad fan skulle jag annars tänka på!”
Hon försökte trots att hjärtat bultande dubbelt sin hastighet att vara lugn som en filbunke och ha ett isblock i magen.
Sansat, det var det enda som fungerade, de hade de sagt på något undermåligt tv-program från någon icke-betalknal. Prata sansat på samma sätt som en väktare skulle göra med fyllon som är på väg mot köpcentrat och förhandlaren gör med terroristen som har ett bombbälte runt midjan.
Den breda mannen hade märkliga munljud för sig innan han fortsatte.
”Du kommer att vara min chaufför.” Pistolen ändrade sin position från högra delen av nacken till vänstra. ”Så, plattan i mattan på stört!”
”Vart ska vi?”, frågade hon.
”Det ska inte du bry dig om. Kör nu!”
”Men om jag inte vet…”
”KÖR!”
Hon vred om startnycklarna och bilen brummade igång. Hon visste med sig att de skulle för att komma ut ur fyravåningsgaraget måste åka förbi kameror.
Kommentarer
Trackback