Filosofiskt flumm blandat med vardagligt tjafs

Only when the last tree has died and

The last river has been poisoned and

The last fish has been caught,

Will we realise that

We cannot eat money

Ja, varje land har jö kontroll över ett visst sjörum utanför sin kust som gäller för fartyg och båtar, och det finns luftrum som gäller för flygplan och helikoptrar och andra luftburna enheter, och så självklart har vi gränser och land- eller markrum på land. Borde det då inte finnas samma mängd rymd under landet... och till skillnad från luftrummet så blir som vi alla vet jorden trängre och trängre ända ner till jordkärnan så därför skulle varje lands submarkrum precis innan jordkärnan vara mycket litet. Om nu luftrum finns, varför skulle inte submarkterroitorium finns för varje land?

Jo, det finns det faktiskt. Ni vet att det finns små tatueringshjärtan som man kan ha på skuldran eller på någon av skinkorna eller precis vid slutet av korsryggen. Eller fjärilar om man är mer insektfascinerad på valfritt ställe efter midjan. Sådana tatueringar är små och ligger därför väldigt långt ner på hierarkitrappsteget. De som skulle finnas på toppen av hierarkin eller kanske till och med ovanför det översta trappsteget skulle vara heltatueringarna som tar upp stora delar av hela kroppen. Det kan vara ryggtavlan som offrats till en målarduksmålning och drakens vinge eller ben eller bläckfiskens tentakler eller ormens svans är så stora att de behöver dina armar och händer för sträcka ut sig i sin fulla längd. Eller en motorcykel vars ena styre behöver ditt ena ben eller kanske en sådan där breddäckad lastbils ena avgasrör som sträcker sig upp i nacken och nafsar på ditt hår.

Lite högre seriositetsnivå nu då. Tänkte förklara för er som undrat varför jag inte har några inlägg i Humor-kategorin. Jo, det är nämligen såhär att den kategorin ska finnas där för att visa på att i allt jag gör så sker det allt som oftast, om jag inte säger eller antyder annat, att med ett korn humor i det. Den ska finnas där så att ifall ni läser något och bli helt till er eller tycker att jag vänder er värld uppochner så kan ni titta på den kategorin och se att "Aaaahhh, han kanske bara skämta" :)

Bara så att ni vet...

Måste bara delge er lite bra musik att förgylla era liv med. As usual:

Björn Afzelius - "Europa" och "Bella Donna" (De är de riktiga bra låtarna med honom. Gillar inte alltför mycket Afzeliusblues och hans sorgliga låtar förutom "Tusen bitar" och "Sång till friheten". "Varannan damernas" för texten och för svänget. Om någon kan ge mig exempel på fler liknande låtar ur hans enorma arkiv så skriv gärna)

Neal Morse - Question Mark & Magellan - Symphony For A Misanthrope(Veckans progressiva akter. Det bästa med Morse hittills är såklart "In The Fire", det bästa med Magellan kan jag inte säga än då jag inte lyssnat så mycket men "Why Water Weeds?" - som är en så frän titel - är ännu en .

Machinae Supremacy - Redeemer(SID Metal, vet inte om det är så nytt men för mig är det. Fick reda på ordet den 6:e November 2006 då jag läste en recension av dem. Musiken går att beskrivas som ett In Flames/någon sångare som jag för tillfället inte kan placera/och en massa dataspel. De gör sin musik med en såkallad SidStation som har det där speciella SID-chippet från konsolen Commodore 64. Hela skivan är superb men lyssna speciellt på höjdpunkterna "Rise", "Fury", "Ronin" också bra, "Seventeen" med den utmärkta dialogen "These People are Pretty Smart! Yes sire, a lot of them actually went to College", "Rouge World Asylum"-början är gudomlig. Listen to them dataspelssyntarna! "Through The Looking Glass" - Först smäktande piano, sedan piano tillsammans med blyhårda trummor. "Prelude To Empire" tar dig igenom massa av deras låtar till den - jag känner att jag får slut på ord nu - utomordentliga "Empire". Ett måste ha för Commondore 64:älskande In Flames-nissar)

Är de inte varandras tvillingbrorsor?

Jag visste det inte då, när vi i kurslitteraturen skulle läsa H.G. Wells ”Världarnas Krig”, men den skulle bli startskottet för en lång och djup sciencefictionfilmperiod för undertecknads del. Parallellt med den, eller också efter så kommer en fantasyfilmperiod att ta vid. Jag har ingen riktig bra förklaring – och ingen dålig heller för den delen – varför detta ska komma just nu. Sciencefictionrullarna kanske har att göra med att vi lever i en snabbt utvecklande högteknologisk värld och att se dem ger en massa hintar om vad som kan/inte kan komma inom den långsiktiga framtiden. Fantasyfilmer är jag bara en sucker för trähattar, apor och överdimensionerade skägg. Varför förresten fungerar magi så dåligt på film men utmärkt i tv och dataspel?

En liten lista på de hittills beskådade:

2001: A Space Odyssey (Långtradig och riktigt dryg på sina ställen, men detaljrikedomen får mina cineastgener att slå klackarna i taket av lycka och hänförning samt att Kubricks numera döda fingertoppskänsla kan man inte annat att buga för. Att han sedan hann med både en skymt av människans gryning och en resa in i oändligheten kan man bara inte annat än älska)

Titan A.E. (Väldigt amerikansk på sina ställen, men en popcornrulle som gör sitt jobb. Sedan älskar jag bara hur de blandar dataanimerat med handtecknade. Som sagt, sevärd men skruva inte upp förväntningarna för mycket)


Kommande filmer:
A Sound of Thunder
Æon Flux
Dekaranger vs. Abaranger
The Island
Man with the Screaming Brain
Robots
Serenity
Steamboy
War of the Worlds
The Wild Blue Yonder

Musik för veckan:

Annihilator – Criteria For A Black Widow
Black Oak Arkansas – Albumen mellan 69-77
Cheap Trick - Rockford
Eldritch – Neighbourhell
Final Frontier – Freeleight
Final Frontier – Second Wave
Gary John Barden – The Agony And The Xtasy
Gov’t Mule – High And Heavy
Last Tribe – Witch Dance
Magellan – Symphony For An Misanthrope
Neal Morse – Question Mark
Nektar – Recycled
Norway – Rising Up From The Ashes
Richie Sambora – Stranger In This Town
Sammy Hagar & The Wabos – Livin’ It Up

Det finns säkert skivor jag glömt och som jag kommer ångra i efterhand att jag inte lade till, men detta får duga tills vidare. Mycket nöje!

Leverage – Tides
Spock’s Beard – Spock’s Beard
Felony – First Works
Zeno – Runaway To The Gods
Paul Stanley – Live To Win
Iron Maiden – A Matter of Life And Death
Amorphis – Eclipse
Brother Firetribe – False Metal
House Of Lords – World Upside Down
Mind’s Eye – Walking On H20
A.C.T. – Silence
GPS – Window To The Soul
Lunatica - The Edge of infinity
Shooting Star – Circles
Memfis – The Wind-Up
Mastodon – Blood Mountain
Dissection – Reinkaos
Darkthrone – The Cult Is Alive
Street Talk – V
Mustasch – Parasite
Vanden Plas – Christ0
Saga – Trust
Toto – Falling In Between
Pretty Maids – Wake Up To The Real World
Wetton/Downes – Icon II: Rubicon
Falconer – Northwind
Suidakra – Caledonia
Dream Evil – United
Lamb Of God – Sacrament
Riot – Army Of One
Amon Amarth - With Oden On Our Side
Priestess - Hello Master
Ten - The Twilight Chronicles
Fair Warning – Brother’s Keeper
Survivor – Reach
Harms Way – Oxytocin
Wolf – The Black Flame
Satyricon - Now, Diabolical
Cloudscape - Crimson Skies
Lordi - The Arockalypse
Liv Kristine - Enter My Religion
Sodom - Sodom
Tyr - Eric The Red
In Flames - Come Clarity
Deathstars - Termination Bliss
Into Eternity - The Scattering Of Ashes
Seventh Wonder – Waiting In The Wings
Slamer – Nowhere Land
Michael Bormann – Conspiracy
Final Frontier – Freelight
Europe - Secret Society
Thunder - Robert Johnson's Tombstone
Michael Harris – Orchestrate
Dragonforce – Inhuman Rampage
Sabaton Attero – Dominatus
Speaking To Stones – Speaking To Stones

Slumpvis får man reda på att konserten idag är inställd. Är grymt besviken av två anledningar. Den ena är att mina förväntningar för denna proggafton har varit skyhöga och detta speciellt eftersom så bra band skulle spela. Förförbandet Seventh Wonder har blivit en av mina under decembermånad mest spelade skivorna hos mig, Cloudscape behöver inte nämnas, too good to be true, och så Pagans Mind. Usch så bra det hade kunnat bli!
Den andra anledningen är att biljettköparna i Stockholmsregionen verkar väldigt få. Varför finns det inte större support för dessa band? Det finns det säkert, men folk hade antagligen köpt upp sina pengar under skivmässan eller till julklappar(både till sig själv förstås, och till sina närmaste). Nej, det här var inte roligt.

Får hoppas Elin får en trevlig teaterföreställning istället, dränka sorgerna i en massa asskön musik, gå och få tillbaka mina biljettpengar och för dem köpa mig en tröstskiva – förutom denna förstås http://www.tradera.com/auction/auction.aspx?aid=36771438 och så en härlig kinadyngasväng med grabbarna grus.

Och så slutar jag inlägget med en uppmaning till Stockholms alla proggfans. Jag vet att ni finns därute, gör inte mig och banden besvikna nästa gång, ok? Det är i stort sett redan omöjligt att få hit AOR-band, men snälla låt mig fåsse progressiva band istället!

”Oj, vad mycket musik det blir” säger dem som läser min bok i syftet att vältra sig i mina problem och ”Den här bloggen har verkligen hittat sin nisch nu” säger ni som fått erat lystmäte. Jag säger som så att jag har legat efter alla nya skivor som släpps detta år, och även om ni tror att jag säger så varje år, så måste år 2006 vara det hittills svåraste året att ställa upp en lista kring årets bästa album, och nu därför har jag lite smått förtvivlat ägnat större delen av mina blogginlägg åt årets skivskörd. Som ni vet är min blogg ovanligt bred och jag lovar att jag alla ska få det de suktar efter, bara ni väntar. Inget är som väntans tider, det vet ni väl…

GPS – Window To The Soul (Ni kanske minns att det klickade mer än en gång, som en pistol med en tom patronhylsa, mellan mig och Asias sjätte album ”Aqua”? Och att jag ville påbörja en jakt efter denna för mig nya genre AOR/Doom. Här är albumet jag letat så länge efter. Hela albumet har precis allt som ett bra AOR-album bör äga: Trallvänliga melodislingor, intrikat och sådär ömsom progressivt gitarrspel, stämsång i mängder, klistriga textremsor och så givetvis keyboard. Vad jag tjatar om dessa keyboards men jag kan inte hjälpa att de börjar krypa under huden på mig när någon trycker ner valfri tangent. Också denna efterfrågade ingrediens: lugna, lååånga(känns som att alla stavar långa såhär nuförtiden. Så enkelt något originellt kan fördärvas) låtar. De låtarna som måste fastklistras i era hjärnor är: ”Window To The Soul”, ”Heaven Can Wait”, ”All My Life”.)

Brother Firetribe – False Metal (Bror Eldstam hälsar er välkomna med deras falska metal. Dock är sången eller någon av instrumenten långt ifrån falska, men visst får de poäng för att hela skivan brännmärker dig ända in i själen. Finskar igen, och jag undrar vad som är mest överraskande: att sångaren Pekka Ansio Heinos (nej, det är inte vår svenska Melodifestivalkonferencier) engelska är så fri från finska brytningar eller att japanen i The Savoy Truffle kan låta så sydstadsamerikansk? Hmm, det sistnämnda förtjänar nog en alldeles speciell plats på vinstpallen. Bror Eldstam är likt Leverage mycket kvalitativ finsk melodisk rock, som vi vet att grannländarna gör så himmelskt bra. Vet att jag tidigare klagade på Circus Maximus och dess strömlinjeformhet, och den här plattan kanske inte gör några exceptionella svängar och krumbukter på motorvägen utan bara lydigt kör i de enligt skyltarna bestämda 80 km. men de har ändå lyckats hitta genvägen till mitt hjärterum.)

Cozy Powell – Over The Top (Han dog för tidigt säger många, och visst kan man tycka det, men det var något med sättet på vilket han hanterade trumpinnarna. Mycket teknisk, men med tillräckligt med känsla i varje slag att han klarade av att balansera den subtila gungbrädan. Anledningen till att den gamla kultplattan finns med här är mestadels avslutningsspårets tillika titelspårets förtjänst. En symfonirockdänga som inte kan ta slut förrän Powell själv får ett hel avsnitt för sig själv att slå på trummorna med samma intensitet som ett tokken därna tivolispel man ska medels en för jobbet alltför stor hammare, slå in lite vett i snabba och irriterande mullvadar. En annars mycket svårfunnen platta som ni bör tjacka om den visar sig bakom en platta när ni letar bland skivbackarna)

Mind’s Eye – Walking on H20 (Ett sånt därt svenskt progressivt band som kämpar på i det lilla formatet. Bandet har säkert sin trogna skara fans som följer dem varje steg de tar, men vad gör att detta band inte är och trängs däruppe bland giganterna? Min inlyssning på dem är inte så stor, och detta är den första platta med dem som jag säga att jag lyssnat på från första till sista låten. Men de har en bra uppsättning(sångaren inge problem, mycket flyhänt keyboardist, resten av instrumentlistan finns det heller inget att racka ner på), och jag ser inte varför de inte slår igenom. Å andra sidan är det något alldeles visst med undergroundscenen. ”Flight Of The Annunnaki” är omöjligt att få ur skallen)

Circus Maximus – The 1th Chapter (Satt och tänkte på den norska proggmetallscenen, och de jag kunde rabbla upp efter att ha tjuvkikat ett antal gånger var Communic, Pagans Mind och så Circus Maximus. Det sistnämnda är väl mer i DT-stil och visst har man kryddat med Symphony X på sina ställen det råder det inge tvivel om. Men jag är än så länge inte imponerad. Sweden Rock bad mig kasta ett getöra på sångaren, Michael Eriksens, röst men jag är inte övertygad. Det hela känns ooriginellt, på ett sätt som jag inte gillar. Jag kan nosa till mig mainstream på sina ställen. Nej, ni har till nästa album på er att få min övertygelse grabbar!)

Falconer – Northwind (Kanske skulle Eriksen lyssna lite på svenska Mathias Blad? Hans röst är underbar och jag antar att de fans som gjorde korstecknet den dag då Karl Kristoffer Göbel tog över skutan, måste nu slå klackarna i taget av förtjusning. Musiken kan beskrivas som ett tyngre Jethro Tull, alltså folkmusiksmetall. Skivan är balanserat uppdelad i ett läger med ballader och en med inte dygnbrutala men för Falconer hårda spår. Solon är trevliga och det känns skivan igenom som att gruppen är samspelta, och jag tänker inte sia om att anledningen till att bandet är tillbaka på banan igen är Mathias Blads förtjänst eller ej. ”Faryland Fanfare” med en sektion inne i låten där Blad nästan enbart sjunger ord på l. Sånt vill jag höra mer av)

Slamer – Nowhere Land (Fyllde mina förväntningar, och mer därtill)

House of Lords – World Upside Down (Efter de dåliga recensionerna jag sett den fått förväntade jag mig något i den stilen, men det var bättre. Gitarrspelet är på topp)

Seventh Wonder (De gick från att vara ett band jag gnällde på för att de tagit Vindictivs plats, till att sätta sig på tåget som gick direkt till mitt hjärta. Sången är formidabel, det är mäkta tungt och i bakgrunden så klingar en synt på. Plattan liksom konserten den 16:e december rekommenderas varmt)

Ahhh… HippHippgänget slutar aldrig att förvåna, och det var precis något såhär bra som jag behövde efter mina två senaste besvikelser med den nya Julkalendern(har de senaste julkalendrarna utgått efter mallen om två huvudpersonen av vardera könen?) och Jul i Töyengatan(men den tittar jag på ändå, trots mitt missnöje).

Jag tror att jag hittat en ny författare som fångat mig i sin hov. Det tog några sidor, för först tyckte jag att William Gibsons text var överfylld med liknelser, metaforer, och snyggt språk – och större delen av min första reaktion beror till största delen på min avundsjuka, aja när jag blir 36 och kommer ut med min första roman (förhoppningsvis kan det bli tidigare) så kommer mitt språk att ha utvecklats lika mycket – men sedan så sprack det och jag är fast som… bläää, att jag aldrig kan bli bra på liknelser… får bli en sådan här förutsägbar… tänderna i kola. Det som förundras över är hur aktuell hans cyberpunk värld ter sig, alla termer han slänger sig mer, känns inte alls som om boken skrivits 1984. Samma sak med Orwells 1984(*konspiratoriskt* Ser ni sammanträffandet? Orwells bok heter 1984 och Gibsons bok kom ut 1984!)

Nu blir det musik:

Leverage – Tides (Finland helt fullkomligt fortsätter att klämma ur sig dessa melodiska metallgrupperna och Leverage är bara en av årets nykomlingar. Jag kan inte säga så mycket mer än att den måste höras av alla fans, och om jag ska vara lite negativ av mig så säger jag att jag vill se Leverage göra om bravaden nästa år. Gör dem det, kanske de inte kommer att fortleva som ännu ett one hit wonder.)

Whitesnake – Nya alstren (Jag köper inte samlingar för att de sätts ihop av skivbolagen enbart i vinstintresse, men också för att då är det skivbolagen som bara väljer ett bands största hits. Visst hitsen är bra, men det kanske inte är de som jag gillar. Och ett band är faktiskt så mycket mer än bara deras hits. Vad som även är något som luktar maximera vinsten är samlingsskivor där de lägger in nya låtar. Skivbolagen tvingar alltså oss gedigna skivköpare att köpa igen alla låtar vi redan har i vår samling, eller så om vi orkar vänta tills nästa skiva kommer så väntar vi såklart. Men det är inte man har den orken… Med de nya låtarna fortsätter Whitesnake med sin hårda pudelrock och inga låtar som går tillbaka till deras bluesrötter finns med, i varje fall inte bland de nya alstren. Med andra ord, alla Whitesnake fans får det de gapar och dreglar efter. Fast visst har Coverdale snott snuttar från sin egna låt ”Here I Go Again” för att fylla ut det tredje nya studiolåten ”All I Want Is You”. Inget originellt precis)

Michael Bormann – Conspiracy (Besvikelsen känns så långt borta som Pluto är i jämförelse med Merkurius, och Jaded Heart-sångaren tvekar inte att leverera när han kan. En underbar skiva där duetten ”Two Of A Kind” är det bästa hittills)

Talisman – 7 (Jeff Scott Soto letade sig inte in i mitt hjärta sådär direkt. Det var en låt från hans soloskiva ”Lost In Translation”(vilket för övrigt är en helsikes bra rulle) som fick mig att börja mitt förhållande med honom. På denna skiva har de blivit mycket mjukare, och lytt skivbolagets dirigerande. Inte för att de tappat all must och inte har ork att säga emot, utan för att prova på hur det skulle bli om de följde med strömmen. Kan inte riktigt uttala mig om hela skivan än, för jag har inte ens lyssnat igenom den än :P)

Luca Turilli – The Infinite Wonders Of Creation (Mer pompöst än så här kan inte symfoniskt metal bli. Det är nästan så att det är på gränsen till överpompöst, om det nu inte är det – jag är säkert för snäll för att ge den kommentaren. Högtidliga kyrkokörer samsas tillsammans med hårda gitarrer och en synth tittar även fram då och då, i bakgrunden lägger trummorna takten som de bör. ”Mother Earth” sitter än så länge, och så ”The Miracle of Life”. Denna grupp är gitarristen från Rhapsody of Fires(de har, ni har tillåtelse att skratta, på grund av byråkratkrångel och patentproblem inte längre fått ha bara namnet Rhapsody längre) grupp och jag kan inte se så stor skillnad mellan de båda grupperna. Men så har de också fått kriteriet att de båda banden är så lika att det i stort sätt är onödigt att fortsätta ha två läger.)

De skivorna som jag framöver ska recensera är: Slamer(förväntningarna är Mount Everest-höga), Cloudscape(deras nya album ska vara mycket mörkt. Mer sånt här som jag letar efter, mörk progressiv musik), Zeno(Gitarronani så det förslår), GPS(har fått dåliga recensioner än så länge, vänta så får du se om jag håller med eller om det är recensenterna som är way out of place!)

Haha, såhär vacker musik har aldrig hörts från Repulsives lokaler. Eller det är en fråga om tycke och smak, men jag menar vacker i betydelsen tårdrypande musik som får det att göra ont ända in i hjärterötterna. Fast visst, får man den känslan av Wormphlegms ”In An Excrusiating Way…” så. Men ni hajar galoppen…

Bara två utav bandmedlemmarna showed up, och det var lite ovisshet kring vem av dem som är de bittra. Gitarristen måste ändå ha varit Tony Naima och nyckelharpisten måste ha varit en bitter en. Och för mig så tog det en, två låtar innan man kunde stänga ute det faktum att man i vinterkläder, med en irriterande ryggsäck fastklamrad på ryggen, stod med en liten skara(kan säga så mycket att grabbarna grus och mig inräknat var hälften av alla åskådare) och tittade på, och sväva bort i musikens underbara värld. Napalm Rain var den bästa låten, med Naimas stämma som gick upp riktigt högt mot slutet av varje refräng. Nyckelharpan på ”Where Ironcrosses Grow” får top notch i betyg av undertecknad. För att vara en gratiskonsert så är jag pretty nöjd, letar för närvarande febrilt efter Napalm Rain så att man kan få uppleva stämningen återigen. För det var under den låten som allt släppte och om man skulle ha tittat ner på sina fötter skulle man ha sett moln.

Sen vill jag klaga en stund. Jag hade inte tillräckligt med pengar för att köpa ett par riktigt lockande skivor där i Repulsives begagnaddisk, är bitter över att SVT inte lagt upp webbversionen av Hipp Hipps julupplaga, att bara ett fåtal av mitt digitaltvutbud fungerar, att jag måste göra om första loggbokstentamen, att min goda(hör och häpna, Christian kan laga mat) makaronipudding är slut.

Om min umgängesmätare förut gick på låg väldigt långt nere, så är den nu grön så det skriker om det och hela mätaren håller på att spricka.
Har verkligen varit i behov av lite socialisering.

Stålmannen III kom i en tid då världens alla problem skulle räddas av datorer. Men med den nya tekniken så kom inte bara positiva sidor, det fanns även avigsidorna med starttider som kunde sno hela din kafferast med råge, där datorn mer liknade den räknemaskin den egentligen är med sådana därna gröna och vita typsnittet som fanns med i varje Nintendo 8bitars-spel, med ett Internetmodem som skrämde bort katten. Och det om jag får gå förbi den estetiska biten av filmen och studera dess samhälleliga kontexter som man som medieforskare ska göra, så är datorerna fienden. I början av filmen så klagar en äldre herre på att bovar inte längre rånar banker med strumpbyxor på huvet och en liten revolver i handen, nu görs allt via datorer. Längre in i filmen så fifflar en nyanställd till sig lite mer pengar, genom att ändra uppgifterna i datorn på företaget. Redan här ser vi att vad datorerna förmår göra om de hamnar i fel händer. Sedan efter de dirigerat om oljetankarna också med datorns hjälp, så vill Gus som har hamnat i otrevligt sällskap med historiens bad guy ha den ultimata superdatorn. Mannen av stål får i den sista striden slåss mot denne superdator, för vilken alla problem verkar vara mycket små och lösbara.

Första gången jag såg filmen var jag väl 8 eller 9 år och jag kom precis in i filmens när dess klimax strax nåddes. Ross Websters, antagonisten, syster blir indragen i datorns exploderande innandöme och blir förvandlad till någon robotliknande elkvinna som det slår gnistor om. Henne framkallade mången mardröm hos mig.
Bara för att visa att man har växt sedan dess så trodde jag inte att det var Websters syster som jag blivit rädd för, utan när Stålmannen själv fastnade i den exploderande maskinen. Men det var inte alls läskigt. Kan mycket väl vara så att jag blandade ihop Stålmannens öde i den exploderande datorn, med hans fight med den onda Stålmannen som blivit till efter att Trikå Tryggve fått kryptonit blandat med tobakstjära (smygpropaganda mot rökning månne?) i en kryptonitsouvenir?
Jag såg den tillsammans med min dåvarande klasskompis Patrik och när vi såg filmen så var vår engelska inte den bästa precis – jämfört med dagens barn som får den med modersmjölken – så hans brorsa fick sitta bredvid oss och läsa texten(Jepp, vi var inte så snabba än heller så att vi hann med att läsa textraderna)- kanske hade han inget annat att göra, kanske försökte han hitta något att göra och strunta i läxorna, eller kanske han bara ville vara vänlig och hjälpa oss telningar ta del av filmen? Det måste i vilket fall som helst varit jobbigt :)

Jag fick inte igång Sweden Rock-sändningen igår. Men av chatten som jag i varje fall kunde ta del av, att döma så missade jag inte så mycket. Imorgon ska jag se på Dismember i akustisk skrud.

Den nya genren jag gillar: AOR/Doom Rock. Ja, alltså AOR låtar med långsamma, doomiga, nästintill suggestiva och mörka influenser. Har märkt att en skiva som jag glömt lyssna på(har hur många skivor som helst i min samling jag inte lyssnat på, men för mig är tjusningen att äga skivorna) är Asias Aqua. Och den skivan kan inte bli mer än sådär superbt perfekt som vissa skivor blir. Undrar vad jag kan hitta fler sådana härna AOR-låtar?

VH1 Rocks från 23.00 till 01.30 är precis vad varje hårdrockare behöver varje fredag!

Vet ni vad som skulle passa utmärkt här den 1 december? Lite skönlitterärt:

Vintern skulle ha kommit för flera veckor sedan, och inte en enda liten ljusbringande flinga av fruset vatten hade fallit. Lika lite som solen pömsigt ville snutta kudde den här dagen också, därmed lämnandes staden i ett komplett och ganska så totalt mörker, så hade den som osund last att gå till sängs tidigt under vinterhalvåret och vi vet alla hur det är med de där olaterna.
Det är mörkt när vi ska till jobbet, och inte har lyktorna fått någon förstärkning i deras kamp mot mörkret när vi ska bege oss hem. Som om solen inte velat gå upp, utan ligger kvar länge och visar sig någongång där när mattelektionen lämpligt nog är slut, sedan bär det iväg mot sängen igen och den tycker sig i sin enfald ha uppnått dagens mål.

Ååååh! Det där var väl inget. En sådan där klämkäck text slänger jag ihop på en kafferast *generad* Det är sådana dära kafferastuppslag som man skrivit ner och har sparat, och väntar på att man skriver en berättelse där den kan få vara med. Tyckte att den passade bra ihop med den dagen idag.

Snön är saknad. När den lite för tidigt knackade på vår dörr i november så drog nog många in snoret i bihålorna där de tyckte att den bättre platsar, bad vintern vänta medan de först försökte kväva en hostning och när det allt som oftast inte gick ger den en värdig avslutning i armhålan, så sa man vänligt men bestämt att den kunde vänta. Nu vill man ha tillbaka den och i kristallkulan så ser man att det den sjätte till tionde *Pär Holmgren-imiterar* ”kunde dra ner ett molntäcke från mellersta och norra Norrland”. Eller något.
Ptja, man är väl vid det här laget ganska van att vädret är velig av sig, så det gör inte sådär bautamycket. Och se det hela från den positiva sidan, vi slipper tills vidare all klagan om att det är svinkallt.

Ska vika mig för grupptrycket och skriva något om klimatförändringarna, men först måste jag få lite svar innan jag vill uttrycka mig. Det ser så oprofessionellt ut att lägga fram ogrundade gissningar, och rätt så ihåliga spekulationer. Så vi får vänta, men jag vill tills vidare säga precis som de som klagade till SVT:s Tittarombudsman angående deras serie ”Planeten”(filmen var inte precis estetiskt fulländad, den kunde ha gjorts så mycket, mycket bättre. Mitt hopp lägger jag i händerna på Al Gores), att de finns de forskare som säger att domedagen inte står utanför vår dörr, och att vi måste öppna dörren för att inse detta, utan att jorden i själva verket återhämtar sig pretty well. När media går på som de gör, har detta synsätt hamnat i skymundan. Så alla som sett serien bör titta på ett extrainsatt program som SVT ska ha där forskare som är emot klimatförändringens påstådda konsekvenser får uttala sig. Mycket spännande!

”Jul i Töyengata” blev jag, och jag tror säker många med mig, besviken över att man fått se reklamsnuttar där Robert Gustavsson spelar en karaktär. Precis innan programmet ska invigas så meddelar Kanal 5 att Gustavsson inte är med. Bläää, Bluuuäää, Bluuuueeeeääää! There one can talk about snuvad på konfekten!
En snabbrecension då? Nja… too high expectations I guess. Första avsnittet ryckte inte riktigt mig som tittare med sig. Systuga med faster Berta hade alltså varit att föredra.
Nya julkalendern då? Näää… snuddar sådär fingertoppskänsligt vid bommen, och faller ner tillsammans med den. Både ungarna var annars urgulligt söta. Hur man nu kan vara det…

Ska även återkomma angående ”Hipp hipp: Itzhaks julevangelium”

Läser just nu: ”Hur ska vi leva: Etik i egennyttans tid” Har redan haft ett citat från det några inlägg längre ner och förutom att det är ännu en bok jag är mycket bra köp så är det intressant att dra paralleller från den konsumistiska, kapitalistiska och materialistiska grundkonstruktionen som finns i vårt samhälle, med klimatförändringarna. Oavsett vad man tycker om livsfilosofierna så är det kanske mindre bra när man drar med sig andra i avgrunden, och som det ser ut just nu är naturen en av dem du greppar tag i skjortkragen när du känner att benen viker sig under dig.

Sett just nu: Har sett klart den här filmen, men vill ändå inte ändra på kategorinamnet. I vilket fall som helst 1984 var det jag såg senast. En film som inte alls kommer upp till bokens spänningsnivå, och berättartekniken var megaundermålig när den sattes på vita duken. Boken, som böcker vanligtvis gör, förs fram av Winstons tankar och dessa finns inte med i filmen. Nu är det säkert många som tycker tårdrypande tvåloperans skådisar som pratar för sig själva, mer än väl ger skenet av multipla personligheter eller kanske till och med schizofreni. Men det går att göra tankar bra i film, bara man gör det rätt. Att filmen var från 80-talet trodde jag även det skulle utgöra grus i maskineriet, men nej då. Filmen skulle aldrig kunna komma i bokens närhet, men den hade kunnat vara bättre. Vad som gjorde boken så oantastligt superb (PLOTWARNING!) var slutet. Skulle den ha slutat lika lyckligt som ”War of The Worlds” vi läst förra månaden hade den inte varit lika bra. Längtade faktiskt ju närmare slutet jag kom, att boken skulle sluta olyckligt. Vilket den måste göra, enligt mig (PLOTWARNING avslutas).
Ändå så ger jag tummen upp för skådespelaren John Hurt som på ett alldeles utomordentlig sätt liknar en blandning mellan Clint Eastwood och Ian McKellen. Han byter mellan de båda mellan varje kameravinkel. Dacapo-applåder för nakenscenerna.

Spelar just nu: Har spelat Gabriel Knight 1 och Full Throttle, men spelen så insisterar datorn att stänga av sig så fort man gör något som för handlingen framåt och då man av någon outgrundlig kufisk anledning inte kan spara så har jag inte kunnat komma så långt då jag ständigt varit tvungen att börja om från ruta ett. Men det sänker ingalunda betyget, för det är bara jag som envisas med att tanka hem spelen för att inget läggs upp på att tradera man kan lägga billiga bud på. Annars så har jag köpt tredje delen av Broken Sword och förutom att kontrollerna är väldigt jobbiga till en början, och att du bara har möjlighet att interagera med allt som du i förväg vet för handlingen vidare och inte göra spelet ännu svårare med att bredda möjligheterna och låta en ge tratten till lapplisan, istället för att undanröja möjligheten helt. Snart kommer jag även få Gilbert Goodmate, ett Monkey Island-aspirerande äventyrsspel med humorpuddingar som levereras på löpande band och för dig som spelare är det bara att ställa dig i slutet av bandet, öppna munnen och vänta.

Lyssnar på just nu: Det är skivmässa på lördag som jag längtar ihjäl mig till, men kan ändå skriva upp de senaste skivorna jag inhandlade. Rick Emmet – Absolutely. Som alla melodiska hårdrocksfan vet är killen gitarristen i Triumph, och albumet är till för dem som inte har fått nog av hans sånginsatser i de redan existerande Triumph-albumen. Mycket bra köp.
Magnum – The Eleventh Hour. Har inte hört så mycket av den, men synthen till ”The Great Disaster” sitter redan.
Badlands – Voodoo Highway. Deras andra och sista officiella skiva, sedan kom en tredje som släpptes sex år efter Ray Gillens död. Jag behöver egentligen inte säga så mycket om skivan, den är klanderfri och Ray Gillens röst gör att min hud får gåshud mer än gärna.
Phil Collins – …But Seriously. Efter att ha hört hans ”I Wish It Would Rain Down” så kunde jag bara inte hålla mig från att ha skivan. Finns trevliga trumpeter i bakgrunden som ger låtarna lite mer kraft. Ett trevligt inslag som jag redan fick erfara under Marillions låt ”Deserve”.

När vi ändå är inne i musiksvängen så vill jag passa på att tipsa om vinjettmusiken till Nikelodeonprogrammet ”Chalk Zone”. http://www.nick.com/all_nick/tv_supersites/chalkzone/soundtrack/ Klicka på theme till serien och lyssna på gitarrsolot i bakgrunden. Det borde inte vara lagligt att få spela sådär bra, och inte heller att solot finns med i vinjetten till ett barnprogram. Njut vidare era galna ortodoxa hedonister!

Såhär ser listan ut från gårdagen, sorterat med den mest undermåliga längst ner:

Children of Bodom
Lamb of God
Slayer
In Flames
Thine Eyes Bleed

Nu kommer motiveringen. Alla band, det ska sägas, var mycket vänliga och var extra noga med att tacka alla band som skulle komma efter dem eller som varit före dem.
-CoB är ett band jag velat se sedan mycket länge, och det var rena jackpotten att de skulle vara med och värma upp inför Slayer. De ligger på första plats för att jag måste vara den mest knäsvaga individen vad gäller keyboards. En riktig sucker för dem helt enkelt. Säger bara ”Sixpounder”. Hade valt bästa låtarna till setlistan, man fick sig bland annat till livs en massa gamla spår, från en skiva jag nyligen mobbat ur min samling. Vet inte riktigt om jag ångrade mitt handlade… Deras börjarvinjett med lite härlig Lördagsunderhållningsbigband och en programledare som på finengelska ber publiken ”put your hands together for Finlands…” var ett stort plus. Men ändå så tycker jag In Flames intro lyste klarare.
-Lamb of God måste ha varit det roligaste bandet att röja till. Hade hört deras ”Laid To Rest” flera gånger, men aldrig vetat att det var Guds lamm som var upphovsmännen. Hoppa sönder benen likt Ozzy, på låtar som ”Now You’ve Got Something To Die For”, ”Walk With Me in Hell”(som blev tillägnad Mikael från Opeth) och ”Blacken The Cursed Sun”. Det är roligt att hoppa, speciellt eftersom jag är så liten så har jag inte så stor vikt att kämpa mot gravitationen med, och för att det hela lär se väldigt komiskt ut både från åskådarhåll och från scenen. Blev väldigt lite headbanging alltså…
-Slayer. Huvudakten. De hamnar så långt ner för att de inte passade så bra in bland de andra melodiska eller grooviga akterna. Är därför rädd för att jag inte kan återge hela deras konsert på bästa sätt, men jag försöker. Skärmen i bakgrunden som mellan banden, när de satte upp varje grupps logotyp på stora dukar, försökt locka till sig Mortal Kombat köpare med det nya spelet. Vet inte hur många hårdrockare som spelar dataspel, men det stank ändå pengar över det hela. På mig fungerade det inte, för spelet var till konsol och jag köper sällan konsoler. Skärmen ja, använde Slayer flitigt med bilder under låtarna. Vi lever ändå i 2000-talet så varför har inte CD:n uppgraderats och blivit något mer än bara en skiva? EMI läste jag har dödsförklarat skivan såsom den ser ut i nuvarande form, och därför tänker den under kommande år ge den en ansiktslyftning. Och jag tror att detta är ett måste för att försöka vinna tillbaka den DC++, Kazaa, Morpheus och allehanda torrent-användande delen av befolkningen. Så jag tänker mig att varje specialskiva som finns, eller specialbox, eller digipacks så borde alla skivor i framtiden vara. Och det kommer inte ens att vara skivor utan DVD:s för det ska finnas så mycket extramaterial, videos och annat godis till de som köper dem. Samma sak tycker jag att konserterna ska gå igenom, vi har redan haft rockshower och de behöver uppgraderas. Konsertupplevelsen kan bli så mycket bättre och så mycket mera!
Slayer hade videos man kunde titta på om man någonsin under konsertens gång tröttnade att titta på bandmedlemmarna, och högtalare hade de staplat på varandra och någon vänlig mojäng håll upp den från taket. Mycket fräckt! Setlistan då? De spelade en massa för mig bortglömda låtar som jag verkligen saknade. Och en massa nya spår från ”Christ Illusion”. Om Slayer någonsin har kallats snabba så på nya alstret blir det med Slayer-mått mätt riktigt, übersnabbt.
-In Flames. Det är inte det att jag inte gillar In Flames eller att de gjorde en dålig konsert. Det är bara min fobi som spökar, och jag har sett dem så mycket nu att jag vill vänta och låta dem ligga till sig. Deras vinjett var en låt som jag kände igen, men inte riktigt kan placera. Skulle ha passat bra som soundtrack till Twin Peaks eller Arkiv X eller andra liknande serier. Som låt räknat var den bättre och catchigare än CoB:s. De som vet namnet får mer än gärna upplysa mig. De hade den snyggaste ljusshowen med lampor som de fäst på högtalarna som gjorde mönster i enlighet med låtens takt. Och det som förvånade mig var att de var så folkliga. Hammerfall anses folkliga, men vad är då In Flames som fick med hela publiken – även mig trots att jag skulle ta det lugnt under deras konsert – även de på läktaren var beredda med tändare på ”Come Clarity” och fick Hovet att tillfälligtvis se ut som en julgran. Att de var så populära visste jag inte. Tack vare Isabelle så fick jag upp ögonen igen för hur bra titelspåret från deras nya platta är.
-Thine Eyes Bleed. Jag har aldrig förstått vad folk menat med att band kan vara bättre live än på skiva, men detta band hörde jag melodierna mycket tydligare live. Och det gjorde att de blev bättre än jag väntat mig. Att de sedan har Slayers brorsa, Johnny Araya, på bas gör det hela mycket bättre.

Fick ingen trumpinne eller plektrum den här gången. Mitt som jag fick från Gorgoroths spelning är för närvarande spårlöst försvunnen, får nästan gå igenom dammsugarpåsen när den ska bytas vilket är snart. Men jag hittade ett Maidenarmband som någon tappat. Läser just nu en bok som handlar om egennyttan vs etiken, alltså när vi hamnar i en situation handlar vi då i vårt eget intresse eller i någon annans. Och i detta fall så tog jag med mig bandet hem, jag handlade väldigt egoistiskt istället för vad jag i vanliga fall skulle ha gjort, lämnat in den och låtit den som saknade den, finna den. Men när jag nu ser i vilket uselt skick den är i så undrar jag om jag inte ångrar mig lite. Kan alltid försöka sälja den, eller om samvetet gnäller för mycket lämna tillbaka den. Vad jag skulle landa var att jag inte fick någon souvenir förutom denna. Ja.

A Headbangers Journey – Med Sam Dunn som gammal-i-gemet-hårdrockare får vi följa med när han ikläder sig rollen som antropolog och studerar hårdrocken som fenomen. Visst kanske man ska vara kritisk mot att han studerar sig själv, och att det skulle ha blivit bättre om man hade tagit med en utsocknes som antropolog istället.
Nja… säger jag. Jag tror att det både finns fördelar och nackdelar om man har en som inte är hårdrockare och en som är hårdrockare. Är man hårdrockare kan man komma närmare saker och förstå vissa företeelser enklare, är man rappare och sätter förstoringsglaset på kulturen rock och alla dess förgreningar så får man en bild av hur det är men man kan inte riktigt själv sätta sig in i den bilden och ifrågasätta den på samma sätt.

Jämfört med ”Hårdrockens Historia” som annars är en mycket bra dokumentär, så gick den här att se utan att man tröttnade för Sam hade tagit med andra element även fast man kände igen det mesta. Som att tala om hårdrockens rötter med Wagner eller vad en groupie verkligen är och håller på med. Jag störtgillade hans uppdelning av alla större rock och metalgenrer som finns, även fast man kan dryfta om, om nu Scorpions verkligen är så mycket Power Metal?

Sevärd, sevärd och är du inte hårdrockare som Sam avslutar med så snyggt med, ”so are we doing just fine without ya’”

Night Watch – Ryska filmens motsvarighet till Sagan Om Härskarringen? Det sägs så, och inte bara har det gjorts två filmer en tredje är redan på gång due next year. Handlingen är om än krystad och klichéartad med den onda(mörkret) och den goda(ljuset) som strider mot varandra på en bro, ända tills de båda ledarna inser att striden inte kommer att sluta förrän båda sidors soldater har dött. Varenda en. Så de bestämmer sig för att sluta striden och låta alla leva för sig. Det goda som väktare för ljuset (Day Watch – andra filmen) och det onda som väktare för mörkret (Night Watch – första filmen). Den tredje filmen, nu när vi ändå är inne på namnen, ska heta Dusk Watch.

Jag som inte sett så många(läs: inga) ryska filmer i mitt liv så var jag riktigt överraskad över hur bra den var. Även fast jag hört rykten om att den skulle ta mig med storm. Som alla som läst filmvetenskap vet, så har den amerikanska narrativa berättandet sin del i varje film oavsett vilket land den kommer ifrån, men där slutar också likheterna.

Den här ryska filmen är väldigt skitig, sjabbig och nerpissad - precis som man känner sig efter en konsert. Och jag kan bara inte hålla mig från att dra paralleller mellan mina ryska fördomar om deras fattiga kvarter där dålig andedräkt och tiggare är mer frekventa än rent vatten och något överhuvudtaget ätbart. Kameravinklarna, filmningen, berättandet, musiken, tempot, dialogen: Allt är perfekt. Påtala om dialogen, textningen är gjord på ett väldigt innovativt och störtskönt sätt vilket får även den som är slängd i ryska att vilja ha text på. Är det någon som skriker så förstoras texten ända tills den förstörs, är det någon som pratar och går mellan bokhyllor så försvinner texten snyggt in bakom varje bokhylla, är det något som sprängs så kan du hoppa upp och sätta dig på att texten också splittras och flyger åt alla hörn och kanter. Sådan här integrerad textning vill jag mer av i fortsättningen!

En mycket kompetent film, gjord av en kompetent regissör. Tänker faktiskt se tvåan, och efter det sitta och gråta krokodiltårar över att trean ain’t here already!