Tillit
Tillit är något så fundamentalt grundläggande för det mänskliga släktet att de genomsyrar de mesta av våra relationer både till människor och till faktiska människor(typ statyer och annat påtagligt). När du är en liten bebis så måste du lära dig att lita på världen omkring dig, som att marken under dina fötter är relativt stadig och att den inte rör sig okontrollerat eller försvinner under dig, eller på annat vilt manér bryter tilliten. När du blivit i varje fall drägligt övertygad om att marken är din vän, att trädet inte kommer att vända sig om så fort du lutar dig mot det, och att dörrar inte ojust slår tillbaka mot dig, så kan du börja det svårare jobbet. Att få tillit till människor. Det är precis lika tillfälligt som tilliten till faktiska objekt men även lika förgänglig. Enligt termodynamikens lagar rör allting sig med tiden från ordning till kaos. Det betyder att de komplexa molekylära strukturerna i all materia bryts ned, så att materian förgås. Förfallet beror på att omgivningen kontinuerligt påverkar materian. I slutänden kommer alla former av materia i universum att påverka varandra så mycket att det hela slutar som en konturlös, homogen blandning. Världen som vi känner den upphör att existera. Man kan inte kringgå lagarna. Tänker man sig till exempel en bit guld, som ligger isolerad i vakuum i totalt mörker vid absoluta noll-punkten, borde den hålla för evigt. Det gör den dock inte, eftersom de strukturer som upprätthåller vakuumet själva går mot kaos och förfall.
Så ta det lugnt därute och lita till en av buddhismens många najsa citat ?Allt är förgängligt?
Jag kan se hur du har resonerat här... men när du snackar om att en bit guld, isolerat i totalt vakuum, vid absoluta noll-punkten eventuellt förgås så får det mig att fundera. Något sådant skulle ju med all sannolikhet hålla rätt så länge om ingen pillar på det. Jag tänkte inte leva i all evighet men det betyder inte att jag inte bryr mig om framtiden. Men det finns en del saker som är bortom vanliga människors makt. Bestämmer sig universum för att gå under så finns det ingenting vi kan göra åt saken. Det är ju knappast något jag vill lita på. Jag är istället glad att jag lever och har det bra och är lycklig. Saker kommer att förändras hela tiden. Men oftast ordnar det sig.
Jag tror på en slags balansvågsmodell för allt. Är det något som är bra så kommer till slut något dåligt att hända. Allting måste vara jämnt. Det betyder inte att det behöver vara rättvist. En del kan leva hela sina liv i misär. Men det är på grund av dom som andra kan ha det bra. Det här funkar på det mesta tror jag. Det går att knyta till hur vi fördärvar miljön. Vi har använt och använder för mycket av jordens resurser och eventuellt kommer den här planeten att bli obeboelig för oss så vi kommer dö ut och på så vis jämnar det ut sig. Finns det inte ett ord för sånt här?... uhm...
*ding*
Karma