Filosofiskt flumm blandat med vardagligt tjafs

Högskolan får inte göra såhär, lägga fram låten ”En sjöman älskar havets våg” för oss Dunderklumpenskadade. Effekterna blir monstruösa och plötsligt så kommer man på sig själv med att sjunga allsång tillsammans med En Dum En.

När jag var ute och joggade de 10 minutrarna till min skola - om man går tar det väl ungefärligt 15, lägg till eller dra ifrån några minuter - för att hämta en av de böckerna vi ska ha till den sista föreläsningen innan loggbokstentamen för moment 2 i kursen så på hemvägen stötte jag på en bortirrad man. Säkerligen hade han lagt sitt 50 och 60-årskalas långt bakom sig och till ursprunget måste han ha varit afrikansk. Mannen kastade en fråga till mig "Do you know where to get to the sjukhus?" Man hörde att hans vokabulär hade haft problem att bjuda in ordet sjukhus, och att han använde det svenska ordet var precis som att han inte trodde att jag kunde förstå det engelska ordet för sjukhus. Jag bytte snabbt språk i hjärnan och gav honom instruktionerna, men så ville inte nervsignalerna fram när han tackat mig. Vad är den engelska korrelationen för vassego'? När han var utom hörhåll skrek jag "Your welcome" och hoppades att han skulle höra. Jag tror inte han gjorde det...

Hur märker man på en Christian att en konsert är i ankommande? Vet inte riktigt hur jag ska förklara känslan. Det är en blandning av nervöshet, som man kände inför alla klassfester på mellan och högstadiet eller som jag kände inför studentfesten, som man känner när man gör sig beredd på att gå på date. Ni vet rysningar i hela kroppen som var ni kallsvettig, och att blåsan verkar kunna rymma så mycket mer än 800 ml just idag. Och den där andra känslan av att man trots att man är nervös så vill man gå ändå, för man vet hur mycket man kommer att ångra sig ifall man inte show up. Det nervösa är inte negativt, utan högst positivt.

Så känner jag nu och för att bli av med den här känslan tänker jag åka dit extra tidigt bara för att kolla stämningen vid den tidpunkten och sedan följa hur allt successivt byggs upp när fler och fler folk dras dit. Plötsligt så hör du högljudda försäljare som är de som är rädda inför tanken att leva resten av sina liv tillsammans med ett tinnitusbrus enda räddning. Även andra försäljare som säljer biljetten, dock så gnager frågan på varje person som spontant såhär tjugominuter innan konserten köpa en biljett, att biljetten kanske är förfalskad. I området kring Globen och Hovet så kommer huvudaktens musik att spela sönder alla redan sönderspelade hitar, låtar som diehard fansen aldrig verkar tröttna på och som jag som har fått en liten fobi när det gäller det här med att vara försiktig att lyssna på låtar så att du inte tröttnar på dem, aldrig skulle klara av.
Så när Globenområdet har ackumulerat en sådan stor fyrsiffrig siffermängd som den bara får ett par gånger under året så öppnas dörrarna till Hovet, där ännu mer musik spelas för att höja förväntningarna ytterligare. Alla som har sittplatser sätter sig ned (Älskad vare den som sätter sig – tittade på Sånger Från Andra Våningen idag :P) och de som har ståplatser springer ner framför scenen och sätter sig och väntar… och väntar… och väntar…

5 band idag: Thine Eyes Bleed, Lamb of God, In Flames, Children of Bodom, och huvudakten Slayer. Ganska bra pris… 250:- tror jag biljetten gick på. 250 för 5 band. 50 spänn per band med enkel huvudräkning. Det är det värt!

Påtala om ingenting: Passar det inte fransmän utmärkt med att säga ”öööh”, ”äääh”, ”eeeeh” och alla andra läten vi gör när vi ska säga något, inte riktigt hittar orden och istället för att inte den pinsamma tystnaden ska lägga sig mellan två personer, drar till med ett läte? De har ju läten redan klart i språket så när de inte vet vad de ska säga eller är osäker så passar det in i språkets tongång och klang.

Det hela var förvånansvärt att Mamma ville komma förbi. Hon som aldrig bruka ha tid med oss, finns alltid hennes A-langare som ställer upp och sällskapar henne så fort hon känner för det, eller så kanske hon ska vara på Stigen(ett hem är fel ord, mera som en samlingsplats i Skogås där folk som psykologiskt sett endera är värre eller bara marginellt värre än min mamma dras. Ger henne i alla fall mat varje dag och det finns små verkstäder eller pysselhörnor tokken därna man hade på dagis – och som man har på liknande ställen – där hon kan fördriva tiden med att knepa och knåpa ihop saker). Men jag bor alldeles ensammen nu, så det kanske var ger någon förklaring? Nepp, vi gjorde upp att hon skulle komma till mig varje Lördag och hjälpa mig med allt som jag inte klarar av.
På något sätt så kan jag inte längre leva i tron att syokonsulenten sa att jag hade Asperger Lite. Har säkert lika mycket Asperger som någon annan av barnen som gick i särskola, bara det att jag inte skulle våga erkänna det för mig själv. Så hon kommer hit varje lördag, och vi får se hur många gånger hon håller vad hon lovat.

Både hon och jag var lite sjuk, men jag har samtidigt varit sjuk så mycket under detta år att det inte kändes rätt att ligga och snörvla samtidigt som man gluttar på någon oglodd film som man redan kan utantill, baklänges- och framlänges, och tycka allmänt synd om en. Det behöver vi alla lite då och då, men att få för mycket av det goda (eller onda, beror på hur man det) är likt så mycket andra saker man bör bruka i måttligt mängd inte bra. Den enda skillnaden var väl att hon blivit sjuk på grund av hon självförvållat förstört sina flimmerhår och immunförsvar för att nämna några, och jag… vet egentligen inte om jag var så mycket bättre. Antingen så har jag när jag varit ute och sprungit inte värmt upp ordentligt och detta har givit mitt immunförsvar en chock, eller så har jag inte ätit rätt. Hursomhelst så gör jag som jag alltid gör i mammas sällskap, kastar dynga på rökning och alla dess konsekvenser för att få mamma att säga att hon SKA sluta. Men då hon gärna far med osanning vet jag inte vad jag ska tro… för hennes skull vill jag tro henne…

Trots detta så trotsade vi båda regnet när jag gick och hämtade och lämnade henne vid busshållplatsen, och när vi gick och handlade. Det var på tiden att jag fick något annat än köpta köttbullar och makaroner eller nudlar vilka jag egentligen tvångsäter för att inte magen ska vara tom. Jag åt samma nudlar dagen jag blev magsjuk och därför så applicerade jag mycket av kräkset på maten att det kommer ta ett bra tag innan jag kan åtnjuta nudlar igen. Det fick bli köttfärssås och spagetti, den varianten som jag alltid åt som barn. Med andra ord, glöm alla recept som står i kokböcker, den här går till på följande sätt: bryn lök, med köttfärs och vitlök, slå på ketchup och grädde allt eftersom och krydda med svartpeppar(helst vitpeppar om man har det hemma) och salt. Ylvas köttfärssås med alla kryddor och grönsaker i all ära, men just för att detta är ett barndomsminne… så underbart riktigt gudagott!

Vi skulle ha gjort kladdkaka, min favorit om man gör den rätt vill säga. Alla senaste gångerna har den endera fått den där äckliga smaken (kan det vara för att jag använt flytande margarin?) eller så har det blivit chokladsockerkaka, vilket kan vara gott men jag försäkrar er detta var det inte. Samma vämjeliga smak återkom när jag gjorde sockerkaka… så jag undrar vad det är jag gör fel. Om mamma var med skulle hon kunna se vart allt fallerar. Men det var lördag och hon ville hem i rimlig tidig tid så vi gick till busshållplatsen och jag påminde henne om de saker som hon kunde ta med till mig nästa gång. Hade redan fått galgar(älskar att kunna hänga upp kläder istället för att de hopvikta ska ligga i klädskåpet) och kommande lördagen blir det en sockerkaksform, glasskålar, fotfil, fler blommor och långkalsonger(yeey!). Nu fattas bara raggsockor sedan är vintern mer än välkommen!

”De var täckta av damm, benvita som sockerbagarens glasyrspritsade skelett i ett torgstånd på de dödas dag”

Jag ska tala om döden nu. Bloggen, jag har ett problem som jag inte berättat om för dig tidigare. Men nu anser jag att tiden är inne och det är dags att lätta tyngden som tyngt ner mitt hjärta så att den snällt frågat njurarna om de inte kan ”dra in magen så jag kan komma förbi och fram”. Här kommer det:
Jag är omänskligt rädd för döden. Det är inte så att jag har ångest inför att ställas öga mot ögonhåla med Liemannen, utan det är mera något som Jag vill kalla existentiell ångest. Det är det att jag är rädd för att jag inte kommer att finnas något mer, att hjärnan kopplas ifrån, på samma direkta sätt en lampa släcker sin livslåga när man drar ur kontakten. Det är skrämmande att man inte kommer att kunna ha kontroll längre över en kropp man blivit tilldelad, och under hela livet lärt sig att bli ganska bra vän med. Även fast vi som alla andra har haft våra upp- och nedgångar, det tänker jag inte på några grunder tveka. Det är att jag inte kan hindra det… det är människans plåga som man blir varse om. Att biljetten du åkte hit med, titta noggrannare på den, det står faktiskt tur och retur…

Det har sagts att de som kommer att ha svårast där på dödsbädden, om man nu har en sådan tur och kommer till det stadium när man dör i sitt eget piss, är de som är osäkra. Inte de starkt troende ateisterna, inte de bokstavstrogna religiösa, utan de som ligger där mitt emellan och inte har valt än. Jag har inte valt, eller jo, jag ligger väl någonstans där mellan halvateist och agnostiker. Eftersom jag ständigt försöker att välja ett alternativ som står mitt emellan två extremer, så kommer jag i detta fall få en fruktansvärd tid på dödsbädden då jag inte har bestämt mig. Visst om man ser det positivt, du kommer ändå bara att ha ångest en kort period, sedan finns du inte längre. Eller man kan tänka att jag fortfarande har ett helt vuxet liv på mig att komma till rätta med tanken. Men jag är pessimistiskt, och ångestfylld.

Kanske har det något att göra med att döden alltid har hållit sig på behörigt avstånd i min släkt. Okej, jag håller med om att jag knappt levt mitt halva liv – och till dess så tröstar detta faktum mig – men det har ändå inte inträffat några större dödsfall och då har jag ändå en modernes sida som har rökt större delen av sitt liv, och en ganska stor mängd rökare på fädernes. Visst, att röka behöver inte vara en orsak till ett kortare liv, och du kan dö lika fort även fast du följer alla goda råd. Men de fick på båda sidor inte barn tidigt, utan de är minst en 15-20 åldersskillnad mellan föräldrarna och deras barn. Ska väl vara döden av min gammelmormor, min farmors mor. Men henne hade jag så få minnen av, och det berörde mig inte riktigt. Vet inte om jag inte vågade gråta ut där framför pappa, när han berättade det över middagsbordet för min bror och jag, men ändå.
Förutom det så har döden varit snäll mot vår släkt och jag vet att detta inte ska ses som att Liemannen aldrig kommer på besök. Hans bil har bara kört fast i snörusket, och det är ganska långt till närmaste busshållplats eller tågstation. Speciellt om det är motvind och han ständigt måste plocka ur all snö som fyller hans ögonhålor. Och just eftersom att döden är försenad i vår släkt, så har det gjort att jag inte alls är beredd när ett dödsfall kommer. Jag vet inte hur jag kommer att reagera, om jag kommer att reagera alls? Kanske sa gammelmormor död tillräckligt mycket om mig? Jag påverkas kanske inte… utåt sätt i alla fall…

Det går inte att lämna tillbaka biljetten, allt som är kvar för mig är förlikningen!

Kan det mycket väl vara så att jag när jag valde ett par 30 spänns glasögon så tog jag för stark styrka eller har jag bara varit utan glajjer så länge att jag har glömt bort hur pass smärtsam huvudvärken efteråt är? Nåja, de får fungera provisoriskt tills min ekonomi ger grönt ljus.
När jag ser Staffan stå därnere med mina nygamla brillor så tänker jag, råkade Staffans namn av misstag ropas upp när de valde Södertörns bästa föreläsare 2005:s årgång? Kanske hade det egentligen stått Steffi och någon hade bara för att jävlats bytt ut bokstäverna mellan t:na till a:n? För jag tycker att hans nivå är på tok för hög för mig, och jag försöker ta hissen upp till hans nivå men endera så är den ur funktion eller så finns det inget rum för mig, och jag har även varit med om att den varit nerpissad och i desperat behov av såpa med tokken dära trevlig citrusdoft. Och mitt ibland sina akademiska termer så lägger han en massa intetsägande och sunkiga skämt, som – och jag tänker inte påstå att jag aldrig dragit på smilbanden – bara känns så malplacé.
Han har förstås helkul under lektionerna och går och skrattar för sig själv, och jag önskar att jag kunde skratta med…

Efter att jag varit sådär äckligt överambitiös som skulle ha fått mina hårdrockspolare att skaka på huvudet och ta ett järn till, så stack jag iväg till en födelsedag jag hade hoppats skulle bli av. På bussen satt jag försjunken i H. G. Wells ”Världarnas Krig”. Trodde att jag skulle ha visst övertag för att jag sett en gammal film – inte för att jag trodde att jag skulle klara mig undan, utan att jag enklare skulle ta mig igenom den och bara koncentrera sig på författarens utvikningar – men det fanns tydligen en massa filmatiseringar av boken – om vi inte räknas in alla serier då – och boken var, om jag nu sett rätt film, helt olikt filmen.
Aja, väl vid mitt andra hem så berättar Carolina att hon haft kräksjuka och redan så tidigt som igår så låg hon till sängs, emellanåt vaknade hon upp för att bara se dagens måltid dela säng med henne. Inga gäster alltså, förutom mig som äger ett immunsystem som sparkar kräksjukans röv flera gånger om så mig var inte att bekymra sig om. Jag hade tänkt att jag skulle läsa, men det blev inte de ideella förhållanden som jag tänkt mig och istället satt jag och lyssnade på pappas diskussion angående politikers fläckfrihet med hans käresta. Jag blev överraskad över att han delade min åsikt i den frågan och försökte gång på gång att tala om för Ylva att hennes argumentera fallerade ganska så kraftligt. Allt landade någonstans vid att det, det som alla förståndiga människor förstår, inte går att begära den grad av oförvitlighet som medierna ibland vill påskina hos våra politiker. Vill man hitta en sådan person så hade han/hon varit inspärrad hälften av sin uppväxt borta från samhällets väggar, och har aldrig fått ingå i systemet som oss andra. Ända tills då hon/han vals till den politiska posten och hur det hela sedan artar sig är så självfallet att jag inte behöver klä det i ord. Fast trots detta så menar jag inte att vi ska ha politiker som har gjort något så fruktansvärt att deras förtroende börjar mätas i minuspoäng…

En middag, pappas citrondoppade kyckling i en bädd av couscous, kunde jag tvinga till mig och jag behöver inte längre frysa för att jag tog med mig mina vinterkläder att påpälsa mig med. Födelsedagskalaset ska äga rum den kommande lördagen, men eftersom min plånbok inte riktigt pallar trycket så kan syrran inte få sin present innan löning och Lufsen(vår fyrbente rackare!) kommer få vänta med sin present tills på lördag då jag kommer. Då har jag lovat honom en extra lång promenad som varar längre än en timma!

Vi skulle till mamma idag och jag vet inte varför jag trodde så innerligen på att det skull bli något just denna dag, även fast jag har facit i handen och behöver bara läsa den för att förstå att det inte kommer att bli något idag. Trots att jag vet hur paradoxalt det hela skulle vara att jag väljer att slösa bort 20:- spänn(jag är lika lagvidrig som förut när det gäller bussresor) för att åka till mamma och äta söndagsmiddag, en aktivitet som jag har på känn inte kommer att inträffa även den här gången, men att jag inte kan åka och träffa min morfar något som säkerligen kommer bli så mycket mer givande?
Så jag åkte dit och ringde i rösttelefonen. Inget svar. Väntade på min bror och syster för att sluta syskonskaran, men de hade antagligen förstått att det hela var inställt – än en gång. Jag kunde dock komma in genom att smita in genom dörren när en ICA-kassebärande modersgestalt troligtvis av sydamerikanskt ursprung, suckande på föräldrars vis öppnade upp dörren med den elektriska nyckeln. När jag två gånger ringde på hennes dörr så fick jag inget svar, och för att försäkra mig om att hon inte satt därinne och inte ville släppa in oss så öppnade jag brevinkastet och såg att innerdörren också var stängd. Det ultimata beviset. Skulle hon vara hemma skulle innerdörren vara lätt på glänt. Som tur var så kunde jag hinna hem med samma biljett så det blev bara 10 kronor som slösades bort den här gången.

Men jag saknar min mamma. Jag vill träffa henne i varje fall en gång i veckan för att se henne och få veta hur hon mår. Inte bara höra en röst som bekräftar de nyss nämnda kriterierna, utan jag vill se henne i egen hög person. Jag saknar inte bara min nuvarande mamma, jag saknar ännu mer den gamla mamma som lärde mig att sätta den högra foten framför den vänstra, och sedan låta den vänstra enkelt följa med i rörelsen och följa efter den högra. Den mamma man lite då och då ringer till en eller som man ännu mer sällan stöter på är en helt ny person. Den gamla mamma hängde inte med alkisar, och var inte själv en alkis. Den gamla mamma drar inte till med en vit lite hursomhelst. Den gamla mamma… jag saknar henne… vill ha tillbaka henne…

Det sorgerliga är nog att jag aldrig kommer att få tillbaka henne. Och då är det den gamla mamma som står till buds, och därför är det så himla viktigt för hennes barn att få träffa henne. Tycker så synd om henne, att hon kan göra såhär mot sina barn.
Min bror vet jag redan har genomskådat henne, och visst har jag det med. Vi, jag alla i hennes släktkrets som ser igenom henne som vore hon av glas eller ett spöke eller har ett stort hål i sig som Goldie Hawn i ”Döden klär henne”, hoppas att hon ska inse att det hon gör är fel. Det är det man hoppas, och det är nog det enda man som utstående kraft kan göra. Resten är upp till henne, och jag tror faktiskt så mycket på henne att hon kan komma tillbaka. Kanske inte som den gamla mamma, men som någon som inte håller på som hon gör.

Det är nog dags att lägga upp lite mer problem. Har relativt liten läsekrets än så länge och jag tror nog att mycket av det beror på att jag inte har delat med mig så mycket av mig själv. Inte så mycket som att jag tror att det är ett måste med en blogg, men för att det säljer lika mycket som det säljer att göra nakenscener i filmer. Då är det dags tänkte jag att blottlägga de sidor av mig själv som spräcker hål på bubblan alla har om den blyga, snälle, gode, laglydige gossen som heter Christian. Ett namn som om något lyser alla antikristna i ögonen och som de skulle bli mobbade för om de blev döpta till. Ett namn som om en kristen får det namnet gör att hela hans väsen, inklusive hans stämpel, strålar av all den glans som man kan se hos riktigt, fanatiska kristna.

Snart är det lördag igen och jag tänker helt enkelt inte åka på lördag. Jag blundar för min blyghet och introverthet och säger istället att det kommer kosta för mycket att inte åka dit. Jag har redan köpt upp alla mina månadspengar för oktober och vi är inte ens i mitten av månaden, och därför var jag nödgad att tvångsälja vissa delar av min skivsamling. Dock var det mest alla death och blackmetal-plattor, och jag har enbart köpt dessa skivor för jag har velat bli någon jag inte är. Tänk vilka starka krafter grupptrycket kan uppbåda, va? Atombomben borde slänga sig i väggen när den hör detta! Jag fick väl ihop en sisådär 600 polletter – och då hade jag en jäligt trevlig tur vid min sida som gjorde att jag kunde sälja två exemplar av samma skiva. Men jag tänker ekonomisera dessa mycket sparsamt, nästan med en snålhet som man bara kan hitta hos riktigt snuskigt rika gamla triljon/ziljonärer som har för mycket pengar för att de någonsin kan spendera den om de fick samma summa när de föddes, och det är just de det onödiga ligger i, att de redan nu är gamla och kommer enbart att spendera en bråkdel av förmögenheten. Och alltså inte åka till Orvar. Det visade sig bland annat när jag skulle betala de sista av fakturorna för de skivorna jag köpt idag, då vägrade jag avlämna ens 10 kronor för att åka buss (hey, du är ju 20? Du ska inte betala 10 kronor! Detta är en skamfläck som kladdar ner hela din vackra image, en riktigt dryg fan!). Jag sa istället till mitt samvete att jag sprang ända till Huddinge Centrum för att få kondition. Ja du, det enda du fick var en massa kall luft i lungorna och håll som stack i bröstet, som om jag svalt en tjuv, vilket inte är bra! Har du till exempel tänkt på varför man inte, jag säger INTE, springer på vintern utan rätt klädsel?

Det var så nära. Jag stod där utanför dörren och det enda jag behövde göra vad att plinga på och träffa honom. Men jag vågade inte ta steget…

Det var så tråkigt eftersom allt pekade på att jag skulle träffa honom idag. Det var som om hela dagen var formad efter mitt uppdrag. Regnet hade stått som spön i backen säkert länge när jag vaknade upp på lördagen och gjorde mig i ordning. Jag hade bestämt mig hela förra veckan att det skulle ske idag, och jag skulle inte regnet stoppa mig. Tvärsom, regnet gav mig en anledning till att gå och träffa honom. Förutom väderleken så hade jag gjort klart mitt arbete så tidigt som igår, och eftersom jag inte hade något annat på schemat så skulle en träff med honom bli perfekt. Allt skulle bara bli ännu mer perfekt när jag tog upp plånboken för att betala på bussen.
Busschauffören viftade bort mig och sa att jag inte behövde betala. Märkligt tänkte jag och åkte till Huddinge för att se om Nordea hade öppet på helgdagar, under tiden jag väntade på 12.27-bussen mot Skärholmen. Det var det inte och jag gick och väntade lydigt på busstationen vid Huddinge kommunalkontor. Under de 27 minuter jag stod där och frös – det var inte enbart den kalla vinden som fick min hud att knottra. Jag var nervöst, så in i bomben nervös så det inte går att beskriva i ord – så tittade jag på de reklamaffischerna för TV4, ni vet dem där man på nära håll ser ett otal antal bildrutor från tv-spel(så stor tv-spelsnörd är jag att jag kunde identifiera nästan alla spel) och när man tittar på bilden på långt håll så ser man att alla små rutor bildar en blåögd pojke. Reklamaffischen blir ännu snyggare när man ser att det hela är i form av en tv-apparat, något som on-knappen längre ner på affischen bestryker. Är det bara jag, eller tar vi reklamaffischerna för givet? Har vi blivit så mätta på dem att vi inte ser det estetiska värdet i vissa av reklamerna?

Så jag tog buss 710 till Skärholmen - lika billigt som förut. Orsaken var att de hade problem med kassan och inte kunde lämna någon växel -, och när jag kom fram hade regnet tilltagit i styrka, men jag gick upp mot Ekholmsvägens hus som börjar på nummer 200. Här så forsade det fram en ström av minnen, och jag minns att jag, min mamma, min bror och min mammas systers barn gick över samma bro jag nu går över. Då var alla så lyckliga, lite synd att tiden inte kunde ha stannat upp just där och varit så ända tills idag. Jag hittade till nummer 235 och gick in, där värmen från trapphallen sakta började värma upp mina stelfrusna händer. Det fanns inte så mycket att göra än att söka varje dörr på varenda våning, ända tills ”O G Johnsson” skulle infinna sig. Ju mer jag letade desto mer minnen kom och när jag var på översta våningen så mindes jag starkt att det var här han bodde - det och hans namn på brevinkastet. Jag tittade till namnet på dörren bredvid – här bodde en kvinnlig vän till honom, som alltid när man skulle dricka kaffe kom över och gjorde oss sällskap – men det namnet hade bytts till något oläsligt utländskt. Dock måste min positiva sida försvara sig med att jag inte visste om hennes namn, och att hon fortfarande kan bo kvar. Aja, det var väl bara att ringa på dörren och träffa Orvar…

Det var väl bara att ringa? Det var väl BARA ATT RINGA? Åh, nej! Inte för en kille som är lika tillbakadragen, introvert och autistiskt blyg som jag. Jag klarade det helt enkelt inte, och gick därifrån med stora samvetskval. Samvetskval som fortfarande ligger och gnager mig. Dock på bussen hem – och sedermera när jag talat med mina vänner – så bestämde jag mig för att det inte var kört än. Orvar kommer i varje fall inte ställa in tofflorna på ett bra tag, så jag får helt enkelt göra så att jag går till honom ända tills jag vågar.

Fast tänk ändå. Hans dotters barn stod där utanför hans dörr. Bara han visste om det…

Idag tog vårt arbete en helt ny vändning när Beatrice berättade om hennes planer för morgondagen. Reaktionen från varje elev som fick höra det blev den väntade; Först skrattade man åt den eftersom planen låg bortom rimlighetens gränser, sedan så förberedde man skrattmusklerna och frågade igen denna gång för att sätta skratten i halsen och låta deras anleten formas om till lycklig förvåning. ”Ska du verkligen till Tunisien?”
Hon ska bege sig av imorgon vid elvatiden och behöver inte bekymra sig om boning då hennes pojkvän mer än gärna tar emot henne med öppna armar. Innan vi tog farväl av henne gav vi henne de uppgifter som hon kunde ta hand om väl i Tunisien. Flyget ska ta minst fyra timmar och vi önskar vår gruppmedlem största av lycka och hoppas att hon på ett effektivt sätt ska kunna förena nytta med nöje!

Medan hon är borta gör det att vi här hemma i gamla goda lagom Sverige måste göra lika mycket. Det här kommer att bli ett mycket bra arbete, och att kunna bli en skrytbyxa när man nämner Beatrice resa till Tunisien sådär helt spontant mitt i arbetets heta och kanske även stagnerande klimat, kommer att bli härligt.

Annars så mår jag för tillfället inge bra. På bussen hem hade min kropp skruvat upp värmen för att förhoppningsvis kunna bränna ihjäl bakterierna som förpestar min kropp, och en aldrig sinande ström med snor rinner ut genom näsborrarna. Om läsarna för någon enstaka sekund trodde att detta skulle få mig att ligga och tycka synd om mig själv, så tänkte han fel! Det finns för många sjukskrivningar i Sverige idag, där största delen säkerligen är en bunt hypokondriker som för minsta lilla besvär
”Gudrun! Gudrun, kom nu ska du fåsse!”
”Gudrun, kom då!”
*Efter ett bra tag hör man filttofflor i trapporna*
”Vad gormar du för?”
”Titta här! Titta på den här! Titta så slank och livlös den ser ut”
*Åke skakar simulerande med handen och ett leende smyger sig fram på läpparna*
”Ah? Aaah? Vad tycks?”
eller halsont vägrar komma upp ur sängen trots att både klockan och hustrun snällt ber. Nej, annat virke är japanerna gjorda av. Japanerna å sin sida överdriver med hur ofta de går till jobbet, vilket är en av de många anledningarna till att just Japan innehar den högsta självmordssiffran i världen. Jag vill vara en Christian-san!

Från och med någonstans där i Aprils mitt så började en ny kurs som istället för att  delas upp i  två stycken separata slutspurtar innan sommarlovet, läses parallellt med varandra. Den ena kursen är ren teori, där vi läser om globaliseringen och dess konsekvenser. Med utgångspunkt från kurslitteraturen kommer vi att - över till kurs numero dos nu då - konkretisera det hela med att göra en multimedial presentation av ett land. Vår grupp har valt det franska språkområdet och inom det så har pilen stannat på Tunisien.

Arbetet fortskrider bra - om man ska tro både läraren som vi redogörde vårt arbetets utveckling för och undertecknads bedömning - och jag tänker inte plåga mina läsare med att gå in närmare på den fronten. Vad jag däremot vill delge er är min grupps uppsättning:

Rebecca: Hennes ansikte tycks ha fastnat i ett sorgligt uttryck som hon säkerligen fick när hon försökte nå mammas tutte, men inte fick tag i den då någon underlig person som hade kortare hår än hennes första kärlek kommit i vägen och ställt till det för sin dotter. Har så pass små fossingar att hon trots sin höga ålder kan köpa barnskor och därmed skära ner på kostnaderna med hälften!

Beatrice: Det är svårt det här med ålder. Endera kan man vara ung och se ut som ett Progeriansatt barn eller så kan man vara gammal och se ut som man fått tag på någon hemlig obskyr föryngringskur. De flesta i min grupp har passerat 20-sträcket, men eftersom det är i min längd och det faktum att man alltid utgår från sig själv och sin ålder så är det något jag inte tänkt på. Därav min förvåning när allas åldrar skulle kungöras.
Argumentet att åldern märks utanpå håller inte om man har en lekfull farfar - förutom på extrem som en nykläckt bebis där det inte går att ta fel på åldern - men det som kan gissa sig till åldern på är sättet. Det anas så tydligt på Beatrice och henne vän tilllika gruppmedlem Frida, som nu vuxit in sig i rollen som feminina damer och de passar utmärkt i den!
Beatrice är för övrigt ledaren i gruppen, en sådan där som utan att man säger till henne finns där, och ger varandra en knuff åt rätt håll när det behövs.

Frida: Visar också att hon med all rätt stigit över 20-gränsen. Har en faiblesse för franska filmer och har i stort sett tittat på alla som tagit sig till Sveriges gränser - och mer därtill. Annars är hennes franska inte mycket bättre än min egen. Vad mer? Hon ser bestämt ut och har en väldigt aristokratisk hållning. Nästan så att blottaren i busken, eller våldtäcksmannen som följer efter henne likt en skugga  tänker om.

Elin: Gammal simmare och det ska tilläggas att hon saknar tävlandet och simlägren som hon åkte på förut. När jag skulle ta kontakt med henne så lade jag an en väldigt humoristisk ton, och det som gjorde mig väldigt glad - förutom hennes skämt - var att hon tyckte om den approachen och spelade med. Lyssnar på den om något underskattade musikgenren opera och har ytterligare en fader som är sångsolist som för närvarande syns i Rhenguldet.

Finns två till men det är endera inte där så ofta att man inte har någon annan bild av dem än enbart fördomar eller att man redan känner de sedan förut men att de trots att de går på universitet ändå har anammat skolkstilen vilket jag anser att man borde ha lärt sig att sånt beteende är fel under de 12 år man gått i skolan(kanske ska man dra bort ett helt läsår eller kanske två hela om de skolkade så mycket att de missat de åren vi andra genomled plugget)