Filosofiskt flumm blandat med vardagligt tjafs

En tydlig likhet med det rituella värde som framför allt film och musik har förlorat i dag via fildelningen kan liknas med samma rituella värdeförlust vilken skedde då filmen tog över det levande scenskådespeleriet.

Det känns svårt att föreställa sig att det sker samma andaktsfulla engagemang för dagens artister när de skall lansera ett nytt album då de vet att detta främst kommer att spridas utan vare sig omslag ? som artisten lagt ner arbete på för att illustrera och representera albumet ? eller texterna till de låtar som komponerats och samlats i en bestämd följd på cdskivan vilka kommer skingras från dess sammanhang. Samma engagemang som Walter Benjamin förstod att filmskådespelaren kände när denne ?verkar på andra visserligen med hela sin levande person men berövad den aura som omger den?.

Att detta har att göra med samma utveckling av tekniken nu som då blir tydligt då de forna värderingar som traditionellt har etablerats ? reformeras till nya ? och artisterna och producenterna kommer onekligen att få omvärdera sin status och verksamhet i denna nya form av reproduktionsålder. Den ökade lättillgängligheten kommer kanske att kräva en högre kvalitet på musiken i sig när denna inte kan förstärkas av ett snyggt omslag eller en ytlig och designad image. Detta ?hopskrumpnande av auran? som sker med konstutövarnas prestationer vilka framförs på löpande band inför filmkameran eller i musikstudion ger dessa ett lika renommerat värde så som vilken annan död merchandise som helst ? idag är till och med en större del av deras prestationer datorgenererade ? skådespelarnas agerande justeras digitalt och musikers falsksång justeras likaså digitalt till skönsång. För att göra upp med detta hopskrumpnande av den forna underhållningens aura vilken denna fortfarande är så beroende av för att kunna trollbinda sin publik ? så har industrin löst detta med ?att på konstlad väg bygga upp en ?personality? utanför ateljén?. Den karisma som skådespelarna och artisterna tidigare fängslade sin publik med från scenen ? har idag substituerats med en kommersiellt lanserad stjärnstatus ? en ny och modern sorts kultföremål ? vilken i stället för att fängsla med en agiterande utstrålning ? kommit att verka så som ett schablonmässigt dragplåster i filmens eller albumens massmediala marknadsföring med en aura ?som sedan länge bara består i den unkna magin hos dess varukaraktär?.

Eller kommer vilken musik som helst ? utan några kriterier på kvalitet ? att marknadsföras så som glamoröst övervärderade objekt ? till de med för mycket pengar ? då det inte längre finns någon marknad för den ursprungliga musikrörelsen i den kommersiella underhållningsbranschen. Nog för att det ladda ner mer musik än för - ?men skivaffärerna finns fortfarande kvar och vad bryr dom sig egentligen om vad de säljer.

Denna nya reproducerbarhet som filmen, musiken och även litteraturen fått idag ? sina nya digitala format ? vilka emanciperat sig från dess tidigare fysiska bundenhet samt försämrat deras kommersiella värden ? kan klargöras i att detta har skett på branschens eget bevåg.

Åtminstone film och musikindustrin kunde leva gott i ett antal år på den ökade lukrativa omsättningen denna vann på att byta formatstandard på sitt utbud. Att sälja något dyrare som samtidigt kostar mindre att framställa ? och detta i en monopolposition ? är ytterligare ett bevis på att ny teknik föder nya traditionella värderingar precis som dadaisternas nya värderingar på sin tids traditionella konst.

Det kulturella är avhängigt det kommersiella likväl nu som förr ? ingen biljett ? ingen åktur. Den kommers som filmen underställde sig redan i sin vagga i stället för att kunna etablera sig som ett kulturellt eller politiskt verktyg råder med ett försprång idag.

Om fildelningen ställer upp samma annalkande hot emot filmindustrin som den redan förverkligat för musikbranschen så kan den tidigare affärsmässiga filmproduktionen i framtiden kunna lämna utrymme till de mer ideologiska och praktiska ändamål vilken filmen så som medium ursprungligen hade så god potential till. Samtidigt som även dessa ändamål kommer att behöva ha tillgång till en oberoende struktur vilken har det nödvändiga kapital som behövs för att filmen skall kunna fullfölja dessa ideologiska och kulturella syften.

Hultsfred är äntligen över för min del, tack gode gud!

Jag har aldrig sett mig själv som någon fanbärare av hygienismen men att konstant gå runt och aldrig riktigt känna sig riktigt ren med kladdiga fingrar, jord under naglarna, trasiga, oklippta naglar, sår över handen, lite med spritpenna ditritade bokstäver som stavar någon mening som man minst måste ha 9 öl och lite absint på toppen för att förstå det humoristiska i, de är bortdomnade från nätternas frostgrader, sönderbrända efter att man varit ute i solen och glömt solkrämen, och det gör ont i varje del av handen för att du använt den till leda på konserterna, är fruktansvärt äckligt. Det jag snyggt gjorde nu var att överföra allt till hur skadorna skulle se ut på min hand, tänk er då hur hela min kropp känner sig?

Tvångstvättning blev lösningen. Det enda som inte är bra nu är min sömn, men den lär säga ifrån snart och då blir det skön varm säng. Vad jag saknat dig!

Nu till det viktiga, recensioner. Samtliga band som beskådades av mig kommer att nagelfaras av min vassa tunga. Eller väldigt mjuka tunga som knappt vågar piska ens den sämsta artist. Det jag strävade efter var att se så LITE metal/hårdrocksrelaterade band som möjligt, och vara öppna för allt nytt.

Dag 1

Flogging Molly (Hade inte hört så mycket med dem bara att jag visste att de lilla jag hört tyckte jag inte om. Aja, de flesta av mina medresande skulle besöka konserten och eftersom Pampasscenen var den största och lättaste att hitta jämfört med Stora Dans där nyss nämnda band spelade, så provade jag. Det är ändå gamle Katmandu och Fastway-sångaren David King som spelar. Jepp, ni hörde rätt. AOR-artisten som blivit irländare på heltid. Eller de kanske han alltid varit, men att byta musikstil. Aja, jag som säger mig vara så öppensinnad borde inte tycka det är konstigt att både gilla AOR och Flogging Mollys keltiska punk och folkrock, så där kan ni klaga på mig. Men jag försökte fast nej, de var inte bra. Jag vill ha tillbaka honom som AOR-sångare trots att han visade att han kunde hålla ut toner länge :P)

Billy Talent (Kör någon form av väldigt punkig rock. Tycker jag. Han och bandet ser ut som punkare hela bunten och den enda låten som jag tycker om låter nästan som en cover av en punklåt. Trodde inte ens jag skulle gilla dem så det blev en positiv överraskning)

Chimaira (Spelar för hård och brutal metal för min smak, trots att de har en keyboardspelare. Men de är precis som att säga att visst Vaders nya platta har också synt men är inte alls lika framträdande som till i till exempel syntmusik. Videon på bildskärmarna visar bara medlemmarna och är inte så roligt att kolla på när de hoppar runt)

Sahara Hotnights (Låter som en Hellacopters som bytt kön. Eller nåt, beskrev Vigge dem med. De spelar ingenting som jag tycker låter jättebra, men de går att lyssna på. Ska jag dock välja så väljer jag Hellacopters. Jag komma på mig själv med att tänka vad ovant de känns att se ett fullt kvinnligt band som spelar hårdrock.)

Velvet Revolver (Trodde ja skulle gilla dem mer, men under tiden jag ser dem är det bara en låt jag älskar och det är en Guns N? Roses-cover, ?Falling To Pieces?.)

Florence Valentine (Progg och punkfärgat blir det. Jag har lite svårt för det, då de kan låta för mycket Coldplay på sina ställen, men de är progressivt och jag gillar vissa delar måste erkännas)

Detektivbyrån (När deras hitlåt som även går att höras som vinjett till ett av P3:s program E18 går upp på scenen så bokstavligt talat hoppar hela Stora Dans. Det är sant för att detta lilla lusthuset är så litet och så guppiga plankor att de räcker med att man hoppar lite lätt så rör sig plankorna på sig i sann upp och ned-anda. När de samtidigt som giganten Velvet Revolver spelar påstår att de kommer att rocka hela festivalen, fnittrar jag såklart lite och tror inte att de kommer att rocka loss detta haket, men så fel jag hade. Detektivbyrån har sina trogna hardcorefans och de finstämda musiklandskapen går hem hos dem. Jag har svårt för sådan här elektronisk musik, de ska helst vara techno/dance/eurodisco, men E18 kan jag rätt igenom och den hummar jag med till)

Korn (En mycket fet spelning med dubbla perkussionister och en tredje Slipknots Joey Jordison som livetrummis, samt en keyboardist som lägger till ett extra elektrisk element till Korns redan progressiva musik. Jag gillar Korn starkt och blir sugen på det nya albumet som kommer senare i år. Jag är nöjd)

Emmon (Något trance/dancenummer som jag gillar starkt så mycket att jag är med och nafsar efter ett ex av hennes gratissignlar som delas ut. Tyvärr är jag inte kvick nog och får istället en tröstskiva som är lika gratis men innehåller annan ny, enligt utdelaren, superbra dance/techno. När jag skriver detta blev jag tvungen att sätta i skivan och redan vid första ackordet förstod jag att ja kommer gilla det. Älskar sådan här musik! Älska Emmon! Älska elektrisk musik)

Hatebreed (Deras hardcore punk/death/black metal är väldans svårsvält för min smak. Jag stannar dock på hela konserten som blir min hela för dagen för att lyssna på sångarens mellansnack där han verkligen tar i och vill engagera och entusiasmera även killen längst bak i publikhavet ?You can?t fucking leave this room until you?re completely drenched in sweat and your throat is so soar that you can?t talk until the last day of the festival?)

Svenska Akademin (Jag är svag för skånsk rapp. De är bara att erkänna även fast jag inte är någon hiphopmänniska. Jag stannar kvar för att lyssna på de sinnrika textraderna och för de härliga rimmen som dialekten tillåter =)

Dag 2

Black Label Society (Jag trodde inte att jag gillade bandet så mycket som jag gör nu. Att lyssna på Zakks galna, snabba och polytonade gitarrsolon är fränt som attan och ?Suicide Messiah? är bättre än jag trott. Nu blir det dags att kolla in det Svartstämplade Sällskapet.)

Laleh (Hennes musik är häftig visjazz, men jag gillar den inte alls)

Juvelen (Jag får hör hans hitlåt Watch Your Step och är nöjd. Resten är bara en utökning av mitt uppehållstillstånd)

Gentleman (Reggae/Ska/Soulmusik. Lika originell som Laleh, men det faller mig inte i smaken. Kanske om de kört på skånska som Svenska Akademin?)

Lamb of God (Lyssnar en ytterst kort bit. Vet redan att jag tycker om dem och vill inte trötta ut mig på deras bästa musik)

McQueen (Punk/rock/grunge. Några bitar av låtar fastnar men jag gillar det inte på grund av för mycket punk. Och den enda punken jag brukar gilla är punkrock som väl inte är så mycket renodlad punk som Lätta är smör)

Mando Diao (Jag känner igen Mister Moon, som säkert någon skickat till mig förut för att få mig att bli en av deras fans. Den kan jag och den tycker jag om. Även deras sönderspelade billåt känner jag igen. Musiken går)

Oh No Ono (Danskar som kör någon syntpop/rock. Jag gillar det starkt. Dock blir jag förvånad över hur de kan få in så mycket syntar i en Bob Dylan-coverlåt.)

Tunng (Någon gitarr/singersongwriter-stuk på det. Jag tycker de är så pissämst att jag lämnar lokalen fortast kvick)

Wolfmother (Älskar deras musik. Basisten tillika organisten är så himskans cool och hans orgel står på en vridbar hållare som gör att han kan slänga med orgel i vilka poser som helst och ända spela sin coola psykedeliska groovemetal. Under konserten tänker jag på om deras musik kan råka bli lika progressiv som Mastodon, men samtidigt lugnar jag mig med att deras musik är kommersiell. Fast likaså är Rammstein och vi vet alla hur deras progressivaste verk hittills mottogs av publiken. Både Rammsteins nya och Wolfmothers ska bli intressanta och tiden håller svaret på frågorna om farhågorna mina uppfylls eller ej)

Mohair (Tycker inte alls om det)

Ozzy Osbourne (Om Korn var den bästa den första dagen, var Ozzy den bästa den andra ? men kanske också på hela festivalen. Hans solokarriär är en form av rock/pop med det närmaste jag kommer till AOR-melodier som jag upplevt live och sedan lite mer hårdare metal. Jag älskar honom och trots att han inte kan sjunga nuförtiden så blir det ändå upplevelsen jag tar med mig därifrån. Går inte att vrida tillbaka visarna så det är lika bra att gilla läget och acceptera att Ozzy inte är i sitt esse idag, men även fast Ian Gillans röst inte heller har den geist och kraft den en gång i tiden hade kan han jämfört med Ozzy i varje fall sjunga. Borde Mörkrets Furste ha stannat hemma och lytt doktorns rekommendationer? Jag skulle ha blivit skitsur om jag inte ens denna gång fått se Ozzy, då minnena från förra gångerna han ställt in gör sig påminda, men om han sjungit bättre så kanske jag kunnat levt med det? Jag blir förskräckt att Ozzy bytt ut vattenhinkarna mot en vattensprutare, men i avslutande låten ?Paranoid? så stillar han mitt inre. Annars är det samme gamle Parkinssondrabbade, barnsliga på det där sättet enbart stackars satar till sjuka gamla människor är, Ozzy som skriker ?I can?t hear you? så mycket att man nästan tror att han verkligen har fel på hörseln. Det märks också på honom när han säger att de ska sjunga en låt som inte ens finns med i setlistan och snabbt ändrar sig. Kanske är detta bara allmänt mänskligt felande, men när killen mår som han mår så spär det bara hans sjukdomstillstånd. Jag är medveten om att man inte får bli för pessimistisk och svartmåla killen alltför mycket trots all svart mascara. Att han också startar konserten för tidigt ? till mitt förtret, jag som velat se honom så länge och så missat jag de första två-tre låtarna. Avskyr mig själv att jag inte hörde hans klena stämma för Wolfmothers tunggung ? och avslutar även för tidigt trots att han bedyrar att ?The more crazier you get the longer we will play?. Killens tidsuppfattning kanske inte är den bästa heller?

Man får ett Zakk Wylde solo sig till livs. Jag förvånades över att Metros recensent störtgillade solot då de oftast brukar vara emot solon av allehanda slag ? eller är det bara trumsolon som de jämt och ständigt lamenterar över? Jag tycker om det, estetiken är slående när han kör alla Jimi Hendrix-poser och gitarr moves och precis som i tidigare Black Label Society-konserten kan han spela flera toner på mycket kort tid.

Då jag alltid velat höra AOR-musik tror jag nog att den bästa låten är den smäktande ?Road To Nowhere?. Det är inte sista låten och Ozzy kan därför sjunga den relativt bra, men som sagt kraxandet är långt ifrån bra.)

Amy Winehouse (Kvällen är långt ifrån slut, även fast de flesta headbangare kan känna sig det efter en sådan konsert. Jag sa att Gentleman var Reggae/Ska/Soulmusik och detta är väl också det, eller kanske bara soul och jazz. Aja, jag hör hennes hitlåt och går sen vidare. Cool blandning som vanligt men jag gillar inte sådan musik.)

Princess Superstar (Inte riktig sådan techno/dance jag gillar. Och så är det något fel på ljudet eller ska de låta så? När hon försöker införliva Nirvanas ?Smells Like Teen Spirit? med electromusiken så är ljudnivåerna på den låten och hennes electroremix olika höga vilket gör att de känns fel och låter inge bra. Varje gång dj:n själv ska komma in med sina ?Aaaah? Ahaha? ?Oooh? och så vidare så måste hon också sänka musiken för att överösta den, vilket också blir skitigt. Men jag är fortfarande så ny inom electromusikens värld så jag vet inte om de ska låta så eller ej. Hon kan dock få till riktigt höga skrik som gör ont i själen, vilket alltid är ett plus)

Suicidal Tendencies (Nej, jag kollar endast några korta minuter. Deras hiphopblandning med dödsmetallen gillas inte. Åter nej, jag vägrar säga att deras cocktail av genrer är frän då jag upprepar mig kapitalt samt att de tar av udden på mina kritiska recensioner.)

50 Cent (Jag som lyssnat på så mycket hårdrock vill upptäcka hur de andra musikkulturerna lyssnar på musik. Medan hårdrockare headbangar till musiken så stor hiphopfansen och för en hand med fingrarna tätt sammanslutna upp och ner till basen och dunket av musiken. För det man känner av när man står långt fram är just dunket som gör det omöjligt ens för en staty att stå stilla(känns som jag använt detta skämt förut, och Ozzy hörselskämtet också. Typisch). Låtarna avslutas med ett simulerat pistolskott och i vissa låtar där 50 Cent sjunger om en musikmanager som inte velat släppa någon av hans skivor eller något ber han kollektivt publiken att forma handen som en pistol och med det simulerade pistolljudet skjuta managern. Nu får moraltanterna panik, tänker ni men jag tycker det är häftigt. Dock så lyssnar jag så lite på hiphop att jag tycker att till och med Markoolio rappar för fort ibland så jag skulle nog helst vilja sätta mig ner och läsa 50 Cents texter. Jag lovar att de kommer gå en kall kår längsmed ryggen när jag upptäcker de häftiga och tänkvärda rimmen. Det är första gången som Fifty får har med sig Tony Yayo som i mellansnacket säger allt som publiken egentligen skulle vilja säga. Fifty säger något och så frågar Tony och på så sätt fortsätter dem mellan låtarna. Efter varje låt står de alltid i samma enformiga poser: Fifth ställer sig i akimboställning medan Tony går ner på huk och håller händerna i någon häftig hiphoppose. Dock så kanske man kan klaga på filmningen då en av kameramännen råkar filma så att dj:n/samplarens setlista han har bredvid sig kommer in i rätt sevärd fokus. Och om jag går på konsert så vill jag helst att låtlistan ska vara en överraskning ? även fast man vet att hitlåtarna måste de spela annars ser det som en skymf mot publiken ? och de förstörs i och med filmningen. Förutom det så gillar jag konserten grymt mycket även fast musiken kanske inte faller en i smaken.)

Dark Tranquility (Behöver inte sägas så mycket. Man får det man vill ha. Speciellt då den låten från nya skivan jag gillar bäst blir öppningslåten. I?m in seventh heaven resten av dagen)

Marit Bergman (När jag går förbi henne på vägen hem från Tranquility spelas en underbar låt som jag inte kunnat hitta. Vill finna den. Den var underbar!)

Dag 3

Maud Lindström (Någon enkel rock?n?roll med ord som ?varmknullade säng? i textraderna. De här är inte min typ av musik, man måste nästan vara tjej och precis blivit dumpad av sin kille(alltså inte depressiv, men ha en aversion mot killar i gemen) för att älska detta)

Lost Patrol Band (De spelar någon utvecklad form av pop punk/power pop/punk och ni vet alla hur mycket jag gillar punk. De går att lyssna på i varje fall. Jag minns så väl hur sångaren sa att om man kan spela så bra som Zakk Wylde så satt man inne på sitt pojkrum och tränade dagarna i ända, inte skateade och träffade tjejer som Dennis Lyxzen, sångaren gjorde. Jag tänker bara att vi alla har våra val här i livet och Lyxzen valde att först träffa tjejer och leva om, medan Zakk Wylde nu när han är känd säkert får hur mycket tjejer som helst. Båda uppnår samma mål, bara de att de väljer de vid olika tillfällen. Och nej, jag vägrar se hans åsikt som något bevisande för att du inom hårdrocksgenren måste kunna spela gitarr medan du inom hiphopen enbart måste ha haft en dålig uppväxt.)

The Blood Brothers (Det är inte klokt hur snabb och kvick och infallsrik de här båda sångarna är. Från första till sista minuten på scen hoppar de runt och skriker halsen av sig, utan att på något sätt ge ifrån sig några tecken på trötthet. Musiken är för brutal för hård och för okontrollerad ? läs för punkig ? för min smak, men det är intressant att se sådan hardcore framföras. Till och med den moshande publiken tillsammans är inte värre än huvudpersonen på scenen)

Lisa Miskovsky (Jag börjar efteråt att nynna på hennes ?Little Misery? låt. Annars är jag nöjd, förutom en sak: jag skulle velat haft med ?Driving One Of Your Cars? på låtlistan)

Neverstore (För emoigt för mig, men lokalen är fullsatt till tusen)

Fibes Oh Fibes (Musiken är pissämst även fast vissa syntbitar är häftiga, men jag stannar på grund av videon och den berömda men ack så häftiga ----effekten. Bilderna är övervägande naturbilder från Afrika och de har så mycket bilder att de till och med mellan låtarna visas häftiga bildsekvenser. Otroligt vad de jobbat med bakgrunden! De är med och slåss om förstaplatsen tillsammans med Pet Shop Boys videosnuttar)

Tonedeff & Pack FM (Inte riktigt sådan rapp jag gillar.)

The Doits (Gillar jag inte alls)

Client (Går välan an men jag skulle behöva mer tid till att lyssna på musiken.)

Säkert (Deppop igen. Jag får dock efter att ha genomlidit den av mig hatade ?Vi kommer dö samtidigt du och jag? som hon introducerar genom att be folk att dansa trots regnet och visst där står folk och dansar viftandes med sina paraplyer, så kommer den låten jag tycker mest om ?Allt som är ditt?.)

Turbonegro (Jag gillar dem så mycket just för gitarrsolona. Kallar neoglam för de fortsätter glamrockens utveckling ur 2007 och snart in i 2008. Frågan är bara, vem är snyggast med bar överkropp? Hank von Helvete, Curtis Jackson eller Scott Weiland?)

Emil Jensen (Han kör sin singersongwriter/spoken word/humoristiska show och jag gillade det mycket. Även hans texter måste jag kolla upp och läsa en gång till eftersom de finns så mycket tanke och arbete nedlagt på dem. Och jag gillar sånt, när man kan glutta/läsa/spela någonting flera gånger för att upptäcka flera olika dimensioner och parametrar i det man använder. Sådan kultur är allt härlig. Det han säger om dåligt självförtroende är bäst ;P)

Manic Street Preachers (Trodde ja hatade britpop, men ja älskar det verkligen. Sjunger med i "If You Tolerate This Your Children Will Be Next" som är hur bra som helst. Länge leve Manic Street Preachers, det trodde ni aldrig ni skulle få höra från mig va?)

Avatar (Melodisk dödsmetall tycker jag om, men de känns lite för hårt för min smak. Kräver fler lyssningar. Hmm, jag känner igen deras ?War Song?, vart kan jag ha hört den tro?)

Roky Erickson & The Explosives (Min bluesälskande pappa skulle varit här tänker jag. Vi får de flesta bluesklassikerna med Rokys egna små krumbukter i. Det är inte jättebra men inte jättedåligt heller. Tål att lyssnas på)

The Ark (Kommer in i sista låten innan pausens avslutningsscen där alla i publiken allsjunger ?Aaaaaaah Aaaaaa Aaa Aaa Aa?, och jag måste erkänna att jag inte kan gå därifrån till Evanescense utan att jag nynnar på det. Och vi får lägga till ännu en barbröstad kille, Ola Salo)

Evanescense (Hon spelar alla bra låtar, och på nytt blir jag sugen på att jag höra hitsingeln Going Under, men det känns ändå som för kommersiell musik för att en finsmakare som mig ska lyssna på. Aja. Och jag saknar även att inte sångerskan Amy Lee har en längre och bredare klänning såsom alla gothrockare/metallare ska ha. Snuvat på konfekten lite)

Pet Shop Boys (Behöver inte sägas så mycket. Jag är glad att de bara spelar en hitlåt och den lägger de långt ut på slutet, precis som om de helst vill glömma bort den men att det är en omöjlighet att avsluta konserten utan den. Måste lyssna in på Pet Shop Boys känner jag)

Sebastian (Technon är lite för progressiv för min smak. Men det är häftigt att stå mitt bland röken med ett stroboskop och dansa)

Slagsmålsklubben (Jag kan inte tro det. Men klockan är över 4 på morgonen på söndagen och plejset är fullproppat med folk. Alla så vitt jag kan se syntare eller hiphopare(ja måste komma på den gemensamma nämnaren mellan hiphop och syntare, båda har den här vifta med handen i luften rörelsen gemensamt i varje fall ;P). En i SMK väljer att lägga det såhär ?Jag kan? ta mig fan inte fatta att det är så mycket folk här klockan 4 på morgonen. Hela morgondagen kommer vara förstörd då ni kommer att få ett jobberbjudande ni aldrig i erat liv skulle tacka nej till.? Han fortsätter ?Jag kan fortfarande inte fatta det. Klockan är 4 på morgonen och om jag hade varit er hade jag hållit på med och spy ner mina trosor?. Det är vida känt i syntkretsar att gruppen inte går upp på scen utan ett par öl innan västen(vem är inte det förresten? Jennifer Lopez, Shakira eller Shania Twain kanske?) och då klockan är 4 har de haft mycket tid på sig att supa. Några av killarna bakom mig berättar den gången då en av medlemmarna tippat sidledes, så full var han. Och man märker de i mellansnacket men det är överraskande härligt att lyssna på. Innan min enda favoritlåt med SMK spelas så kan man höra någon annan av medlemmarna orera ?Jag hoppas att ni alla var på Shout out Louds konsert och gillade den, samt Sebastian och Pet Shop Boys.? Även inom electromusiken så reproduceras bilden av att man slaviskt ska lyssna på just sin musikgenre och man går bara till ett band man aldrig hört förut som en tillsvidaregrej, något som man lyssnar på innan ens ny electroband börjar spela. Eller kanske jag överanalyserar? Jag kommer gå till historien som den mest självkritiske hårdrockaren som finns ;P

?Pet Shop Boys ja, där kunde jag ta mig från sista till första raden på mindre än några få minuter. Finns det kanske någon härinne som kan göra likadant? Alla ni där längst bak, om ni tar er fram hit till första raden kommer ni få? vad ska vi säga? 50 kronor av mig?

De börjar knuffas och puffas och skuffas och så plötsligt är en tävlingsinriktad man som verkar ha en ordlista där ordet ?ge upp? inte finns med, längst fram men de tar vakterna hand om. En låt spelas och efterpå så är killen längst fram igen och SMK-medlemmen lovar honom fortfarande de 50 spännen. Men de kommer han inte få. Efter en alltför kort konsert får medlemmarna för sig att den är slut, tänk typ Aerosmith-konsert där de råkar börja med sista låten och får för sig att spelningen sen är slut, så alla får vi gå hem för tidigt. Synd, jag hade väntat mig en längre konsert och då de var festivalens allra sista band kunde de åtminstone kört 75 minuter, trots att Atlantisscenens artister brukar högst köra en timma. Eller så körde de 50 minuter och slutade bara 10 minuter för tidigt? Hursomhelst så var publiken inklusive mig deppade över att de inte spelade längre. Ja ville höra mer blipblipmusik, ja ville höra mer fullmellansnack! Lätt att de ska ses igen när tillfälle ges) 

Blåbären ? Alla är vi barn i början

Ari Koivunen ? Fuel for the Fire & Sturm und Drang ? Learning to Rock (När Sturm und Drangs nya skiva sätts i skivspelaren så marker du något. För det första, hastigheten. Gitarrerna är inte lika snabba som i professionella powermetalband, och trummorna är också de i segaste laget, keyboarden skyndar också långsamt medan och sångaren når inte riktigt ända upp. För att vara uppriktig så sjunger han väldigt klent, i jämförelse med Ari Koivunen som i varje fall klarar de högre partierna någotsånär. Båda grupperna är finska, men där slutar också likheterna upp och vi får gå över till skillnaderna. Ari Koivunen är Idol-vinnaren som nästan uteslutande sjöng rockhits på Idoltävlingarna medan Sturm Und Drang är en finsk kvintett som plågat radiolyssnarna med sin ?Rising Son? (undertecknad anser att den låten är en av de sämsta på nämnda förstlingsverket) och som nu släpper sitt debutalbum. Ari är solo och får hjälp med instrumenten, medan samtliga medlemmar i Sturm Und Drang trakterar varsitt instrument. Och Ari är en snäppet bättre sångare, men jag ska inte klaga alltför mycket på Learning To Rock som har sina ljuspunkter och de är också riktigt, riktigt bra. Så kanske att de båda väger upp varann då Aris skiva har några avigsidor som man helst hade vill sopa under mattan. Ska bli riktigt kul att följa dessa två band och deras karriär, förhoppningsvis blir det inga onehitwonders?)

All Ends ? Wasting Life (In Flames-gitarristen Jesper Strömblads sidoprojekt, med två duktiga vokalissor vid mikrofonerna, Tinna Karlsdotter och Emma Gelotte. Jag hade höga förväntningar på detta band, men de blev inte så mycket. Några är bra, men överhanden, 3 st, är riktigt dassiga. Samtidigt är det bara en EP och bandet är relativt nystartat så jag lär återkomma när fullängdaren kommer så kanske jag blir nöjdare/missnöjdare. Den som lever får se)

Alyson Avenue ? Presence of Mind (Nämen är det inte Nightwish-vokalissans band? Precis som jag trott så skulle efterträdaren för Tarja Turunen bli någon riktigt udda. Och eftersom jag lyssnar på så mycket AOR var det märkligt att jag inte ens visste om detta bands existens. Albumet är felfritt och utomordentligt något jag redan blev varse om när jag lyssnade sönder ?Without Your Love? och ?Free Like The Wind? på myspace. Måste ha skivor med detta band!)

Nightwish ? Eva (Riktigt kass, och det går också rykten om att låten är snodd från Jukka Reinivuo och hans låt ?Whirlpool?. Får vänta till fullängdaren på denna skiva också. Ska bli riktigt trevligt och se hur ett Nightwish med AOR-influenser. Tack för ditt medlemskap Anette Olzon!)

Beardfish ? The Sane Day (Det är inte deras allra nyaste, men väl den från 2006. Som ett svenskt Genesis 2006. Inte så mycket att klaga på, jag är nöjd. ?The Gooberville Ballroom Dancer? har en så asskön text)

Bon Jovi ? Lost Highway (Bon Jovi som countryband. Jag har inte hört senaste Bon Jovi så mycket så jag vet inte om sångaren ändrat röst eller om den utvecklats åt det hållet all along. Det är en Bon Jovi med nya grepp och lite livesessioner på slutet, någon duett på en låt. Lättsmält och deras skivor fungerar fortfarande.)

- You feel like dying today?

- Not, especially. I feel rather dead from yesterday, does is count?

- No

- Oh? why?re you interested?

 - I don?t see your safety-belt around your abdomen. Our self-sacrificing little protectionist!

- Protect me? from what exactly?

- Lots of things? you can sum them all up under the heading DEATH!

- Oh, that sorts of thing

------------------

- Look, now we?re here and I didn?t need the belt.

- Maybe that?s because WE DIDN?T CRASH!

- Yep, righety-o! Always brush your teeth after you?ve eaten suger, you know?

- It?s not even remotely close. We wear?

- And who if I?m inquired to ask, are we?

- The general population? that?s about it!

- Oh, the general population!

- We wear belts because of the uncertainty involving crashing and not crashing. It?s what we call a safety-measure.

- It measures what exactly?

- The amount of certainly in comparison to? STOP MISGUIDING ME! You?re only using the beauty of hindsight to remove a lot ? if not all ? if you even have any ? responsibility from you.

- Of course, if I would crash and the belt didn?t catch me, we both now who?s fault it is?

- Yes

- Yes...                       ....stupid belt

Har hört att män ska vara transor i större utsträckning är kvinnor som klär sig som män. Är det sant, i så fall varför? Om det är helt tvärsom, varför är klär sig då kvinnor i större utsträckning som män? Är de liknande tendenser på nätet, att fler män spelar som kvinnliga karaktärer eller tvärsom?

Kan det inte handla en del om att män inte får ha ?typiska kvinnokläder? som kjol och klänning medan det är lugnt för kvinnor att ha byxor (nu för tiden)?
Om män däremot skulle erövra kvinnornas kläder och dylikt skulle det inte direkt finnas några transvestiter utan alla skulle bara vara människor som fick se ut hur de ville.

jag tycker jag ser kortklipta tjejer i killkläder över allt men ytterst sällan en kille i tjejkläder med bröst .. men i det totala världen över tror jag det är ganska så likartat i utsträckningen

Som de andra säger, för det första syns tjejer i killkläder inte lika mycket, för det andra är det mycket mer accepterat och tillåtet för tjejer att bevaka sin manliga sida än för killar att bejaka sin kvinnliga sida.

?Filmen ger oss inte en människas tankar såsom romanen utan istället en människas uppförande, dess speciella sätt att förhålla sig till världen , sättet att hantera det som händer och sina relationer. Detta görs synligt i filmen genom gester, blickar och uttryck som också samtidigt bidrar till att definiera de människor vi känner?citat av Merleau-Ponty i Paisley Livingstone ur Post-Theory Bordwell & Carrol 1996.

Rönnberg anser att såpoperor kan göra det lättare för barn hantera svåra frågor och situationer i livet. Såpoperor ger mer realistiska framställningar av livet än exempelvis barnprogram och ungdomstidningar som alltid har lyckliga slut. I såpoperor lär sig barnen att det ofta blir problem, att livet har avigsidor och motgångar, och de lär sig då att hantera besvikelser och gör istället det bästa av situationen (Rönnberg, 1997).

Kan folk sluta leva i chimären att hårdrock skulle vara tidlös och mer kvalitativ än annan musik.

Och det här att hårdrocken ska ha en flest subgenrer som ingen annan musikgenre har - man brukar jämföra med hiphopen, men den som säger så kan inte ha lyssnat på mycket hiphop/rap i sina dar -  det är så patetistiskt!

Eller att hårdrocksfan skulle vara mer trogna det är så... 

Går och lyssnar på Slagsmålsklubben och skiter i sånt =)

Tänkte vara en aning(bara en aning?!!) skrytbyxa och visa de siter som jag var dag är inne på.

http://www.beffes.se (Nyhetsportal inom de flesta hårdrocksgenrer)

http://swedenrock.com (Deras radio och nyheter)

http://www.swedenrockshop.com (Mestadels på kommande skivor så jag vet vad jag ska tanka hem)

http://drrock.se (Nya skivor och radiovoxnyheter)

http://www.rockklassiker.se (För deras måndagsrecensioner. Ibland finns det udda band där)

http://melodicrock.com (Har jag som förstasida, och har de mesta inom melodisk rock/AOR/progressiv rock)

http://artrock.se (Nyheter, mestadels progressiv musik och utmärkta konsertbilder)

http://www.cdon.com (Deras kommande skivor här också)

http://closeupmagazine.net (Nyheter)

http://www.radiovox.se (Hårdrocksradion, samt alla deras house/techno/eurothrash)

http://www.skivbutikenjakobsberg.se (Skivbutik i Jakobsberg (Duuuh!) som har hutlösa priser, men de har samtidigt den AOR/melodiska hårdrocken jag söker)

http://www.tradera.com (Svenska tradera har gått ihop med eBay nu så nu behöver man inte surfa omkring på eBays sajter)

http://www.ebay.com (Ni kan själva byta suffix på adressen så ni kommer till tyska, svenska(tradera), polska, tadzjikistanska)

http://www.dn.se (För seriösa nyheter)

http://aftonbladet.se (För oseriösa nyheter)

http://onelook.com (en portal till flera ordlistor, med bland annat en dataordbok, psykologiordbok eller kemiordbok. Kanske måste du älska ord?)

http://en.wikipedia.org/wiki/Main_Page (Den engelska är den bästa, kanske inte så överraskande?)

http://youtube.com (Bra för det mesta. Speciellt om man får samvetskval när man piratandes tankat för mycket musik, så söker man efter musiken här eller om man inte kan hitta musiken på torrentsidorna)

http://sr.se/P3 (Tänker inte höja dem över skyarna, de vet redan hur bra de är)

http://sr.se/cgi-bin/p4/programsidor/index.asp?ProgramID=1241 (Ett av publicservicealternativens bästa hårdrocksradioprogram)

http://sr.se/p1 (Säger som killen som älskade dem i Metro(eller var det Stockholm City, eller .SE?) att jag skulle lätt betala över de 1000 kronorna i årsavgift ? minus alla deras repriser och att de inte kan sända på natten)

http://www.metal-archives.com (Den bästa samlingen av riktigt, riktigt hård musik)

http://heavyharmonies.com (För AOR och melodisk rock mest, men de har inte allt vilket är lite tråkigt)

http://www.allmusic.com (Fungerar inte metal-archives eller http://heavyharmonies.com går man in på denna sida som har de mesta)

http://metalcovenant.com (Deras mp3-avdelning är fin, annars är konsertrecensionerna fina)

http://www.progart.com (Den progressiva musikens omslagskonstnärer)

http://www.metalblastphoto.com (Brukar ha de mesta vad gäller konsertbilder)

http://sr.se/cgi-bin/p3/programsidor/index.asp?ProgramID=2333 (P3:s enda och riktiga rock program. Vill du ha riktigt udda och annan musik som aldrig spelas på någon annan melodisk/mainstream/enkel radioprogram)

http://svt.se/ (Tittar man på SVT:s trevliga program)

http://www.tv4.se (Bra att man kan se program)

http://tv3.se (Här kan du också se gamla program)

http://kanal5.se (Skitsida, där du inte kan lyssna på några program utan att lägga ut pengar. Kan det vara för att vi redan betalar SVT:s avgift? Nej, för TV3 går det att kolla på webbtv på. Drit)

http://www.fz.se (Den enda data/tv-spelsidan du behöver)

http://www.komplett.se/k/k.aspx (Datakomponenternas himmelrike)

http://www.datorbutiken.com/ (Det som inte finns på komplett)

Hmm, tror jag fick med de mesta va?