Filosofiskt flumm blandat med vardagligt tjafs

Dokken/Kingdom Come

Kom till Slussen när visarna långsamt gled över sjustrecket, och med min extremt avancerade orienteringsförmåga (frågan är huruvida den är så avancerad med tanke på att varje gång jag ska till ett främmande ställe så irrar jag alltid runt på alla vägar man möjligtvis kan ta för att komma till stället?) hittade jag till Debaser en andra gång ? man kan väl också fråga sig hur svårt det är att hitta Debaser. I kön så lyssnade jag uppmärksamt på de båda männen som stod ett par steg bakom mig, den ena som jag tyckte hade en väldigt verbal berättarförmåga. För det var inte det att han kunde mer ordboksord än mig, utan att han kunde berätta hur han tyvärr hade missat Symphony X(jag missade också dem, fast inte med samma grova marginal som han) på ett sådant sätt att uppmärksamheten aldrig någon gång under historiens låga eller höga stolpar tappade. Det kom senare fram att han var en Close-Up-reporter vilket förklarade hans framställning en hel del. Att han senare pratade om plejs där han inte fått lov att ta kort på grund av att privatpersoner mycket sällan får ta kort, förstod jag mindre. Fast det kanske är hos mig det spökar igen, han var skribent så långt kan jag sträcka mig, kan jag förlänga sträckbänken med att han behärskade fotografi? (och då talar jag givetvis om gamla härliga systemkameror, vilken idiot som helst idag kan hantera digitalkameror ? visst om du gillar snedvinklade inzoomade bilder på bordskanter). De pratade även om Kingdom Come och att John Norum kommit in i bandet under en tid och även att vissa skivor lät mer AOR-iga än andra ? något jag stormgillade, men Close-Up-reportern avskydde ? vad är det med Close-Up och AOR-musik, är det så farligt att påstå att man tycker om? så en Kingdom Come diskografi borde man kolla in.

 Vi släpptes in av påtagligt vänliga vakter ? toalettlocken till händer rörde inte ens min luft ? och jag satte mig på det lilla barstolen med tillhörande litet nätt bord, en plats som gjorde det betydligt svårare för mig att fånga diverse plektrum och trummpinnar, alternativt svettiga handdukar som ens idol torkat sig i ansiktet med. Det gjorde inte mig nämnvärt, då jag inte går på konserter längre för att samla på mig idolparafernalia. Såvida inte det kommer krypandes på sina bara knän och ber mig med händerna hopslagna. Hmmf. Kingdom Come ? om man nu kan kalla bandet det då enbart sångaren är kvar och på de två senaste skivorna har spelat alla instrumenten själv, kanske man kan säga att kärnan är kvar men inte glöden? kom först och det förvånade inte mig särskilt mycket att hitlåtarna från deras enda skiva jag äger, den självbetitlade 88-släppta, gav mest utdelning hos publiken. När sedan titelspåret från den senast släppta ?Ain?t Crying For The Moon? med smäktande och sentimentalt kryddade keyboardslingor till att börja med funderar jag i mitt stilla sinne ? för det var omöjligt att känna något annat vid denna vackra stund ? att jag gjorde fel i att nobba skivan. Eller så var det bara det att de råkade spela den enda bra låten från nya plattan. Konserten var mycket bra och det skulle bli mycket bättre. Det jag hitintills glömt att nämna är att det spelades en massa skön melodisk rock ifrån Dj-båset ? för att motverka att man under tidsrymden mellan de båda konserterna kollade på klockan av och an ? så att jag äntligen kunde gnugga mina geniknölar vad den artistens namn och låttitel beträffade.

Sen kom Dokken och då som sig bör hade trycket framför scenen blivit starkare. Dagens Dokken består av Don Dokken på sång(jag som trodde han var gitarristen, så länge som jag levt i en lögn), Jon Levin från Doro, Barry Sparks på bas från Yngwie och MVP och så Mick Brown som batterist. Setlistan var så bra och det var så härligt att vara på en konsert där jag kunde sjunga med tillsammans med skrålande och skrikande glamfans ? självklart var det bara jag och Don som sjöng renast? HA? Sen vet jag inte hur mycket som var pur ovisshet i bandet eller vad som bara var showteater men sångaren Don ville framställa det på så sätt de inte kunde setlistan och kunde därför spela lite låtar hursomhelst, några som kanske aldrig spelats på scen eller ens på svensk mark. Mick Brown kom också med en massa putslustiga kommentarer i mellansnacket, ganska roligt då det ofta är trummisen som befinner sig i bakgrunden och inte gör så mycket väsen av sig annat än det vanliga trumkomp. Jag vill också berätta att jag hade ett sådant flyt vad gäller resan hemåt, vilket var mycket bra då jag som plugghäst hade skola dagen efter. Minnet sitter kvar