Filosofiskt flumm blandat med vardagligt tjafs

The world is like a ride in an amusement park. And when you choose to go on it, you think it's real because that's how powerful our minds are. And the ride goes up and down and round and round. It has thrills and chills and it's very brightly coloured and it's very loud and it's fun, for a while. Some people have been on the ride for a long time and they begin to question, is this real, or is this just a ride? And other people have remembered, and they come back to us, they say, "hey - don't worry, don't be afraid, ever, because, this is just a ride..." ...It's just a ride. And we can change it anytime we want. It's only a choice. No effort, no work, no job, no savings and money. A choice, right now, between fear and love. The eyes of fear want you to put bigger locks on your doors, buy guns, close yourself off. The eyes of love, instead, see all of us as one. Here's what we can do to change the world, right now, to a better ride. Take all that money that we spend on weapons and defenses each year and instead spend it feeding and clothing and educating the poor of the world, which it would many times over, not one human being excluded, and we could explore space, together, both inner and outer, forever, in peace.

Tänkte redovisa lite av de böckerna jag har skaffat:

Cybertext, Espen Aarseth: Aarseth är en norsk celebritet i sammanhanget. Han slog igenom med den banbrytande studien "Cybertext" i vilken han frågar sig om kan vara stor litteratur eller ej. Han presenterar också förslag på hur man kan läsa datorspel och andra interaktiva texter på ett sätt som skiljer sig från det mer traditionella litteraturvetenskapliga. De kräver en annan förståelse än vanlig litteratur eftersom man måste göra vissa handlingar för att föra berättelsen vidare.

Den lekande människan, Johan Huizinga: En oldie men goldie som ofta dyker upp som referens i gamestudies. Enligt den här holländska tänkaren så är det inget besynnerligt med att vi leker så mycket som vi gör. I den berömda studien "Homo Ludens"(den lekande människan) lär Huizinga oss att leken alltid varit en central del i människans aktivitet. Människan leker och det är i leken all kultur har sitt ursprung. Konst, krig, poesi, rättskipning, vetenskap och så vidare - allt är sprunget ur lek. Leken ska därför inte ses som något förunnat för barn utan en väsentlig del av vad det innebär att vara människa.

From Barbie To Mortal Kombat, Henry Jenkins: En skön amerikan som kastat sig in i hetluften när det kommer till dator och tvspelens roll i vår vardag. I USA har han blivit något av en ambassadörför positionen att datorspel inte nödvändigtvis gör dig till till en potentiell psykopat med värdelösa betyg, Marilyn Manson på väggen och ett gevär gömt under trenchcoaten. Därför får han en och annan konservativ tomat i ansiktet. /.../ Han har också skrivit om genus och datorspel i ovan nämnda bok. Diskussionsförslag om Jenkins förs på tal: Visst är det dåligt att man inte ska få nyansera bilden av datorspel utan att bli kallas för spelmarknadens springpojke?

Simulacra and Simulations, Jean Baudrillard: Varje lista av detta slag måste väl innehålla en galen postmodern fransos eller fransyska? Vinnaren blev Jean Baudrillard som inte skriivt uttryckligen om datorspel men en herrans massa om vad modern teknik fått för filosofiska konsekvenser. Baudrillard menar bland annat att eftersom det som simulerar verklighet (film, datorspel, tv) gör det bättre än verkligheten själv så tunnas verklighetsbegreppet ut . Vad som simulerar verklighet och verkligheten har därför blivit en enda ny verklighet som han kallar för hyperverklighet. Den direktsända jakten på O J Simpson med avslutande rättegång är ett exempel på hur verkligheten faktiskt börjar efterapa filmen.

(De kommer mera och så den där melodin som fanns till det programmet)

Tillit är något så fundamentalt grundläggande för det mänskliga släktet att de genomsyrar de mesta av våra relationer både till människor och till faktiska människor(typ statyer och annat påtagligt). När du är en liten bebis så måste du lära dig att lita på världen omkring dig, som att marken under dina fötter är relativt stadig och att den inte rör sig okontrollerat eller försvinner under dig, eller på annat vilt manér bryter tilliten. När du blivit i varje fall drägligt övertygad om att marken är din vän, att trädet inte kommer att vända sig om så fort du lutar dig mot det, och att dörrar inte ojust slår tillbaka mot dig, så kan du börja det svårare jobbet. Att få tillit till människor. Det är precis lika tillfälligt som tilliten till faktiska objekt men även lika förgänglig. Enligt termodynamikens lagar rör allting sig med tiden från ordning till kaos. Det betyder att de komplexa molekylära strukturerna i all materia bryts ned, så att materian förgås. Förfallet beror på att omgivningen kontinuerligt påverkar materian. I slutänden kommer alla former av materia i universum att påverka varandra så mycket att det hela slutar som en konturlös, homogen blandning. Världen som vi känner den upphör att existera. Man kan inte kringgå lagarna. Tänker man sig till exempel en bit guld, som ligger isolerad i vakuum i totalt mörker vid absoluta noll-punkten, borde den hålla för evigt. Det gör den dock inte, eftersom de strukturer som upprätthåller vakuumet själva går mot kaos och förfall.

 

Så ta det lugnt därute och lita till en av buddhismens många najsa citat ?Allt är förgängligt?

Bostons sångare Brad Delp har hittats död i sitt hem. Delp som blev 55 år skulle inom kort börja repa inför en kommande sommarturné med bandet och avsluta denna med att gifta sig. Dödsorsaken är inte känd.

Kan bara inte sluta lyssna på den här låten, efter minst 110 gånger. Och den är lika bra varje gång: http://youtube.com/watch?v=G4jd0UWGPgY. Det ska dock finnas en där outrot är med på, men finner den icke. Om någon annan gör det kan den vara bussig och skicka den länken till moi?

För övrigt är detta operarockmästerverk något att se fram emot Magni Animi Viri - Heroes Temporis http://www.magnianimiviri.com/uk_site.htm.

"Min morgonritual är att varje morgon till morgonkaffet efter jag läst de tyngre sidorna i tidningen så brukar jag alltid gå igenom dödsannonserna och om jag inte står med där så kan jag fortsätta dagen..."

Synd att man inte är insnöad på grunge. Soundgardens sönderspelade "Blood Red Sun" hade passat utmärkt idag när solen kommer stå bakom månen och göra att den får en speciell blodröd färg :)

Kan man säga att det där exemplet om döden som man alltid brukar exemplifiera Karl Poppers falsifierbarsteori med har något dödsångestpacifierande över sig? :P
För han menar att en tes är vetenskaplig om den går att falsifiera, inte verifiera. Han tar exemplet som jag vill åt, att vi inte kan vara säkra på att vi ska dö. För vi har för det första inte bevittnat alla människor som någonsin levts dödsögonblick, och det är fortfarande teoretiskt möjligt att ett barn föds som är odödligt. Kan du för övrigt bevisa att du kommer dö? Kan du bevisa att Caesar har dött eller Muhatma Ghandi?


Nu frågar jag igen: Kan det exemplet har en dödsångestpacifierande effekt?


Sedan måste jag bara berätta lite roliga saker: En klassis är ett oväntat ögonvittne och Anna Sjödintröstare, samt att jag och min ena dörrgranne har kommit närmare varann tack vare posten

Den senaste uppdatering om min underbara skivsamling http://www.pop.nu/show_collection.asp?user=8506. Stirra dock er inte blinda på alla uppgifter om skivorna, de har jag inte lagt ner någe tid på alls. Klicka istället på att du vill se alla skivornas omslagsbilder och leta på det sättet igenom samlingen. Om vill du nu verkligen se samlingen, är det bäst att göra det och rafistulera bland dem live. Ni ska heller inte ta den för den mest aktuella av alla version. Jag kan köpa nya/sälja/byta ut de mesta som finns där så tro inte att denna version är den som man kan skriva i sten och låta stå. Men jag tänker försöka uppdatera den kontinuerligt i alla fall =)

"Om man inte själv minns alla idiotier man har stått för ska garanterat någon annan göra det"

"Nåt om att en dramatikers främsta uppgift är att visa folk som de inte vill bli sedda. Åjamenar, i såna fall är jag en jävligt bra dramatiker"

"Snarare är det verkligen i sig vettu som diktas till av en riktig illvillig jävel vettu. Som vem då till exempel? Ja, Jens Orback"

"Ja det måste ha varit när Leonard Cohen kom i målbrottet!"

"Ytliga tider nuförtiden. Rave och hiphop det är kommersiell smörja, tacka vet jag fjällräven och analsex"

"Även islandströjor kan dölja spetsunderkläder"

"Klockan har inte slagit alkohol och stängningsdags än!"

"Vi lättar på majongtrasan lite"

"Attributens attraktionskraft är den inledande fasen till fortplantningsakten vilket är förutsättningen för allt liv och sålunda i förlängningen livets mening. Jomen Arne, man kan inte knulla sig fram till själen! Nä, men man kan försöka!"

"...då kommer det en bondjävel och bygger en gärdesgård runt en"

"Idioten va? det är den mest utmärkande av alla mänskliga egenskaper. Manifesterar sig inte minst i vår relation till döden. Döden? Javisst, det är där vi skiljer oss från djuren: En hund han vet jö inte att han ska dö, alltså kan man inte klandra honom för att han viftar på svansen va? Människan däremot hon vet att hon ska dö och ändå viftar hon på svansen. Du vet det är det här som gör livet så olidligt för oss, vi är medvetna om döden. Tiden blir outsägligt dyrbar, vill man inte slösa bort den med sånt som tråkar ut en. Tråkmånsar va?"

Plötsligt förstår jag varför mamma inte lät mig se hela filmen. Nu ger jag tillbaka :)

Hmm. Det tycks sig att min scifictionperiod har kommit att avlösas av en dokumentärfilmsperiod. Och ändå har jag en massa scifictionfilmer som jag ska se men som jag inte hunnit glutta på. Aja :P

Hittills har det gluttats på:

The Root Of All Evil (En dokumentär som är vinklad istället för mot islam och terrorism så mot kristnas alla olika underreligioner och judendomen, men kommer snart att bli en kamp mellan teologi och vetenskap där vetenskap har faktiska bevis vilket inte teologin har. Det är väl ungefär huvudtesen. En utmärkt film för den ateistiska som får alla sina religionsfördomar uppfyllda. Eftersom jag gillar Religion så tycker jag att den fick alltför mycket dynga på sig, fast om en motsats film gjorts där det var Vetenskapen som stod i en bergshög hop dynga så skulle jag klaga på Religionen så…
Det positiva elementet var att man fick höra mycket av intervjuerna, och inte som i Bullshit där Penns röst avbryter intervjuoffret gång på gång och de klipper så ojust på sina ställen)

1200 Miljarder (En svensk dokumentärfilm om vad alla Sveriges medborgares skatt går till. Hur mycket man än blir påverkad av filmen så är alternativet att sluta betala skatt inte något att försöka uppnå)

Blodwyn Pig – Ahead Rights Out, Getting To This (Tänk dig att en Jethro Tull-medlem som är så skrämmande lik sångaren Ian Andersson att du överväger om han inte har en bror med i huvudbandet, som sammanstrålar med två andra plus en häftig saxofonist vid namn Jack Lancaster och plötsligt har vi en 70-talsrockande obskyr jazzcombo. Första albumet Ahead Rights Out en väldigt redan-hört-bluesig-historia med lite härlig saxofon som inte gör så mycket väsen av sig och förpassas mestadels till bakgrunden. Det är på nästa album som deras jazzsound befästs och Lancaster får mer utrymme och komma ut i rampljuset mer än den tidigare skivan. Det går bara inte att som progfantast älska detta)

Boards Of Canada – Geogaddi, Music Has The Right To Children (Atmosfärisk avantgardistisk ambientmusik från – inte Kanada som du kanske kunnat tro – Skottland. Jag är alldeles grön som en lövgroda i högt gräsmattegräs på det här området så det är fortfarande svårt att komma in i hela electronicagenren, men av det lilla jag hört är Geogaddi bättre än den andra ovan nämnda skivan just nu)

Chicago (En av de där uraorbanden som väl mera skulle passa in på beteckningen adult-comtemporary. Mycket lugnare tempo än dagens aor:are men visst finns det liknande låtar med trummaskin och keyboard. Är du inte rädd för att lyssna på lite founding fathers of AOR så ska du köpa på stuberten!)

Coldseed – Makes The Tragedy (Skulle vara Rammstein-influerat, och visst industrialtongångarna finns med där men de är mindre förekommande än vad jag förväntat mig. Istället blir det en Björn Strid Soilworkig form av metal som snubblar där innan målsnöret.)

Delerium (Ambientmusiken fortsätter, denna gång med industriella penseldrag. Hela andra skivan Morpheus början är så majestätiskt mastodontmästerligt att du bara tappar hakan. Har dock inte lyssnat på alla skivorna än så mycket trevligheter väntar. Gillar du industriell musik men kan låta sångaren vila rösten i alla låtar så tycker jag du ska provsmaka)

Enya – Watermark (Inget lågvattenmärke precis! Skivan är lugn och pianissimo, sådär stillsam som det bara kan bli i begravningar i kyrkor på landet långt ut i tjotahejti och med flera mil från civilisationen. Skivan blandar tjocka tunga körsånger som ”Orinoco Flow”(vad sjunger de i refrängen på den låten egentligen? Sail away, sail away va?) och bara rena pianol och ”Aaaaaahhhhh”-låtarna som ”Storms In Africa”.)

Grim Reaper – Fear No Evil, Rock You To Hell, See You In Hell (Jämfört med föregående post så är detta så mycket tyngre. De kraftiga lugnorna av Steve Grimmett sätter sin naturliga prägel på varje låt. Ett av NWOBHM-banden som kanske hamnade i skymundan för de lite större akterna som Judas Priest och Iron Maiden. Alla tre är helt klart värda priset)

Kreator – Enemy Of God (Alla inbitna thrashare måste avsky det som hände efter ”Renewal” då deras musik blev en aningen experimentellare och element som hardcore och industrial följe med i säcken. Därefter har det, om man frågar thrasharna, bara gått utför för Kreator. Deras nu två år gamla Enemy of God är till råga på allt melodiös så det stänker om det, och det får vilket Kreatorfan som helst att med hård hopbitna tänder säga svordomar som skulle få den mest ömsinta och vårdande dagisfröken att flippa ur totalt. För mig som diggar melodier så är det en riktig bra hård skiva som överflödar med melodislingor här och var)

Michinae Supremacy (Har redan lyssnat på deras 2006-giv, men den var så pass bra att jag var tvungen att höra på deras resterande album. Allt på grund av en löjlig youtubevideosnutt http://youtube.com/watch?v=lawkc3jH3ws. Ni som vet vilken låten är skriv en kommentar!)

Moody Blues – Sur La Mer (Deras mest kommersiella album? Jag bryr mig inte. Det är riktigt bra musik. Lyssna på ”Deep” och dö!)

Mortiis – Grudge (Måste bara ha alla hans skivor. Som en liten början och tillika inkörsport till den elektroniska genren så blir det Mortiis för hela slanten! Nog för att metal kan framkalla dansluster hos en men såhär dansant electrometal har jag inte hört förr. Poppa några ecstasy och dansa för allt vad du är värd – ja, vad är priset för ett paket ecstasy på svarta marknaden? Kan vara några tusenlappar skulle jag tro.)

Norther – Till Death United Us (Skyfire är inte lika tung som Norther men visst är de lika röriga. Enligt Close-Up ska skivan vara svår att lära sig utantill, fast det kan jag inte riktigt ge honom medhåll om. Å andra sidan hur många skivor kan jag HELT utantill, så att jag vet varje liten not som kommer efter den där noten. Inte många med andra ord)

Pain of Salvation – Scarsick (Hmm, ja ni där ute. Ett omfattande omdöme får bli att jag är mycket ambivalent. Ibland gillar jag skivan, ibland inte. Men det är samtidigt så gedigen kreerad att jag inte kan ge den dåligt betyg. Allt börjar med en käftsmäll med tungt tuggande ”Sick” där Gildenlövs rappt rappande och kaxiga smått uppmoppsade röst gör sitt till för att få låten sådär riktig aggro. Loskfall heter nästa, löjligt översatt till swedish, där vi har en trevlig keyboardslinga i bakgrunden som utgör låtens enda mjuka del. I framgrunden så står hårda gitarrer och Gildenlövs hård röst igen. Cribcaged börjar med lite ensam countrysångargitarr och sedan kommer flera gitarrer in och hjälper till, med en bebis som ljuder i bakgrunden. En mycket bra sånginsats från Gildenlöv där du är bunden att sjunga med när texten lider åt ”successful people, dressed up people smiling people, famous people, red carpet people, wealthy people, important people but still just people”. America ändrar skivstrukturen helt och plötsligt är det en melodisk körsång som driver låten med hårda trumslag. Sedan byts scenario helt på ”Disco Queen” och den här låten är väl mera progmetal än någonsin med syntar och gitarriff som tar dig med på en hisnande och svindlande resa. Kingdom Of Loss har en mycket bra text som mera klagar på det stora landet i väst – alla som tänkt Norge kan ta ner handen nu än tar hand om naturens arméer som attackerar oss som Gildenlöv själv sagt att skivan ska handla om. Hmm, finns nog där mellan raderna anar jag. Alliterationsrika Mrs. Modern Mother Mary har jag inte riktigt fått grepp om än och inte heller Idiocracy med marschtrummorna. I ”Flame Of The Moth” går sångaren upp i så höga growltoner att jag blir överraskad över sångarens bredd – som en liten vedervärdig demon sådär. Som avslutare kommer ”Enter The Rain” som är en lugn låt som kanske lite som ”Disco Queen” låter vanlig progmetal för den som suktar efter sådant.)

Private Line – Already Dead (När jag av misstag råkade få upp Rocksters senaste spelningar så spelades denna låt. Jag tänkte instinktivt progressiv musik men det är någon finsk, pojkbandsliknande akt. Låten fick mig direkt, oavsett vad det är för band ?)

Detta år kommer precis som förra att erbjuda en hel del dyrgripar. Vad jag dock inte förstår är varför redan etablerade akter som Saxon, Judas Priest, Halford(hans album kan också vara intressant), Dio, Dream Theater(ska de fortsätta på symfonirockvågen som deras senaste Octavarium gjorde eller blir det något helt nytt?), Rush(Deras 17:e album blev väl inte så fantastiskt mottagen men som jag alltid brukar säga måste grupper utvecklas och vill du ha tillbaka Rush under 70, 80 eller 90-talet, så får du söka efter liknande progrockare eller så väntar du tills de gör ett 70, 80 eller 90-talsinspirerat album. Denna nya ska i vilket fall som helst gå tillbaka till lite härliga rötter. Mycket nöje) Ozzy Osbourne(men hans album längtar jag faktiskt efter, hur kommer det låta?) och som redan är större än livet självt? Pressa ut lite ny Winds eller Dreamtide eller något annat udda band istället.

Först den – än så länge – obligatoriska konsertöversikten 2007:

Amon Amarth + Tyr 4 februari (Borde jag ha sett, men jag köpte skivorna för denna månadslön istället. Inte ens gick det att grabba några plåtar ett par dagar innan, för biljetterna var självklart slut)
Candlemass lördagen 31 mars på Kolingsborg
Within Temptation 21 april, 19:00 Arenan
Clutch + Support må 23 apr 2007, kl 20.00 Debaser
Kamelot + Leaves' Eyes 2 maj 19:30 Klubben
The Who 6 juni Stockholm, Globen

Om du tänker tillbaka hur lång tid du har vetat om någonting, kunskap, blir du inte rädd ibland när du inser hur kort tid du till exempel vetat om vad juxtaposition betyder?

Tänk att en författare med samma förnamn som den gudomliga Jostein Gaarder, och båda är norska ska tilläggas, är lika bra. Jostein Gripsruds bok "Mediekultur, Mediesamhälle" kanske bör läsas om man har ett intresse för medier men han har samtidigt med så mycket filosofier och andra trevliga tänkare att du kan läsa den som en feel-good bok :)

Lite text som jag var tvungen att fabulera ihop när skrivklåden kom över mig.


Myntet rullade ystert ner för trottoaren med dess tillfälliga ägare hals över huvud efter det. Den hade hållit en jämn och hög hastighet, vilken strax skulle växla ner till något för dess jägare mer nådigare. Strax därpå så stannade den upp på trottoarkanten, och tvekade vankelmodigt. Ja, tvekade så länge att vår jägare kunde ta in på den. Med lungorna som ordnat ett sammanträde med bukspottkörteln och gallblåsan och så levern som även den trängdes där på ett hörn, någonstans i halsen, så kunde han äntligen låta hjärtslagen börja komma ikapp dess normala rytm.
Allt hade gått så bra så, om inte trottoaren just där haft en för jävlig utbuckling som enligt hans egen uppfattning bara fanns där för att göra livet extra surt för oss myntjägare. Den har en hel trottoar att sätta sig på, varför ska den befinna sig just där, just nu? Skornas framsida får sig en nötning och mannen faller. Under de sista sekunderna händerna fortfarande har möjligheten att göra något står han inför två alternativ: antingen försöka sträcka sig efter myntet, eller låta händerna ta fallet istället för bröstkorgen. Han väljer det förstnämnda och sträcker högerhanden efter myntet som balanserar på randen till förintelse – vilket för myntets del kan bli en gratis åktur på kloakvattnets egen forsränning, en hårdsmält råttas lunch-middag-kvällssupé, eller bara fritt fall ner i en kloakarbetares egen ficka. Men fingrarna missar och den lilla nuddning fingrarna får till sätter myntet på snurrning runt, runt likt en balettdansös eller en breakdansare.
Orklös efter fallet så försöker fingrarna ändå att fånga myntet, något som inte går som planerat och det som bara inte får hända, händer – myntet faller ner för trottoarkanten.

Jägaren sätter sig upp med ett snabbunkande hjärta och förväntar sig det värsta när han tittar ner över gatubrunnen. Han måste klippa med ögonen två gånger för att försäkra sig om att han inte ser i syne. Mitt emellan gallrets hål, med den högra delen av sin kropp på en stänger och sin vänstra del på stänggrannen, har slanten hamnat, och det råder ingen tvekan om att den haft änglavakt. Mannen skulle kunna kyssa Fru Fortuna i detta ögonblick. En skälvande hand sänks ner mot brunngallret och försöker greppa tag, men när mannen inser att han fortfarande är för skakis så återfår kroppen handen. Nu gäller det att fort finna en lösning innan en bils hjul kommer och puttar ner det. Han stoppar händerna i sina fickor och letar efter de vanligtvis onödiga prylarna som bor där. Då det är mer än sällan man bär med sig en magnet så hittar han i adressen vänstra fickan ett terminskort till gymmet på hörnet. Äntligen skulle han kunna berätta för sitt lilla muffin toppat med körsbär att det hade kommit till användning!
Men hans konstgjorda fiskespö var inte fulländat än. Han behövde något kletigt, och klibbigt, någon form av häftningsmassa som myntet skulle fästas på. Det tog inte lång tid innan han hittade precis det han sökte efter. Den som söker skall finna. Och det som skulle finnas i detta fall var ett tuggummi som levde sina sista dagar fastklämd mellan två betongplattor. Jägaren pillade varligt bort en bit och kände på klibbigheten om det skulle klara av uppdraget. Tuggummit var inte i närheten av ett färskt dito, men han hade nu tömt alla möjligheter förutom denna så det var lika bra att pröva. Han fäste det på kortet och virade ner det mot myntet som ett räddningsteam från en ambulanshelikopter. Försiktigt, försiktigt lät han tuggummit sätta tänderna i slanten. Det gick bra…

…ända tills han hörde det ljud som alltid brukade väcka honom på natten. Han vände huvudet kvickt och fick se hur en bil flera meter från hans position slirade mycket osmidigt när den tog vägkurvan. Nog för att det skulle ta ett tag för den att nå brunnen så hade oljudet varit tillräckligt skrikande för att göra honom okoncentrerad och ofokuserad. Handen skakade nu och när han slarvigt nog försökte få det hela överstökat och med en snabb manöver drog upp slanten så slet det sig loss och föll ner på stavarna igen. Vad han kunde göra med Fru Fortuna nu är inte rumsrent nog att skrivas här. Dopplereffekten gjorde honom påmind om att bilen närmare sig, och som det föreföll nu hade den axat väsentligt. Jägaren pillade med tuggummit några extra sekunder och när hans troligen allra sista chans kom så tog han den, vid hornen. Han visste med sig att så fort han började fiska så skulle han inte hinna dra tillbaka handen i tid. Resultatet skulle uppenbarligen bli att han skulle få svårt att få andra att skaka hand med honom.
Det var helt enkelt en uppoffring han var villig att göra för detta mynt som vänt upp och ner på hans dag. Ljudet från bilen blev högre när tuggummit än en gång fick tag på slanten. Hade den varit del av räddningsteamet hade han säkert sagt åt den skadade att stänga ögonen och tänka på något gott och efterlängtansvärt som den skulle göra så fort detta var över. Den lätta delen var över, nu var det bara den svåra kvar. Han försökte stänga ute allt ljud, stänga in sig i en egen liten värld där bara han, myntet och kloaken fanns. Sakta, sakta… Snart är den min…

***

Det kalla stålet nuddade hennes hals. Det var ingen tvekan om för henne vad det var för något.
”Lyssna på mig och lyssna noga. Om du inte lyder mig så får din ratt en annorlunda dekoration”
Hon tog en mycket långsam suck, som skulle den uppröra mannen i baksätet.
”Menar du annat än en rattmuff?”
Pälsen prydde ännu ratten och många bilister var fortfarande osäkra kring vid vilken månad den i själva verket skulle av.
Stålet trycktes om än hårdare mot huden. ”En till sådan spydighet och folk kommer tro att mekanikerna monterat din bilruta utochin”
”Ahhh, du tänker på måsskit och alla fripassagerande insekter”
”Vad fan skulle jag annars tänka på!”
Hon försökte trots att hjärtat bultande dubbelt sin hastighet att vara lugn som en filbunke och ha ett isblock i magen.
Sansat, det var det enda som fungerade, de hade de sagt på något undermåligt tv-program från någon icke-betalknal. Prata sansat på samma sätt som en väktare skulle göra med fyllon som är på väg mot köpcentrat och förhandlaren gör med terroristen som har ett bombbälte runt midjan.
Den breda mannen hade märkliga munljud för sig innan han fortsatte.
”Du kommer att vara min chaufför.” Pistolen ändrade sin position från högra delen av nacken till vänstra. ”Så, plattan i mattan på stört!”
”Vart ska vi?”, frågade hon.
”Det ska inte du bry dig om. Kör nu!”
”Men om jag inte vet…”
”KÖR!”
Hon vred om startnycklarna och bilen brummade igång. Hon visste med sig att de skulle för att komma ut ur fyravåningsgaraget måste åka förbi kameror.

”Do you believe most people really need to know that?”
“Huh?”
“Just look how far they’ve come and how much they’ve accomplished without ever knowing. The human world creates and prays to various gods and they convince themselves: THIS IS HOW THE WORLD IS.”

Moody Blues – Days of Future Past (Oerhört lugn och stillsam musik som nästan är så trög att man får känslan av att den aldrig riktigt kommer igång, utan står och stampar på ruta ett och liksom är tillfreds med sig själv att vara där. Okej, det saktar aldrig ner till newagepopiga Enyas hastigheter, och ibland händer det att vid väl valda tillfällen så ökar tempot men jämfört med AOR-musiken jag lyssnar på så är detta väldigt lugnt. Mycket okänd musik, med en Elvisgitarr som kör ett kort solo där och JethroTull-flöjter som ibland skulle kunna passa att vara ett soundtrack till en sådan där märklig med dagens mått mätt störtlöjligt stumfilmskomedi från tidigt 1900-tal. Återigen, har aldrig hört så lugn progressiv musik. Måste höras!)

Code - The Enemy Within (Ett AOR-album med mycket gitarrspel. Ett sådant där kufiskt album med låten ”Sign Up For Love” som ger mig en kuslig deja-vu-känsla. Ungefär på samma sätt jag kände när jag hörde Europes ”Got to Have Faith”. Det hela måste ha en rationell och logisk förklaring – låtarna är endera så enkla och går till hjärnan så snabbt att jag får en känsla av att ha hört dem förut, eller så är mallen så likt andra låtar att jag tror mig ha hört låten förut. Skivan är ett måste för oss AOR-fanatiker)

Takida – Make You Breath (Hade hört deras ”Jaded”. Det var den första låten, men eftersom en person som inte alls lyssnar på melodisk musik, och Takida är väl inte sådan musik du som melodisk rockare går till precis. Men så hörde jag deras ”Reasong To Cry” på P3 under en Hej Domstolsejour och då trodde jag inte alls att det var Takida. Sedan hörde jag på P4 Dist en till låt från samma skiva, och då visste jag att som Takida låter på skivan Make You Breath störtdiggar jag. Jepp. De ska komma med nytt detta år så vi får se om de helt ändrar stil eller fortsätter i Make Your Breaths spår.)

Pride of Lions – Roaring of Dreams (Behöver egentligen inte introduceras. För AOR-fantasterna så är de ett givet giv(hahaha…. Ok ska sluta med sådana låga skämt!). Inga besvikningar här inte, Pure njutning)

Firewind – Forged By Fire (Tyvärr är det inte Chitral ''Chity'' Somapala som sjunger på deras 06-släpp och det är riktigt tråkigt. För Chity har en röst som den nuvarande sångaren har svårt att ersätta eller ens överträffa. ”Hate World Hero” är en sådan du tungkysser djupt!)

Fatal Force och Therions nya Gothic Kabbalah (Det är ta mig baskeligen så att Mats Levén har en röst för både power/progg/doom. Föll inte Krux andra mästerverk er i smaken så lyssna på förra årets Fatal Force som är Levénpower när den är som bäst. Killens röst är superb! Eller så köper ni givetvis Therions nya Gothic Kabbalah, där hans sånginsatser kommer till en helt ny nivå för att inte tala om de gästflickröster som ackompanjerar honom på de bästa av ställen. Måste faktiskt ge Krux II en andra chans bara för Mats är med där med)

Autograph – Loud And Clear(Lyssna på syntarna på ”Down ’N’ Dry”)

Mike & The Mechanics (Alla album. Tror jag kört sönder “Over My Shoulder” ganska rejält)

The Answer (Lite Led Zeppelin-feeling såhär i Januari. Trevligt, trevligt)

Voivod – Nothingface och Fear Factory(Alla skräckfabrikens album. Jo, det är såhär att min scificperiod har sträckt sig till alla mina intresseområden och därför blir det scificmusik. Fear Factory är trevliga, och Voivod kanske man inte ska lyssna på om man är allergisk mot punk. Jag kommer även i och med scificperioden att börja lyssna på electronica och all dess underbara musik, så har du tips på bra nybörjargrupper så skriv gärna. Jag gillar blandning, måste ha blandning!)