Lite sån förvildande och degenerande musik =)
Bloodbound ? Nosferatu (Så strykful bild att man får leta efter något värre hos uppläxade bröder. Och det är nästan så att jag vill ge den ett minus i kanten för att omslagsbilden är så långt från naturskönt bildverk man kan komma. Men ok, låt oss lämna fodralet och gå rask på tonerna. Klassisk, traditionsbunden Power Metal brukar klassas med dubbla baskaggar, men den här skivan har gått ifrån det och är nästan mera i Excalion ?stil(en recension kommer längre fram), mera Melodisk Power Metal eller Melodisk Heavy Metal. Urban Breed överraskar med sin enastående höga stämma och formar orden precis så som jag vill ha det. Så impad är jag att hans tre senaste skivor med Tad Morose tankas ned i detta nu! Och inte kommer det att gå sämre för bandet när de fått gudomliga Michael Bormann vid micken.
Även fast originaliteten lyser med sin frånvaro på tråkigt förutsagda spår som titelspåret(Kan man verkligen inte komma på någon annan öppning än regn och kyrkklockor? De enda jag hört som varit någorlunda udda med denna typ av Intro är King Diamond där han har så mycket regn att man får för sig att det är en tsunami man får kastad över sig, eller Wolf där kyrkklockorna och gitarrerna spelas i wunderbar synkronicitet.) och vi har redan hört keyboardintron på Desdemonamlia(vilken är en riktig skön titel för övrigt) så fungerar det. Det gör säkert som Motörhead, varje ny Power Metal-skiva som kommer tar ett, om än väldigt litet steg, framåt av framsteg.)
Manowar ? Gods of War (De episka heavymetalgudarna är tillbaks! Skivan har fått kritik för att det är för mycket Astrid Lindgrensagoberättande skivan igenom och visst, det kan man tycka mer eller mindre om. Jag gillar det inte för att skivans tempo tar pauser undan för undan och det är precis den tid som krävs för att jag ska tröttna. Men bortsett från det så är de låtar som finns med väldigt, väldigt bra med makalös Eric Adams sång speciellt Overture to the Hymn of the Immortal Warriors där den latinska och gregorianskminnande körsången är praktfull. Prima skinka yep-yep! Gitarrsolona likaså men de behöver jag inte ens nämna. Vill du ha extra mycket ut ur albumet så köp den versionen med bonuslåten Die For Metal ? där det blir riktig heavymetalrock!)
Annihilator ? Metal (Tänkte lite på genrebenämningen här. Är det metal? När sångaren sjunger skönsång(han switchar mellan skönsång och väldigt snabb skönsång) så låter det precis som min bror bytt cd i skivspelaren till någon av hans modern/emorockplattor. Det är ändå Groove Metal, men ibland lutar skutan lite mer åt melodisk rock/teknisk speed och det inte mig emot =) Gitarrsolona är för bra för att nämnas och smakar dödsskönt i kistan. Det enda jag vill lamentera över är att det bästa partiet på Smothered kommer precis i slutet när låten fadear ut. Bajs också!)
Dominici - O3 A Trilogy - Part II (Älskade du Dream Theaters When Dream And Day Unite och har alltid saknat sångaren Charlie Dominici så har dina böner blivit svarade för han har släppt ett album 05 och så fortsätter han med ett album detta år. Skivan är uppbyggd med lite roliga ljudsekvenser innan och efter låtarna, och den skiva jag endast kan relatera till är The Bronx Casket Company som var så generösa med sina ljudsekvenser från B-filmer och allsköns. Speciellt ett klipp där de ska gestalta anarki, och förutom skottlossning, polissirener, folkgrupper som skriker och springer runt utan att veta vare sig ut eller in, så har de tagit med att en grupp kullerstenskastande ungdomar skriker ?Anarchy! Anarchy!?. Och visst det är väl övertydligt och sånt, men aldrig att man som anarkist skulle skrika ut det :P Annars är det topp-progg-experimentell-metal)
Neal Morse - Sola Scriptura (Gitarristen från superkombon Spocks Beard sjunde giv är riktigt bra. Speciellt första låten med underbar sång och gitarrspel. Om inte Spocks Beard har skapat en fåra för kristenprogg så har Neal Morse definitivt gjort det! Är du emot kristendomen så lyssna åtminstone på musiken, om du låter texterna överskugga hela albumet är du dum : )
Saxon ? The Inner Sanctum (Saxons album blir hårdare. Det som mest förvånar mig är att de gamla gubbarna som började med heavy metal, nu kan öka på tempot och spela såhär fort. Nog finns det dynamit kvar i gubbarna allt! Inte minst i Biffs röst. Jag är höjer förvånat men ändå glatt på ögonbrynen =)
Bo Kaspers Orkester ? Hund (Det här är riktigt skön, soft musik där Orkestern har tagit all sitt jazzjammande och kokat ihop ett rockalbum. När man lyssnar på denna får man lust att tända en cigarett och sätta sig på en bänk med svart kaffe som sällskapar bredvid en och lapar vårsol. Bos lätt nedstämda röst passar perfekt till vårdepressioner)
Jeff Paris ? Wired Up, Andy Fraser ? Fine Fine Line och Benny Mardone ? S/t (Två urAOR skivor och så en lite nyare. Andy Frasers skiva får beröm för sina häftiga småljud som finns med, Benny Mardone leverar som alltid och Jeff Paris? vad ska man säga? Hans ?Charmed Life? sitter som en fläskläpp!)
Brett Walker ? Nevertheless (När jag fick höra att han lät som en och annan Bryan Adams platta så blev jag lite rädd att den skulle vara så förutsägande, men den var bättre än jag trodde. Produktionen, alla instrument och så Walkers sångröst : ) Jag längtar tills jag ska köpa hans nyaste Spirit Junky)